Hjälp! Hon har Downs Syndrom Kapitel 13

Kapitel 13

Lögner

Det var mörkt ute. Anna låg fortfarande i koma. Maja satt bredvid och tittade på sin patient. Hon tyckte att Anna såg oskuldsfull ut och hade ett lugn i sig som hon aldrig trodde skulle ske. Hur kan en tjej vara så lugn i sig själv och samtidigt blivit utsatt för sexuella övergrepp? Det fanns inte på Majas karta. Hon hade ett uppdrag att slutföra, egentligen två. Hon hade inte bestämt sig. Hon tog på sig jackan och gick ut genom det kvava sjukhusrummet och ut i korridoren till viss del mörklagd. Hon smög ut för att inte synas eller höras. Nu var det bara att utföra första uppdraget. Hon hade väntat. Väntat i evighet. Hon hade inget att förlora längre. Livet var ändå förlorat. Efter Annas incidenter ser hon bara en utväg, att agera för en bra sak. Hon kan kanske hjälpa Anna. Då är hon mer än glad.

Tystnad. En otrolig tystnad som infann sig utanför det hus hon hade bott i. Hon satt ett tag i bilen. Begrundade alternativen ännu en gång. Fanns det en utväg?

Nej.

Huset hade ett flertal fönster på framsidan och Maja visste precis var hon skulle gå in någonstans. Maja såg sin pappa gå runt i huset. Hon visste inte varför. Som om det vore en person till där inne. Det kan inte vara mamma, tänkte hon och bortsåg från att det fanns en person till. Hon tog upp kniven. Såg på den. Den skulle snart penetrera ett lager av hud, fett och blod, för att sedan punktera stora kroppspulsådern. Hon visste inte om hon bara skulle hugga eller låta han lida som hon har gjort under hela livet. Han tänkte aldrig på mig. Han ska lida. Hon öppnade bakdörren försiktigt. Steg in. Hade kniven beredd. I fall att något skulle komma mot henne. Hon fick det utrymme hon hade planerat, men fick nästan en chock när hon fick en glimt in i tv-rummet. Den person hon hade minst anat. Den jävla kärringen sitter vid det svin som misshandlade både mig och henne. Hur kan hon? Hon är fan inte bättre än honom. Hon klev på den knarriga tröskeln. Hennes föräldrar blev varse av att en person till befann sig i huset.

Hennes pappa tittade upp först när det första hugget kom. Det träffade hans arm.

”SLUTA! Maja vad håller du på med!” sade mamman.

Maja hörde inte på sin mor. Hon tog tag i sin pappa och slängde honom på golvet.

Mamman försökte ta sig till telefonen.

”Mamma… hur kan du sitta med det här svinet? Jag förstår inte. Kan du förklara?”

Hon visste inte var hon skulle börja. ”Din pappa har berättat allt för mig. Men jag förlåter dig min dotter. Vid den tiden var inget som det skulle. Du var splittrad.”

Maja fattade inte vad hon babblade om. ”Vad har han berättat?”

”Att du försökte förföra honom. Du hade varit och festat. När du kom hem så var pappa uppe. Du hängde över honom. Du kysste honom. Han försökte undvika dig, men du var påstridig…”

Maja skrattade. ”Du är fan lika pantad som honom.” Hon slog sin pappa i magen så han tappade andan. ”Ni båda ska dö. Ni är en skam för hela samhället. Jag trodde att du, mamma, förstod vad som hände mig på kvällarna när inte pappa låg och sov i er säng.”

”Han låg i soffan eftersom han visste att han snarkade så att jag inte kunde sova. Vi vet båda vad du har gått igenom. Men allt kommer ordna sig.”

”Hur fan kunde du!” sade hon och tittade på sin pappa.

”Jag kan…”

Maja såg med en mordisk blick. Tog kniven för att ännu en gång sticka sin pappa i den sargade torson. Hon hög honom i hjärtat och vred om. Nu visste hon säkert att det första livet var släckt, för all framtid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0