Hjälp! Hon har Downs Syndrom Kapitel 12
Kapitel 12
Chocktillstånd
Följande dag fick Maja se på Annas journal. Till en början såg allt normalt ut och fick inte Maja att höja på ögonbrynen, men så hittade hon något väldigt intressant. Det kan vara en tillfällighet. I så fall är det bara att släppa taget. Hon skulle i alla fall forska vidare. Jämföra Annas första utbrott med besökslistan. Om det fanns ett samband så skulle hon få det bekräftat. Maja var lite orolig över om hon hittade något. Hur skulle hon agera? Visst, hon har börjat må bra. Hon skulle mer än gärna vilja utföra de tankarna hon bar på.
Anna fick komma hem två dagar senare. Hennes pappa var där och kramade om henne. Ingen glädje. Ingen respons på pappans lycka. Sköterskan och Maja hjälpte henne att komma till rätta i sängen och där låg hon till kvällen. Pappan hade stuckit några minuter senare då han hade bråttom till ett möte. Den kvällen var lugn. Natten kom. Maja var ensam. Hon satt och tittade på tv. Det fanns inget bra. Hon gick och kollade till Anna med jämna mellanrum. Efter incidenten så var hon i riskzonen att göra om det. Vid tre på natten så hörde hon något från sovrummet. Hon gick med små steg. Det var ett hulkande. Som om någon spydde. Hon öppnade dörren och där fick hon se något hon aldrig hade sett förut. Hon hade skurit sig i handlederna. Hon blödde kraftigt från båda händerna. Hon sprang till telefonen och tryckte på larmknappen. Den gör så att ambulansen vet var de ska åka utan att behöva ha kontakt med dem. Hon sprang tillbaka och rev stora bitar från lakanet och virade runt Annas handleder. Hennes hudfärg började förändras. Den fick en mer blå ton. Ambulansen kom efter fem minuter och gick rakt in i lägenheten utan att ringa på. De tog över. Maja var i chocktillstånd. Hon ramlade ner på golvet. Ambulanspersonalen tillkallade ännu en ambulans.
Maja vaknade upp på sjukhuset. Hon var helt slut. Det var mörkt. Hon somnade om några minuter senare.
”Vad hände?”, frågade Maja sjuksköterskan.
”Du föll ihop.”
”Ja, Anna… Hur är det med Anna?”
”Det är kritiskt. Hon förlorade mycket blod. Operationen verkade ha gått bra. Vi får vänta och se.”
Maja tänkte för sig själv och la ihop pusselbitarna. Hon hade bara indicier. I och för sig var de starka. Hon hade bestämt sig. Hon skulle agera. Nu var det dags att skipa rättvisa. Gud har talat.
