Andra uppgiften "Resan till det oundvikliga"
Uppgift 2 - Lögnaktigt minne
Svetten rann och nervositeten var närvarande. Jag skulle ringa till pappa och berätta vad jag tyckte och kände inför den där nya kvinnan han hade. Jag var lycklig men samtidigt väldigt rädd inför hans bastanta, kraftfulla röst. Telefonen låg där den brukade ligga, på byrån i hallen. Rädslan övergick i panik. Stegen blev tyngre och tyngre. Efter sekunder av tystnad slog jag numret till min pappa. Ton efter ton hördes. Min pappa låter alltid glad och positiv i telefon, men den där dagen lätt han som en helt annan person. Något hade hänt. Men jag ringde för en sak och det var sanningen. Min pappa hade aldrig fått höra sanningen förut, så nu var det dags. Men jag visste hur arg han kunde bli om något inte gick hans väg. Jag berättade hur jag kände för den där nya kvinnan och hennes hus och miljö överhuvudtaget. Jag mådde jättedåligt, men visst ändå att pappa tyckte om henne. Han berättade hur han kände för den där kvinnan, sa till mig att han skulle flytta ditt. Han var inte alls arg, utan väldigt glad över: att jag sa som det var. Chockad och lättad la jag på luren. Han ringde tio minuter senare och berättade att han berättat för kvinnan. Hon var väl lite ledsen men ändå förståendes. Pappa accepterade mitt beslut; om att vi skulle träffas och göra något tillsammans, utan henne. Min pappa kom med förslaget att åka utomlands. Det var en väldigt bra idé. Resan gick till Disneyland i Paris. En härlig men också tragisk resa. Resan sitter i minnet än idag; pappa fick läggas in på sjukhus i paris, efter en hjärtinfarkt. Han fick flygas hem. Efter vistelsen på sjukhuset, gjorde han slut med kvinnan och sa till mig att han skulle ta hand om sina barn först och främst. Jag tog det som ett tecken från ovan, att min pappa hade bara ett liv, och det var ett liv med sina barn. Livet där kvinnor omringade honom, var slut, livet med ansvar och omsorg stod för dörren. Hjärtinfarkten tog väldigt hårt på pappa, så efter någon vecka kände han smärtor ännu en gång vid bröstkorgen, han hämtades av en ambulans. Något var fel. Hans hjärta stannade. Luften försvann från mina lungor. Jag vet hur han var förr i tiden, men han hade förändrats, ta han inte Gud, bad jag, men det hjälpte inte, min pappa dog på operationsbordet. De hade gjort allt, sa läkaren, men vad hjälpte det nu. Pappa var borta. Läkarna kunde inte fatta hur en så smal och vältränad man kunde få hjärtinfarkt. De kunde bero på ärftlighet. Vem vet, det var kanske ödet som ville att det skulle ske - en sak är säker - jag kommer aldrig få reda på sanningen.
Hoppas ni gillar den!
Kommentera gärna
