Det finns en tid för oss alla

9 april 2006 "Snörleken"

En snara knyts åt, väldigt hårt, runt min hals och jag får ingen luft. Försöker få bort den från min rödflammiga hals. Jag lyckas tillslut. Vaknar upp och han står där med snaran i högsta hugg.

"Nej, nej, nej. Sluta pappa. Du gör mig illa", skriker jag så gott jag kan med snaran runt halsen.

Han skrattar och är helt upphetsad av stundens ögonblick. En skön njutning har inte skadat någon, brukar han säga som motargument när jag frågar: Varför? Detta är hans älsklingslek, han kallar den för "Snörleken". Inte undra på varför fröken och skolsystern frågar varifrån jag fått märkena runt halsen och runt handlederna. Handlederna är min egen förtjänst. Brukar svara att hon inte har med det att göra. Handlederna är fulla med märken eller skärmärken efter det vassa rakbladet. En härlig känsla efter "Snörleken", eller efter en jobbig skoldag. Mamma vet inget än och hon ska hållas ute eftersom hon har sina egna problem och behöver inte mina också. Alexander brukar också fråga och det gör mig väldigt arg, inte arg på honom utan på mig själv för att jag är en jubelidiot. Jag har bestämt mig för att inte lägga min börda över Alexanders axlar fast jag älskar honom över allt på denna jord. Han är den enda jag har förutom ett liv i skymundan där livet är som ett snöre, det kan vara hur långt som helst, fast en dag tar snöret slut och då är man ur leken. Jag är snart vid slutet. En dag lyckas jag. Kommer jag då upp till himlen så en träff med gud blir ett faktum? Eller det finns ingen gud som vill ta emot en ynklig och en misslyckad tonåring som mig, som inte vill prova på livet, livet som inte påbörjats än. Gud kommer säga att jag smiter från livet. Jag smiter inte från livet utan jag frigör min sista del av själen, det betydelsefulla - kärleken. När detta händer vet jag inte, förmodligen snart, väldigt snart. För jag orkar inte leva mer.