Det finns en tid för oss alla

Flickan är beredd att åka. Hon väntar på sin mamma som ska samla ihop de sista sakerna innan de ska ge sig ut i det ruggiga snöovädret. När de sitter i bilen frågar flickan sin mamma om hon kan sätta på en av favoritskivorna. De har samma musiksmak och det är ju bra, tycker flickan. Mamman backar ut bilen på vägen och sedan kör på den ishala, osaltade vägen. Hon ska alltid envisas om att köra på kvällen eftersom det är mindre trafik. Flickans mormor som de är på väg till bor några mil ifrån där dem bor. Flickan är lycklig och det smitas av på mamman, de skrattar, sjunger med i musiken och skrattar lite till. Hon älskar sin dotter mer än något annat. Hon skulle inte kunna leva utan henne. Flickans pappa har inte hört av sig på flera år, och de pratar aldrig om det, förutom ibland då flickan frågar hur hennes pappa var.

Mamman tar upp mobilen och slår sin mammas nummer. Bilen slirar till och vinglar fram och tillbaka. Hon hinner säga en mening innan det ofattbara händer.

"Hej mamma, vi är på väg och snart hos dig."

"Okej, gumman…"

Hon tappar mobilen på golvet och ska ta upp den då hon råkar köra över på fel sida. Hon hinner inte reagera förrän de krockar med en annan bil. Flickan skriker och säger: "Mamma, jag älskar dig." Sedan voltar bilen och flickans huvud slår i bilfönstret av den enorma kraften. Mamman voltar ner i ett dike medan den andra bilen voltar ner i det andra diket. Det är helt tyst efteråt som om inget har hänt.