Det finns en tid för oss alla

Kapitel 7

Djävulens budbärare

Jag vet inte om det är bättre att vara vaken. Men jag vågar inte somna. Ljudet av min pappas stön. De som en gång var mitt sista ljud inför en orolig natt av fasansfulla drömmar där min pappa har huvudrollen. Fast istället för att ligga bredvid mig så står han ovanför mig med sina spökvänner och väntar på att få komma till. Jag är nu huvudrollsinnehavare.

Jag är här. Jag är mitt i något som jag inte kan kontrollera längre. Sömnen blir till vakenhet, drömmarna blir till små glimtar i vakenhet, allt är som en mardröm utan själva drömmen. Verkligheten och det liv som finns i den är mångt och mycket en illusion av något helt annat. Ni undrar vad jag pratar om? (jag också). Jag vill leva i en annan verklighet, inte i den som min mamma födde mig i, utan en annan. Jag vet inte vilken. Allt måste ändå vara bättre än det här.

Lägenhetens väggar bli bara mindre och mindre och jag vet snart inte vem jag skriver för, mig eller de efterlevande människorna som kommer läsa det här. Jag bryr mig inte. Det är skönt att sitta och skriva. Det är en frihet. Ett lugn. Allt det där som inte verkligheten kan ge mig. En verklighet. En gud. Ett tycke. Jag vet inte vilken av dem som är mest roande att fundera på om den fanns vid min sida. Gud kan ju inte finnas. Han kan inte ha gett mig det här livet av fri vilja. Han måste ha blivit tvingad. Eller? Skulle mitt liv ha en betydelse? Gud kan ändå inte gett mig det här livet och sedan gett min pappa sin perversa böjelse för att sedan bara se på. Eller? Då är det nog inte gud som talar. Då har nog djävulen tagit över himmelriket. Och var ska jag då längta till? Det var min enda chans till en sista stund av tystnad och euforisk glädje, aldrig mer ska jag behöva vara rädd. Men djävulen har även intagit himmelriket och där väntar min pappa på att få sätta tänderna i mig och aldrig släppa taget.

Vänta. Tyst. Förmodligen har djävulen hört mina tankar och släppt ner ett kuvert i brevinkastet.