Det finns en tid för oss alla

Kapitel 5

Ångest, Ångest

Vilken hemsk dag. Jag trodde att jag skulle bli inlagd efter mitt, inte så fullt friska beteende på arbetsförmedlingen. Jag fick en sådan jävla ångest. Ni vet när rummet bara krymper och det kryper i skinnet och man vet inte var man ska ta vägen. För att dämpa den förbannade ångesten tog jag till må-bra prylen. Rakbladet. Det är min vän i svåra situationer och det här var en sådan, verkligen. Jag brukar dela in min ångest i olika nivåer. Det lägsta är ett och det högsta är tio. På arbetsförmedlingen var det uppe i sju.

Nu sitter jag hemma vid datorn och försöker med den här skiten. Jag har fått i uppdrag av min psykolog nu att skriva ner mina tankar. Tur att jag inte sa att jag redan smygstartat, då hade han väl velat se de anteckningarna och då hade jag nog blivit sjukförklarad. Jag blir så arg på arbetsförmedlaren som menade på och baserade sina utlåtanden på försäkringskassans och psykologens anteckningar, att jag inte var sjuk. Hur fan kan någon av dem säga det när jag har varit där en gång? Det är ju absurt! Inte ens samhället kan man lita på. När man behöver dem som mest så finns dem inte där till hands. De säger det. Politikerna lovar och lovar en massa och sedan i slutändan är det ändå folket som får efterverkningarna av ett misslyckande. Nej den enda man kan lita på är sig själv. Mina föräldrar är inget att ha. Jag har inte pratat med dem sedan begravningen av mormor. Det var en tung tid som jag inte vill prata om. Vi kunde prata om allt. Det fanns inga gränser. Jag berättade till och med om övergreppen som min pappa utsatte mig för. Jag drog ingen parallell till att mamma och pappa inte pratade med varandra, eller hade något samliv, för mig var det den gråa och mörka vardagen ett faktum och ett helvete som jag levde in då. Allt detta berättade jag för mormor. Hon lyssnade på mig och ville även gå till polisen och anmäla min pappa. Men jag vågade inte då. Idag är det försent att göra något, skadan är ändå skedd. Det sitter i mig som svärdet i stenen. Jag tänker väl så här när jag frigör min smärta så sipprar även det liv som min pappa bildade mellan han och mig. Ett band. Inget rosa band. Det står för något gott. Nej, det här bandet var av det svartaste och mörkaste, som om man tog i det så blev man smittad och det mörkret förvandlade en till ett vrak. Ett vrak som aldrig reste sig i. Jag tänker på en bok som jag läste som var baserad på verkliga händelser. Det handlade om en kvinna vars far våldtog henne och de fick barn tillsammans och socialen gjorde inget. Barnen fick missbildningar. Bakom stängda dörrar hette den. Fan va läskig. Då kan jag verkligen skatta mig lycklig. Jag och pappa fick inga barn. I och för sig blev jag gravid. Och förmodligen var det pappa som var fadern. Jag gjorde abort. Min mormor följde med mig och det var efter det som hon ville gå till polisen, men jag var som sagt väldigt rädd. Tänk om han skulle berätta allt snusk som jag gjorde med honom. Alla ställningar som han ville prova då han ansåg att min mamma inte ville ha sex med honom av flera anledningar. Så han tog ut sin maktkamp på mig istället. Den makt han hade över mig. Tio jävligt långa år. Varje kväll. Sju dagar i veckan, om jag inte sov över hos kompisar som hände oftare och oftare. Jag hade då vänner, men jag blev snart en belastning och alla försvann. Jag var ensam. Jag var ensam i världen med en pappa som ville knulla med mig och utföra sina perversa böjelser på mig.