Det finns en tid för oss alla

16 ÅRIG KILLE

MÖRDADE HELA SIN KLASS

DET VÄRSTA ATTENTATET

MOT EN SKOLA GENOM TIDERNA

Det var på morgonen den 20 december som den då sextonåriga killen gick in i sin skola och avrättade hela sin klass. Det är många som ställer sig frågan ”Varför?”. Polisen har inte velat ge någon kommentar. Det enda som kan sägas just nu är att det är ett enda stort kaos i staden. Alla är chockade. Alla är rädda. Alla gråter. Alla föräldrar och elever har samlats vid skolan och tänt ljus för de döda eleverna. Det finns ingen som inte är berörd.

(Ur en okänd tidning den 21 december)

30 ÅRIG MAN

MISSTÄNKT ÄNNU EN GÅNG

FÖR VÅLDTÄKT

Det var i mitten av juni som han först var misstänkt för våldtäkt, men friades av tingsrätten och sedan fick våldtäktsoffret ingen resning i hovrätten. Tjejen som blev våldtagen tog livet av sig i sin nya stad har vi fått höra från en hemlig källa. Det var efter att några elever på hennes nya skola satt upp affischer på henne när hon går ut genom tingsrättsdörren efter att ha förlorat målet. Samma man har nu blivit anklagad igen för samma brott. Nu finns det även vittnen som har sett mannen följa efter kvinnan. Ska mannen bli fälld den här gången? Och i så fall hur ställer sig folket till rättssystemet?

(Ur en okänd tidning den 27 december)

DEN 30 ÅRIGA MANNEN

BLIR FÄLLD

FÖR VÅLDTÄKT

Kommer någon efter det här att lita på det rättssystem som har byggts upp under så många år?

(Ur en okänd tidning den 1 mars 2012)

”Slutord” Hampus Eriksson

Ja, då var ännu en julkalender avslutad. Den tredje i ordningen faktiskt. Tyvärr var jag själv denna gång. Men det har ändå gått väldigt bra. Det blev ett större projekt än vad jag trodde från början. Hur jag fick idén till årets julkalender var nog ändå det som hände i Norge i somras. Fast jag fokuserade lite på andra saker. Och så här blev slutresultatet. Jag hoppas att ni inte är allt för besvikna på slutet. Men det här är ändå en julkalender som inte ska behaga, utan väcka tankar. Så; ännu en gång vill jag önska alla en god jul och ett gott nytt år. Vi ses förhoppningsvis nästa år med en helt ny julkalender, ny historia, nya karaktärer.

”Den här berättelsen är dedicerad till mitt systerbarn som snart ska äntra den här världen, det visar på att vår värld har flera sidor och jag vet att mitt systerbarn kommer att födas in i ett kärleksfullt hem”

4 december 2011

Kapitel 24

20 december

Alex står utanför skolan. Han har torkat av allt blod som han fick hos Amandas pappa. Är han verkligen beredd på det han ska utföra här? Han vet inte. Men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Han går mot ingången. Skolan är prydd med alla sorters ljus. Men skolan ser ändå ut som ett vrak. I grunden är det en gammal industribyggnad.

Han ser en massa skolkompisar, som inte ser honom. Hans klädsel är inte så vanlig. Men de flesta har infunnit sig i sitt klassrum. Klockan är 10.00. Det är en aning mörkt ute fortfarande. Molnen skymmer en aning. Vintern har uteblivit än så länge. Det regnar ute. Han går till sitt skåp och tar ut sin stora trunk och letar upp den närmaste toaletten där han kan förbereda sig. Han skakar. Väldigt mycket.

Han sätter på vattenkranen. Han börjar gråta. Jag vet inte om jag klarar av det här. FAN! Hjälp mig! Han glider ner på golvet och försöker samla sig. Om jag går nu så behöver ingen får reda på mina planer. HALLÅ! Du har dödat en människa! Har du glömt det? Han tar sig för huvudet.

”NEJ, nej. Jag kan inte!” säger han till sig själv.

Din vekling, säger han till sig själv.

Då tar han sig samman och tar upp sina vapen och hänger dem runt axeln. Nu är det dags! Du går in i klassrummet och skjuter Bill och Bull som en varning. Om de rör sig så skjut fler. Skona ingen. Är det förstått?

”JA, det är förstått. Amanda är du där?”

Inget svar. Håller han på att bli galen?

Han låser upp toalettdörren och kikar ut för att se om det finns någon i närheten. Salen ligger runt hörnet. Han går försiktigt, men stadigt, och då kommer det en lärare. Alex tvekar inte. Han drar sitt gevär och skjuter läraren i magen. Läraren sjunker. Han snabbar sig in i salen. När han kommer in så tittar alla mot honom och alla börjar skrika.

”Håll tyst! Skriker han och skjuter mot Bill och Bull, Stefan och Staffan. De sjunker ihop. Två klasskompisar springer fram till dem.

”Vad fan håller du på med Alex? Är du inte riktigt klok?”

”Håll tyst! Du där ställ dig vid dörren och håll vakt. Ni andra sätt er ner så ska ingen annan bli skadad. Det lovar jag!” ljuger han. Han ljuger för dem alla. Han ser att Bill och Bull lever, men inte så länge till. Alex tar upp en revolver från sin ficka. Går fram till dem. ”Flytta på er! Ner på golvet båda två! Bara så ni vet är det inte klokt att fly från den här salen, om så blir fallet kommer alla era kompisar att bli dödade! Ner på golvet era avskum!

Bill och Bull trillar ner på golvet och håller sig för magen.

”Titta på mig!” säger han. ”Vem av er låg bakom affischerna?”

Ingen säger något.

”Okej, om det är så ni vill ha det!”

Han riktar sin revolver mot Stefans huvud och trycker av. Blodet sprids överallt. På Staffan som sitter bredvid.

”Okej, okej. Förlåt! Alex det var inte meningen!” säger Staffan och gråter över sin broders döda kropp.

”Vad då meningen? Så ni menade inte att skada Amanda? Jaha, så du menar att Amanda skulle bli lycklig?. Hon flyttade från något otäckt och trodde verkligen att hon hade lyckats, men så var det några jävla svin som hittade på den briljanta idén att trycka ut affischer och sedan sätta upp dem i hela skolan.”

Helt plötsligt börjar deras klassföreståndare prata.

”Alex, lägg ner pistolen så får vi prata om det! Det som hände Amanda är mycket olyckligt, men det här löser ingenting. Det gör saken mycket värre…” Hon hinner inte säga mer.

Alex skjuter henne. Alla skriker förskräckt.

”Är det fler som vill uttrycka sin sorg över Amanda så gör det nu!”

Han riktar sin pistol mot Staffan.

”Snälla! NEJ!” hinner han skrika innan Alex avfyrar sitt vapen en tredje gång.

Tjejerna i klassen sitter gruppvis och gråter. Tillsammans. Inte över Amanda och det gör Alex arg.

”Sluta gråta!” Han tar en av tjejerna till katedern. ”Jaha, vad ska jag göra med dig? Det är en bra fråga. Jag skulle lika gärna kunna skjuta dig, men det är för lindrigt. Jag kanske skulle…” Han tittar på henne. ”Ta av dig kläderna!”

Tjejen tittar på henne och vägrar. Alex riktar sin revolver mot hennes tinning.

”Gör det! Jag dör hellre än att ta av mig kläderna inför hela klassen.”

”Försvinn ur min åsyn”, säger Alex. Han låter henne leva.

*

Tiden går och till slut kommer polisen som omringar hela skolan med sina avspärrningar och polisbilar. Han ska gå till historia. Men först måste han slutföra det han har kommit för. Han tar upp sitt hagelgevär och börjar peppra omkring sig. Ingen hinner fly. Alla blir skjutna. Alla hans klasskompisar ligger i stora blodpölar.

”Ahhhhhhh! Vad har jag gjort? NEJ!” skriker han rakt ut. Han går fram till en av klasskompisarna som ligger orörlig på golvet. Livlös. Han sätter sig bredvid henne. ”Förlåt! Vad fan har jag gjort?”

Han hör polisen komma. De slår in dörren. Alex tar upp sitt gevär och riktar det mot den första polisen.

”Släpp vapnet! Nu! Annars skjuter jag dig!” säger polismannen och hinner inte titta sig omkring för att se vad Alex har åstadkommit.

Men Alex släpper inte vapnet. Han tittar sig omkring och måste be till gud en sista gång. Jag var tvungen! Förlåt mig! Snälla! Han trycker försiktigt ner men hinner inte avlossa något skott. Polismannen hinner förre. Alex ligger död på marken

Allt försvinner…

Det är över…

Polisen möts av en mardröm…

Det overkliga har hänt…

Det enda de ser är död…

Vissa spyr…

Andra gråter

Overkligt.

Poliserna kan inte vara kvar.

De måste ut därifrån…

Allt är borta.

Det är tomt…

Livet förenar dem inte längre, utan döden. Det hemska.

…

…

…

Livet

…

…

…

Döden

Kapitel 23

20 december

Alex har suttit vid skrivbordet hela natten. Planerat. Gråtit. Läst igenom Amandas dagbok ännu en gång, kanske för tionde gången och han forcerar alltid blicken vid den sista sidan där hon skriver om hur hon älskar honom, men att hon förmodligen inte kommer att orka stå ut så mycket länge till. Allt är bara skit. Och så har hennes pappa börjat förgripa sig på henne igen. Hon vill bara att det ska vara över.

Han kollar på klockan och den visar fyra. Han ska snart göra sig i ordning. Vid sex tiden går Amandas mamma hemifrån och några minuter senare ska han stå utanför beredd på att slå till med hela sin fulla kraft. Planen är att Alex ska knocka honom. Något som är svårt i hans position. Men också för hans storlek. Han har inte den på sin sida. Han är klen. Fast han har styrketränat en aning de senaste tre månaderna och det har gett resultat. Musklerna börjar synas. Han har blivit smalare i ansiktet. Framför allt har det märkts i skolan där alla tjejer kollar in honom när de går förbi. Ibland visslar dem. Och Alex blir högröd i ansiktet. Självklart är han nöjd med sin nya kropp, men inte så van vid att få komplimanger. Till och med hans klasskompisar har lagt märke till honom. Det gör inte skillnad. Det är försent att visa tacksamhet till livet och andra runt omkring sig. Han har aldrig varit mer säker än vad han är nu. På något sätt har han tränat både fysiskt men också psykiskt. Nu kan han faktiskt se sig själv döda en person. I början var det svårt, men efter att ha varit i skogen några gånger och skjutit ett par djur så är han beredd på sin ursprungliga plan. Hans styvfar har inte märkt att hans vapen är stulna. Alex var slug och styvfadern märkte inte ens att nycklarna var borta. Inte vad han vet i alla fall.

Han ställer sig framför spegeln för att se sin spegelbild. Ögonen ser ledsna ut. De svarta ringarna under ögonen har visats tydligare under de senaste dagarna, då sömnen har blivit rubbad. Han är psykiskt trött. Det tär på honom. Men han måste göra det. Annars kommer han aldrig att få frid. Han vet konsekvenserna. Många döda. Han får många döda på sitt samvete. Eller rättare sagt hans mamma som får hela skiten. Hon kommer att få leva med att sin egen son dödade sina klasskompisar. Han kommer vara med Amanda på ett bättre ställe.

*

Klockan slår sex och han är beredd. Han står med sina militärbyxor och en svart skjorta som han har köpt på internet. De är väldigt snygga, enligt honom själv. Passar hans nya jag. Det här är hans nya klädsel, den som han kommer ha på sig när han dör. Han hör att mamman går nerför trappan. Alex väntar på att ytterdörren ska stängas. Då öppnar Alex dörren. Går försiktigt upp en våning. Tar upp sin revolver. Döljer den väl i byxlinningen. Han tar ett djupt andetag. Var inte rädd! Du kommer att klara det här! Jag är stark! För Amanda! Och så ringer han på dörrklockan och hör pappan närma sig. Dörren öppnas och precis vid rätt tidpunkt tar han ett steg och gör en danskskalle på honom så att han trillar baklänges.

”Vad i helvete gör du?” skriker han.

Alex säger.

”Schhhhh! Du vill väl inte att någon ska få nys på vilket svin du är?”

”Du är sjuk i huvudet!” säger han lite tystare.

”Är det jag som är sjuk? Jag skulle inte tro det! Jag blir inte kåt av att se min dotter, ifall jag hade haft någon, och jag skulle aldrig skada henne. Det du har gjort med Amanda gör mig spyfärdig!” Nu börjar Alex skrika. Han försöker lugna ner sig.

”Nu vill jag att du ska gå härifrån. Om du gör det så glömmer vi alltsammans. Okej?”

Men Alex vill inte glömma något. Han har kommit dit för att slutföra sin uppgift. Han tar fram sin styvfaders revolver. Framme vid mynningen har han satt på en ljuddämpare som han hittade i vapenskåpet.

”Vad fan gör du?” Amandas pappa börjar bli skraj. ”Du behöver inte göra det här! Förstör inte ditt liv på mig! Jag vet att du tycker jag är ett svin och jag håller med dig. Jag har försökt att inte tänka dåliga tankar om min dotter, men det är omöjligt. Nu är hon död och jag är faktiskt glad.”

Då rämnar det för Alex.

”GLAD! DU ÄR GLAD FÖR ATT DIN EGEN DOTTER ÄR DÖD FÖR ATT DU INTE KAN HÅLLA DINA ÄCKLIGA FINGRAR BORTA!? DU ÄR ETT STÖRRE SVIN ÄN VAD JAG TRODDE!”  Han riktar revolvern mot mannens vänstra ben och trycker av. Det hörs mer än vad han trodde att det skulle göra.

”Helvete. Jag lovar att gottgöra Amanda! Okej! Om du bara slutar!” Blodet börjar sippra ut på det fina parkettgolvet. Hans knä är sönderslitet av kulan som har lekt sig igenom benet.

”Skulle inte tro det. För att det här ska bli ett ännu större helvete för dig ska jag berätta för dig vad som kommer att hända med dig. Jag beräknar att polisen kommer att vara här inom tio minuter och då är du död.”

Mannen skakar på huvudet och han börjar gråta. Han bönar och ber. Alex skjuter honom i det andra benet.

”Gnäll inte nu! Ställ dig på båda knäna och sedan ska du be för Amandas skull!” Alex är uppriven av sitt beteende. Han är lika rädd som mannen framför honom.

Mannen reser sig upp på knäna. ”Vad vill du att jag ska säga?”

”Vet du inte det själv? HA!? Det är inte jag som har dödat Amanda – det är du!”

Alex riktar revolvern mot hans panna.

”Jag är så ledsen Amanda”, är det enda han hinner säga innan Alex trycker av.

Kulan penetrerar mannens panna och trasar sönder  hela hans hjärna för att sedan spränga bort hans bakhuvud. Döden befinner sig i rummet. Alex torkar bort blod från sin hand.

”Amen!” säger Alex och går sedan ut i trappuppgången. Ingen polis hörs eller syns till.

Kapitel 22

19 december

En dag kvar. Alex ska till skolan idag med sin trunk. Hans enda rädsla är att någon ska titta konstigt på honom. Det vore väldigt olyckligt. Då är förmodligen spelet slut och då är det bara att strida så länge han kan. Tills antingen han blir skjuten eller hans ammunition tar slut.

Han tar trunken och går ut genom dörren. Men då hör han sin mamma säga: ”Ha en bra skoldag Alex!” Något som hon inte har sagt sedan hans pappa dog. Hur kan det komma sig? Alex är en aning chockad och måste ta ett stort andetag för att inte blir för berörd. Det finns ingen återvändo. Eller finns det? Han kanske inte behöver göra det här! Nej, det finns ingen återvändo. Ta dig samman! När han väl kommer till skolan så är det rätt lugnt men möter en lärare på vägen som han har i matte.

”Hej Alex! Har du inte lektion nu?” säger läraren och ser på trunken han bär på.

”Bussen var lite sen idag. Jag är på väg dit!” säger Alex lugnt.

”Vad ska du ha den trunken till? Inte har ni väl idrott idag?”

”Nej, det är lite saker till imorgon när vi ska ha avslutning. Har köpt in lite roliga avslutningspresenter.” Fan vad dålig han är på att ljuga.

”Jaha, det låter intressant! Kan man få kolla?” säger han och tar tag i trunken och ska precis öppna den när Alex drar den åt sig.

”Det är ingen bra idé! Jag måste gå!” säger han. Han går väldigt fort mot sitt skåp. Han ser inte sig om. Han lägger in trunken försiktigt i skåpet.

Han har läst om hur man ska hanterar alla vapen, men aldrig provskjutit. Så han är nervös ifall det ska gå fel och kanske skjuta sig själv. Eller det är meningen i slutändan men inte till en början. En del av honom säger att det här är fel sätt att gå och den andra säger att han inte har något annat val ifall han ska få frid. När trunken är på plats så går han till klassrummet där han ber om ursäkt för sin sena ankomst och sätter sig längst bak. Tittar på alla sina klasskompisar som stirrar mot läraren och förundras över att det är samma klass som innan, innan Amanda tog sitt liv. Som om alla har tagit tag i sina liv. Men vad hjälper det Amanda? Inget! Inget alls! De kanske skulle ha tänkt på det innan! Visst har han hört att de som satte upp affischerna har erkänt för rektorn och en utredning är igångsatt. Men vad hjälper det? Det är bara dåligt samvete. De vet att det var deras affisch som var den utlösande faktorn att Amanda tog sitt liv. Nu vet Alex att mer ligger bakom, men det rättfärdigar inte deras beteende. De ska få betala med sina liv. Han vet konsekvenserna. Han kommer inte bara bli känd över landet utan också den första som går in på en skola och skjuter sina egna klasskompisar. Sveriges första skolmassaker. Han är inte stolt på något sätt över hans plan. I själva verket är han rädd. Rädd att se sina egna klasskompisar i ögonen och trycka på avtryckaren så att konsekvensen blir döden. Han förstår inte riktigt. De som befinner sig här inne har bara en dag kvar att leva.

Nu finns det bara en sak som skiljer Amanda och honom åt, ”livet”. Han tänker på raden som prästen säger på bröllop ”Tills döden skiljer dem åt”. Mellan Amanda och honom själv är det ”Tills livet skiljer dem åt.” Han blir glad över att tänka på Amanda. Den månaden de fick vara tillsammans. Nu ska de snart förenas igen. För alltid.

Kapitel 21

20 november

En månad kvar. Han börjar känna sig självsäker. Det finns ingen återvändo. Hans bag med vapen och lite annat viktigt ska placeras ut dagen innan. Han ska förvara allt i sitt skåp. Planen är att komma fem minuter för sent. Han ska klä om på en toalett och där ska han förbereda sig. Han vet att han kommer att skaka av rädsla. Adrenalinet kommer pumpa i honom. Då ska han ha redan dödat pappan. Det ska han göra tidigt när hans föräldrar ligger och sover. Egentligen har det ingen betydelse om det är någon som märker något.

Han ska skjuta Amandas pappa med en revolver. Först i båda benen. Sedan ska han få be till gud på sina bara knän. Smärtsamt.

Kapitel 20

20 oktober

Han har varit och stulit sin styvfaders jaktgevär och då fann han också lite andra godbitar. Två stycken revolvrar och längst in, dolt från allt annat, hade han ett hagelgevär. Förmodligen illegalt. Amandas mamma har börjat jobba smått igen. Han förstår inte att hon orkar, men det gör saken mycket lättare. Inte för att hon är oskyldig på något sätt. Men det är inte hon som har sexuellt ofredat sin egen dotter, utan hon har bara varit feg. Feghet är lika illa egentligen, enligt Alex. Men han har bestämt sig. Han ska bara döda pappan. Och han ska dö långsamt. Han ska veta att han är ett riktigt svin som förtjänar att dö. Han ska be om nåd och sedan kan han avsluta allting.

Han går i skolan som vanligt. Men det är inte likadan stämning som innan. Alla är så tysta. De första dagarna som han inte var där ska det ha varit väldigt kallt och nerstämt. Ingen pratar vidare mycket. Till och med Bill och Bull är tysta. De gör ingen fluga förnär. Inte ens Alex. Han får vara i fred. Men det förändrar inte saker och ting.

Kapitel 19

20 september

Alex sitter vid sin dator och letar på internet. Han har bestämt sig för att agera. Amanda dog inte självmant, utan blev pressad från alla håll. Sin pappa, skolan, den jävla idioten som våldtog henne i Stockholm. Han har bestämt sig att han inte vill leva ett liv utan henne, men innan han lämnar jorden för all framtid så ska han visa att man inte kan göra vad som helst utan konsekvenser. Det han ska göra är han väl inte så sugen på, men det finns ingen annan utväg. Han måste. För Amanda. Han måste vara stark. Samtidigt som han söker på internet efter illegala vapen så vet han efter att han hört en diskussion mellan sin mamma och styvfadern att han skulle iväg en vecka på jakt för ett tag sedan. Kanske två månader sedan och om han bara lyckas ta nycklarna kan han på något sätt åka dit och bryta sig in och stjäla det han har. Fast han måste planera. Det kommer ta ett tag och om det ska få bäst utslag ska han göra det vid en tid som alla förknippar med frihet och ingen skola, eftersom då är hela klassen samlad och det är en aning mindre folk i skolan. Han vet vilka det var som satte upp affischerna och de ska få betala. De ska stå dem dyrt. Han vet att han aldrig kommer ut levande, men det vill han inte heller. När han väl är där inne så vet han hur han ska gå tillväga. Alla som ser misstänkta ut skjuter han. Han har inget val. Fast han vet att det finns en risk att planen går åt helvete och då har han en reservplan, att skjuta så många som möjligt tills polisen skjuter honom. Han vet att allt det här låter sinnesjukt, men inte för en kille som lever i missär. Hans enda vän dog i hans armar. Det har satt sina spår och nu är han trött på att stå bredvid.

Planen ska genomföras den tjugonde december klockan tio på förmiddagen då alla ska samlas klassvis. Handen skakar när han tänker på det. Han börjar gråta och tar sig för huvudet. Kommer han kunna skjuta sina klasskamrater? Han vet inte det ännu. Först ska planen genomföras och han har exakt tre månader på sig. Att skaffa vapen, se var han ska gömma sig, var han ska gömma sina vapen. Han vet inte ännu i vilket klassrum de ska vara i. Det är lite för tidigt att fråga om det. Det skulle bara se misstänksamt ut. Nej, han måste vara kylig. Ta allt i små steg. Visst går tre månader fort.

Efter att ha letat lite på internet fortsätter han att läsa igenom Amandas dagbok. Han har en plan för hennes pappa. Han ska lida så som Amanda gjorde. Han vet att Amandas mamma börjar tidigt och att henens pappa börjar senare. Nu jobbar inte hennes mamma, men till dess får han hoppas på att hon gör det. Annars finns det bara en sak att göra. Döda dem båda. Alex är arg. Hämndlysten. Han vill inte leva mer. Han är trött på att kämpa. Kämpa mott något bra när det i slutändan ändå går åt helvete. Han vill inte längre tro på att hans mamma ska bli nykter igen. Varför skulle hon? En fråga som inte Alex själv har ett bra svar på. Varför skulle hon ge upp något som lindrar hennes smärta. Hon har slutat att bry sig om det som finns kvar i livet. Honom. Sin egen son. Hennes kött och blod. Han har själv slutat bry sig eftersom han inte orkar ta fler diskussioner med henne om att han finns kvar. Enda svaret han får är ”Jag orkar inte. Låt mig bara vara! Jag löser det här! Du kommer alltid vara min son! Men just nu mår jag dåligt! Jag kommer snart må bra igen!” Skitsnack, enligt Alex. Det har gått nästan fyra år sedan Alex pappa körde ihjäl sig. Han tänkte först på att göra exakt samma sak, men ändrade sig efter att ha läst Amandas dagbok. Nu är han bara arg, väldigt arg på världen.

Kapitel 19

20 september

Alex sitter vid sin dator och letar på internet. Han har bestämt sig för att agera. Amanda dog inte självmant, utan blev pressad från alla håll. Sin pappa, skolan, den jävla idioten som våldtog henne i Stockholm. Han har bestämt sig att han inte vill leva ett liv utan henne, men innan han lämnar jorden för all framtid så ska han visa att man inte kan göra vad som helst utan konsekvenser. Det han ska göra är han väl inte så sugen på, men det finns ingen annan utväg. Han måste. För Amanda. Han måste vara stark. Samtidigt som han söker på internet efter illegala vapen så vet han efter att han hört en diskussion mellan sin mamma och styvfadern att han skulle iväg en vecka på jakt för ett tag sedan. Kanske två månader sedan och om han bara lyckas ta nycklarna kan han på något sätt åka dit och bryta sig in och stjäla det han har. Fast han måste planera. Det kommer ta ett tag och om det ska få bäst utslag ska han göra det vid en tid som alla förknippar med frihet och ingen skola, eftersom då är hela klassen samlad och det är en aning mindre folk i skolan. Han vet vilka det var som satte upp affischerna och de ska få betala. De ska stå dem dyrt. Han vet att han aldrig kommer ut levande, men det vill han inte heller. När han är väl där inne så vet han hur han ska gå tillväga. Alla som ser misstänkta ut skjuter han. Han har inget val. Fast han vet att det finns en risk att planen går åt helvete. Då har han en reservplan, att skjuta så många som möjligt tills polisen skjuter honom. Han vet att allt det här låter sinnesjukt, men inte för en kille som lever i missär. Hans enda vän dog i hans armar. Det har satt sina spår och nu är han trött på att stå bredvid.

Planen ska genomföras den tjugonde december klockan tio på förmiddagen då alla ska samlas klassvis. Handen skakar när han tänker på det. Han börjar gråta och tar sig för huvudet. Kommer han kunna skjuta sina klasskamrater? Han vet inte det ännu. Först ska planen genomföras och han har exakt tre månader på sig. Att skaffa vapen, se var han ska gömma sig, var han ska gömma sina vapen. Han vet inte ännu i vilket klassrum de ska vara i. Det är lite för tidigt att fråga om det. Det skulle bara se misstänksamt ut. Nej, han måste vara kylig. Ta allt i små steg. Visst går tre månader fort.

Efter att ha letat lite på internet fortsätter han att läsa igenom Amandas dagbok. Han har en plan för hennes pappa. Han ska lida så som Amanda gjorde. Han vet att Amandas mamma börjar tidigt och att henens pappa börjar senare. Nu jobbar inte hennes mamma, men till dess får han hoppas på att hon gör det. Annars finns det bara en sak att göra. Döda dem båda. Alex är arg. Hämndlysten. Han vill inte leva mer. Han är trött på att kämpa. Kämpa mot något bra när det i slutändan ändå går åt helvete. Han vill inte längre tro på att hans mamma ska bli nykter igen. Varför skulle hon? En fråga som inte Alex själv har ett bra svar på. Varför skulle hon ge upp något som lindrar hennes smärta. Hon har slutat att bry sig om det som finns kvar i livet. Honom. Sin egen son. Hennes kött och blod. Han har själv slutat bry sig eftersom han inte orkar ta fler diskussioner med henne om att han finns kvar. Enda svaret han får är ”Jag orkar inte. Låt mig bara vara! Jag löser det här! Du kommer alltid vara min son! Men just nu mår jag dåligt! Jag kommer snart må bra igen!” Skitsnack, enligt Alex. Det har gått nästan fyra år sedan Alex pappa körde ihjäl sig. Han tänkte först på att göra exakt samma sak, men ändrade sig efter att ha läst Amandas dagbok. Nu är han bara arg, väldigt arg på världen.

Kapitel 18

Utdrag från Amandas dagbok:

”Min stora kärlek, mina hemligheter, mitt liv och mina lögner.”’

Kära Dagbok!

Det finns fortfarande snälla killar. Jag trodde inte det. Min första skoldag satt jag bredvid en kille som heter Alex, tror jag det var. Han satt tyst för sig själv. Tittade i mellan åt på mig, men sade inget. Det var kanske det jag gillade mest. Han var tyst.

(Utdrag den 13 augusti 2011)

Kära dagbok!

Jag hamnade i slagsmål med en annan tjej på stadsbussen. Alex hjälpte mig. Han är så söt. Han är trevlig. Visst är han tystlåten, men det är gulligt.

(Utdrag den 15 augusti 2011)

Kära dagbok!

Idag hände det för första gången sedan våldtäkten. Min pappa kom in till mig igår kväll. Han ville ha sex med mig. Jag sade först nej, men istället för att vägra och han hade våldtaget mig så lät jag han göra det han var sugen på. Det gjorde ont. Det var ett samlag där han var väldigt hårdhänt och tryckte på allt vad han kunde. Idag har jag ont mellan benen. Och han har börjat misstänka att jag har en killkompis. Han har sett mig sms:a med någon. Jag bara väntar på att han ska slå till mig och våldta mig. Jag vet inte när han får sina utbrott efter att ha bråkat med mamma. Då hon vägrat att ha sex med henne. Förmodligen vet hon om att han förgriper sig på mig men vågar inte göra något. Alex du är min räddning!

(Utdrag den 16 augusti 2011)

Kära dagbok!

Han kom på det idag. Han kom på Alex och mig. Han satt med min mobil när jag kom in. Han blev fly förbannad. Jag skulle bara vilja dra. Jag vill dra härifrån. Då kommer ännu ett sms från Alex. Jag tar mobilen ifrån honom och lyckas skriva till honom innan min pappa kommer fram och slår till mig så att mobilen hamnar på golvet och jag ramlar baklänges. Jag slår i huvudet och svimmar av. Jag vaknar av att min pappa har sex med mig. Han stönar. Han stönar som en äckel gubbe. Jag har min egen pappas kuk inuti mig. Det gör ont! Han stönar en gång, två gånger och sådan kommer han. Inuti mig. Det är konstigt att jag inte har blivit med barn. Jag är inte ens rädd. Vad ska hända? Han tar min mobil och skickar ett sms till Alex där han förklarar att jag inte kan vara hans vän mer. Slänger den på sängen. Och säger: ”Du är en skam! Du är en hora! Fattar du det? Nej, du är som din mamma. Hur skulle någon annan kunna älska dig? Du är så ful!”

(Utdrag den 2 september 2011)

Kapitel 17

15 september

Alex ligger i sin säng. Det har gått fem dagar sedan Amanda tog sitt liv. Ensamhet. Det är som vanligt hemma. Efter att mamman hämtat sin son hos polisen åkte hon direkt hem och började supa igen. Frågade inte Alex hur han mådde. Vem Amanda var? Alla dessa frågor som en vanlig mor skulle ha frågat. Nu ligger han och gråter sig till sömns medan hans patetiska mamma sitter och dränker sina sorger i sprit. Han har tänkt själv att ta en sup. I själva verket har han aldrig provat sprit förut. Han vill inte bli förlorad i något som bara blir värre. Nej, ska han sörja vill han göra det i verkligheten. Eller vill han det nu? Självklart inte. Nu skulle han bara vilja hitta den som satt upp affischerna och döda honom. Det är något som har figurerat i hans tankar under de senaste fem dagarna om han har modet och den kylan som krävs för att göra det han har tänkt på. Han vill inte leva i en värld som inte Amanda finns i. Han vill vara med henne. Samtidigt vet han inte om hans tankar kommer sammanföra dem igen. Kanske hamnar han i helvetet istället. Han torkar tårarna. Då hör han dörrklockan.

Han tror att någon annan ska hinna förre henne, men vid ankomsten in till tv-rummet ligger mamman i sin styvfars famn och sover. Han springer till dörren och öppnar. Där får han en chock. Utanför står Amandas mamma.

”Hej Alex! Förlåt att jag kommer och stör! Kan jag få komma in?”

”Det är nog ingen bra idé!” säger han och tittar bort mot soffan. ”Förlåt att jag inte har hört av mig! Jag kunde bara inte!”

”Det är ingen fara. Men då kan du kanske komma med mig upp till vår lägenhet. Det är så lyhört här.”

”Okej”, säger han och tårarna kommer utan att han kan hejda dem.

De kramar varandra först men det blir en lam då Alex inte vet hur han ska förhålla sig till stundens allvar. Vad kan Amandas mamma vilja honom? De kommer upp till lägenheten. De sätter sig i köket. Fadern är förmodligen på jobbet.

”Var är Amandas pappa någonstans?” frågar Alex väldigt bestämt. Han ångrar sig direkt att han tog i så hårt.

”Han orkar inte vara hemma. Så han jobbar. Varför jag vill prata med dig beror på att du var Amandas enda kompis här. Hon fick aldrig chansen att stadga sig här. Hon kände sig aldrig hemma någonstans. Allt är mitt fel. Jag satte aldrig stop för min mans hemskheter.” Hon börjar gråta. ”Förlåt mig!”

”Det är ingen fara!” säger han lugnt. Han tycker det är skönt att prata med någon som känner som honom. ”Vad för hemskheter?”

Mamman tittar på honom och försöker komma underfund med vad han menar och kommer på. ”Min lilla dotter…” Hon bryter ihop. Alex går fram till henne. Denna gång är kramen mer kärleksfull. De sitter så en stund. ”Det är bättre att du läser i den här. Det var därför jag kontaktade dig. Jag plockade ihop Amandas saker när jag hittade hennes dagbok. Hon har fört dagbok sedan, ja du vet, det som hände i Stockholm i juni månad. Hon blev våldtagen.”

”Tyvärr visste jag inte det när jag kom till skolan den dag hon tog livet av sig. Några elever hade satt upp på hela skolan…” Mer hann han inte säga förrän mamman avbröt honom.

”Rektorn berättade det. Vet du vilka de var?”

”Nej, inte ännu.”

”När jag öppnade dagboken stod det med tydliga bokstäver att den var tillägnad till dig. Hon ville att du skulle veta vem hon var, det som hon inte själv kunde berätta när hon var vid liv. Jag har inte läst mer. Jag vet nu att du var en viktig pusselbit i hennes liv. Men tyvärr var det försent. Hennes förflutna hann ifatt henne. Innerst inne tror jag att hon visste att det skulle hända. Men hon ville ge det en chans.”

”Du ska veta att henens pappa är ett svin!”

”Varför?”

”Jag vill att du ska gå nu!” säger hon.

Alex tänker efter först. Men förstår att han inte kommer få veta sanningen. Eller finns hela sanningen i Amandas dagbok. Alex lämnar Amandas mamma och går ner till sig. Han sätter sig vid skrivbordet. Lägger ner dagboken. Öppnar första sidan. Som är fylld med hjärtan. Hjärtan som är riktade mot Alex. Alex börjar gråta.

Kapitel 16

10 september

Han blir ivägsläpad av en polisman. Han försöker slita sig loss, men lyckas inte. Han blir förd till polisstationen. Ingen har fått tag på hans föräldrar. Han vet varför. De är däckade på soffan till Ulf Lundells låt ”Öppna landskap”. Alex hatar den låten av många orsaker.

”Finns det någon annan som vi kan ringa till?” frågar en poliskvinna. Hon får inget svar tillbaka. Alex vill inte prata. Han har börjat planera sin hämnd. Först måste han ta reda på vad det var som fick Amanda att ta sitt liv på ett sådant spektakulärt sätt. Vem var hon?

Till slut får polisen tag på mamman. Hon ska komma med en taxi. Förhoppningsvis med solglasögon så de inte förstår att hon är full. Fast de kan lista ut det ifall hon vinglar eller stödjer sig på Alex. Hon kommer femton minuter senare.

”Vad har hänt?” frågar hon och tittar på sin son men han svarar inte. Istället blir det poliskvinnan som får svara.

”En klasskompis, Amanda, tog precis livet av sig på skolan. Vi tror att din son var väldigt nära vän med henne. Han har inte sagt ett ord. Han är förmodligen i chock. Vi är väldigt oroliga för hans hälsa. Han sade några saker innan vi fick honom därifrån som oroar oss. Han är inte bara en fara för sig själv, utan vi tror att han kan vara en fara för andra. Han sade att han skulle hämna Amandas död.”

Alex mamma vet inte vad hon ska säga. Hon vet inte ens vem Amanda är och hon visste inte heller att han hade några kompisar. ”Kan vi gå eller ska han vara kvar? I så fall varför ringde ni mig om ni måste behålla honom?”

Alex säger inget. Han är bara glad att hans mamma har solglasögon på sig, men lukten går inte att ta miste av. Hon luktar gammal fylla och några dagar gammal svett som har trängt sig in i huden. Alex är vilsen. Han är ledsen. Uppgiven. Arg. Hämndlysten.

Kapitel 15

10 september

Ingen ska ta det här ifrån mig. Om de verkligen menade det dem sade i den där jävla affischen så ska dem få en överraskning. Tyvärr kan du inte rädda mig Alex. Jag vill inte att du ska rädda mig! Jag är en förlorad själ. Det har jag varit sedan när jag var sex år. Då min pappa kom första gången in i mitt rum och sade att han ville ligga bredvid mig. Mamma visste. Alla visste. Men ingen vågade göra något. Varför? Han tafsade på mig och tog mig på ställen som jag tyckte var opassande. När jag var tio och fick hår mellan benen blev det ett strå vassare. Då ville han inte bara att jag skulle suga av honom utan han ville ha sex med mig. Första gången var en mardröm. Han spräckte mig. Mitt innandöme var svullet under flera veckor. Min mamma gjorde inget.

Nu ska jag ge igen. De ska få se något de aldrig trodde de skulle få se under sin livstid. Jag kommer att ses som ett freak, men en känd sådan som ingen kommer att glömma.

Amanda tar fram sin nyckelknippa och drar sin vassa metallskiva som hänger bredvid som en snygg grej mot sina handleder, väldigt hårt. Blodet sipprar. Hon trycker ännu hårdare och nu börjar det forsa. Hon gör samma med andra armen och väntar en stund tills hon börjar känna en dämpande yrsel. Blodet ligger i en pöl på golvet. Nu reser hon sig upp.

De ska få för slampa. Jag kommer möta dig i dina mardrömmar. Du som förstörde mitt liv.

Hon öppnar dörren och när hon står mitt i korridoren ser några henne. De står helt stilla. Amanda ser Alex en bit bort. Hon svimmar snart. Blodet bildar små rännilar på det vita nedslitet plastgolvet. Ingen reagerar förutom Alex som springer mot henne.

Han skriker: ” RING 112! SNABBT! ÄR DET NÅGON SOM KAN RINGA EFTER EN AMBULANS! SNÄLLA!” Han lägger sig bredvid sin käraste kompis som blir vitare och vitare i ansiktet som sekunderna tickar. Han tar av sig sin tröja och river den mitt itu och virar in hennes sönderskurna armar som ett paket. Alex spänner hårt. Väldigt hårt. Amanda mumlar något.

”L…å…t mig … dö… Jag vill … inte … … leva. Tack …för …allt … Alex!” Hon svimmar av. Ambulansen kommer efter tio minuter. Försent. De får aldrig liv i henne. Hon dör på plats.

Alex skriker rakt ut: ”ÄR NI NÖJDA NU! NU HAR NI FÅTT SOM NI VELAT ERA SVIN! JAG SKA DÖDA ER ALLA FÖR DET NI HAR GJORT MOT AMANDA!”

Det står elever lite varstans och gråter över händelsen. Ingen kan fatta vad som har hänt.

De tre himmelska människorna

Ni låstes in i måndags för att utföra en fantastisk sak,

men det är inte många som förstår vilket jobb,

vilket hårt arbete,

hur hårt det tar fysiskt, hur hårt det tar psykiskt,

att vara inlåst i sex dagar.

Men ni ler,

gråter,

skrattar.

Man kan inte mer än älska er.

Man kan inte mer än beundra ert arbete.

Man vill bara krama er alla tre.

Visa på den kärlek som ni själva ger ut i tv och radio.

Ni är helt fantastiska.

Jason, du är min idol och min förebild.

Det finns ingen annan som du,

med det leendet,

med den rösten,

med det där DET,

som många inte har.

Kodjo, du är rolig.

Gina, du är så jävla go

och när du gråter så gör vi alla det.

Det är äkta.

Genuint.

Vi älskar er!

Hampus Eriksson den 14 december 2011

Kapitel 14

10 september

Vår nya slampa in town!

Så står det när Alex kommer till entrédörren med en stor bild på Amanda och när hon går bredvid en prydd kvinna, medan hon själv går i kort kjol och är sminkad som om hon var på väg till en maskerad. Alex blir chockad. Han läser mellan raderna den artikel som finns att läsa en bit ner på papperet. Chocken förstärks och han försöker se om han kan se Amanda på skolgården. De senaste dagarna har hon kommit till skolan i korta kjolar så att killarnas ögon har förvridits, och urringade tröjor som är mer än utmanande. Nej, han känner inte igen henne alls. Något har förändrats. En slags obehagskänsla har funnits i Alex ett tag och nu har den verkligen besvarats. Han skickar ett sms till henne. Något han inte gjort sedan hon bad han försvinna ur hennes liv.

ÄR DU PÅ SKOLAN? I SÅ FALL VILL JAG TRÄFFA DIG! DU MÅSTE FÖRKLARA VEM DU ÄR!

Amanda svarar några minuter senare.

DRA ÅT HELVETE! DU ÄR VÄL MED PÅ ALLT DET HÄR? DITT JÄVLA SVIN!

Alex är i chocktillstånd. Hur kan hon tro något sådant om mig!

JAG TÄNKER INTE DRA ÅT HELEVET! OCH JAG HAR INGET MED DET ATT GÖRA! OKEJ! FAN, HUR KAN DU TRO NÅGOT SÅDANT OM MIG? VAR ÄR DU NÅGONSTANS?

Amandas svar blir en helomvändning jämfört med förra.

HJÄLP MIG! JAG VILL INTE LEVA MER! LIVET SUGER! JAG HAR INGEN. JAG SITTER PÅ TOALETTEN I ANDRA KORIDORREN LÄNGST NER. KOM!

Alex börjar gråta och sliter ner de affischer han får tag på och slänger dem ner till marken. Han är arg. Inte på Amanda, utan på sig själv och alla andra idioter. Han springer till toaletten och rycker i alla för att hitta henne. Men ingen där.

Kapitel 13

5 september

Alex kommer till skolan och en massa står runt en tjej. Det är Amanda. Hon delar ut något. Är det kläder? undrar Alex. Han väljer att inte gå dit. Hon vill ändå inte ha något med honom att göra, inte efter det sms:et som han fick. Nej, han ska ignorera henne. Få henne att välja någon annan plats. Eller ska han gå ner på henens nivå? Han bestämmer sig för att vara som vanligt. Alex är först på plats. Som vanligt. De ska ha engelska. Han hatar det ämnet som fan.

Egentligen är han bra på engelska, men deras lärare är skit. Han favoriserar vissa och de är dem som får hjälp om så behövs. Han är inte en av dem efter att han klagat hos rektorn. Han tyckte att han nedvärderade vissa elever. Det skulle han aldrig ha gjort. Istället för en bättre miljö blev det sämre. De som hade gått till rektorn första gången, inklusive Alex, vågade inte att gå ännu en gång. Alex sätter sig längst bak vid en vägg så att han kan luta sin ömma rygg. Amanda kommer in sist med barbiepatrullen, brukar han kalla dem. De ser ut som dockor allihop.  Hon sätter sig med dem. Tittar inte ens åt Alex håll.

Efter lektionen upprepas proceduren. Barbiepatrullen går ut först. De har en lektion till innan lunch. Han hör någon säga väldigt tyst: ”Vilket luder! Jag känner igen henne från någonstans. Kan bara inte placera in henne i ett sammanhang.” Alex undrar om det är Amanda de menar.

Under hela dagen visar Amanda sin kalla sida mot Alex. Han finns inte mer. Han är som ett spöke.

Kvinnorna som försvinner på vägen

Den lilla flickan som är tolv år går med sina slitna skor,

på väg till skolan.

Hon måste gå flera kilometer för att komma dit,

alltså hon måste gå i god tid för att hinna.

Hon är rädd.

Väldigt rädd!

Hon kommer aldrig glömma den där morgonen

som hon blev våldtagen,

av en man,

en okänd man

som bara berövade hennes liv.

Han slet henne sönder och samman,

hon kan aldrig få barn.

Aldrig!

Hon går förbi den hemska platsen varje dag,

hon blir alltid påmind,

om något hon bara vill glömma.

Varje dag,

varje sekund

tänker hon på den där dagen.

Det går bra i skolan,

men hon skulle gärna vilja gå till skolan med ett leende på läpparna,

men det går inte.

Flickan skulle kunna vara din dotter, så för att stoppa detta gå in på musikhjälpens hemsida www.musikhjalpen.se eller skicka ett sms till 72999 med summan du vill donera 50, 100, 200 och vilken artist och låt du vill höra och en liten motivering om varför du just vill höra din låt.

Hampus Eriksson ©

Kapitel 12

2 september

Alex ligger i sin säng. Galen av kärlek. Hur ska han kunna se henne i ögonen och inte påverkas. Hela han blir berörd när hon är i närheten. Det är som en drog. Hon är hans heroin. Han hör sin mamma gapa på hans styvfar. De dricker. Mycket. På morgonen brukar han vakna av att det luktar svett och sprit. På bordet ligger tiotals tomma ölburkar. Han är trött på att leva med en alkoholiserad mamma. Han vill flytta. Nu. Han vet inte hur länge han står ut med att hon kväver sin sorg med sprit. Hans mamma började dricka när pappan körde ihjäl sig efter att de skulle skiljas. Min pappa tog det väldigt hårt. Han sade att han inte kunde leva utan henne. Men ändå var han otrogen, tänker Alex. Han vill helst inte tänka på sin pappa. Det är ett annat kapitel som han har förträngt. Det förflutna.

Alex går upp när hans mobil piper till. Det är Amanda.

HEJ, ÄR DU VAKEN

Alex skriver tillbaka.

HEJ, JAG ÄR VAKEN. VAD SKA DU GÖRA IDAG?

Det piper en minut senare.

JAG SKA INTE GÖRA NÅGOT SPECIELLT! DU DÅ?

Han vill fråga om hon vill in till stan och titta på bio ikväll. Men vågar han?  Vad har han att förlora?

VILL DU HÄNGA MED PÅ BIO IKVÄLL? JAG TÄNKTE SE HARRY POTTER.

Alex fick vänta fem… tio… femton minuter utan att få svar. Han blir nervös. Skakar. Han skriver ännu ett sms.

ÄR DU DÄR?

Sms:et uteblir. Kan det ha hänt något? tänker Alex. Han skriver ännu ett.

JAG FÖRSTÅR OM DU INTE VILL TITTA PÅ HARRY POTTER. DET ÄR OKEJ FÖR MIG. OM DU VILL GÖRA NÅGOT ANNAT SÅ ÄR DET OKEJ FÖR MIG. ELLER DET JAG MENAR ÄR ATT DU FÅR BESTÄMMA.

Amanda svarar.

JAG KAN INTE. SORRY!

Alex blir misstänksam. Något måste ha hänt. Han är beredd på att gå upp en våning och ringa på för att se om allt är okej. Han bestämmer sig i slutskedet att låta bli. Han skriver ett sms till.

HAR DET HÄNT NÅGOT? BARA SÅ DU VET KAN DU BERÄTTA ALLT FÖR MIG!

Han får inget sms tillbaka förrän en halv timme senare.

VI KAN INTE TRÄFFAS MER! JAG ÄR VÄLDIGT LEDSEN ALEX! MEN DET ÄR BÄST SÅ. DU VET INTE VEM JAG ÄR. JAG ÄR FÖRLORAD!

Alex förstår inte det sista. Han låter det vara. Han respekterar hennes beslut. Men det är något som ligger bakom allt det här. En människa ändrar inte sig så över några sekunder. På något sätt kändes det sista sms:et inte som Amanda. Kan det vara någon annan som skrev det? Alex ska försöka få reda på det. Men hur?

Kapitel 11

Utdrag från Amandas dagbok:

”Min stora kärlek, mina hemligheter, mitt liv och mina lögner.”’

Kära Dagbok!

Pappa har fått ett nytt jobb i Kristianstad. Vi ska flytta dit. Jag ville inte först. Men blev övertalad. Fan för allting. Hovrätten avslog vår resningsansökan och jag sade till min advokat att han skulle låta allt vara. Det var över. Mitt liv. Andras liv. Om nu rättssystemet ansåg att mannen var oskyldig så är det väl så. Svårare är det inte. Jag kanske var för full för att kunna se honom tydligt. Den senaste tiden har jag tvekat på mitt vittnesmål. Rätten hade kanske rätt. Det är kanske jag som är den skyldige. Den som borde få psykisk vård. Mina föräldrar har talat om det, att jag ska gå till en psykolog. Men vad ska jag säga till honom? I själva verket är inte våldtäkten det enda som förföljer mig. Jag vet inte ens om jag vågar berätta för dig min kära dagbok. Det är så mörkt. Så mörkt.

Vi flyttar imorgon. Tidningarna har lugnat ner sig. Inga telefonsamtal mitt i natten. Varje gång en journalist ringde hem så svarade mamma med att skrika åt dem och att de skulle lämna mig i fred. Men det hjälpte inte. Till slut drog min mamma ut telefonkabeln under nätterna. Allt är förändrat. Jag slipper till och med det mörka nu på nätterna. Fast istället kommer andra demoner till mig under nätterna och spökar. Jag hatar det. Jag vet inte om jag orkar. Den enda lösningen är kanske att gå till en psykolog. Men när? Direkt när jag kommer till mitt nya hem? Nej. Jag vågar inte. Jag vet inte riktigt var jag skulle börja någonstans. Det är så mycket. Väldigt mycket jag vill berätta och ventilera. Mina demoner kanske försvinner när jag har kommit till ett helt nytt och outforskat ställe där ingen känner henne. Förutom dem som läser kvällstidningarna. I och för sig är det värsta som kan hända är hemska blickar från okända människor som inte vet sanningen. Ingen vet något. Alla är ovetande. Ingen vet vem jag är.

Fast, vem är jag?

”Utdrag från den 30 Juli 2011)

Kapitel 10

1 september

Alex och Amanda kommer närmare och närmare varandra samtidigt som tiden flyter på. Såklart har de inte gått in på det privata ännu. Ingen av dem är beredda på att öppna sin själ till den andra parten. Inte nu. Kanske inte sen heller. Tiden får avgöra. En sak är säker och det är att Alex har fått ett liv han tycker själv att han förtjänar. Hans liv kan sammanfattas med att flera pusselbitar har fattats. Nu har pusslet fått ännu en beståndsdel. Färdig tror han att han aldrig blir, för livet har så mycket att ge om man bara vill öppna nya dörrar och kanske till och med att stänga gamla och förlegade som bara står öppna för att det ska så vara. Nej, han vill börja om och utforska nya dörrar som han aldrig har vågat öppna innan.

Alex har inte tänkt på sex eller att kyssa eller inte ens att se Amanda som en flickvän eftersom hon är en viktig del av hans liv. Han vill inte förstöra det med klantiga felsteg. Aldrig. Finns inte på kartan.

Amanda ser Alex som en bra kompis att prata med och hon känner sig trygg med honom. Han stressar inte på. Frågar aldrig om hennes förflutna. Antingen läser han inte kvällstidningar eller så vågar han inte prata om det. Amanda bryr sig inte. Efter skolan ska de träffas och fika ihop. Den första riktiga fikan ute på ett riktigt café. Alex är nervös. Vad ska de prata om? Amanda ser det som en möjlighet att komma honom närmare in på livet. Ibland tänker Amanda på hur mycket de har att prata om, fast de är väldigt unga. Det är aldrig en tyst minut. Antingen är det musik, film eller böcker som de analyserar och diskuterar på raster hemma hos varandra. Eller alltid på skolan eller hos Amanda. Hon har inte frågat varför de aldrig går hem till Alex. Hon känner det som att när han är beredd så talar han om det. Allt har sin tid. Alla dörrar behöver inte öppnas på en gång.

Vid tre slutar skolan och de promenerar mot centrum. Efter händelsen på bussen har Alex och Amanda gått. Ingen av dem har protesterat eller ens gnällt. Det blev bara så. Amanda vill inte träffa på den där vidriga bruden, och Alex bara hänger på. Han umgås ändå med den snyggaste bruden i klassen. Eller tjejen. Brud skriker tonår och ingen av dem är det. De är inte heller vuxna. Ingen av dem vet egentligen i vilket fack de tillhör. Vem bryr sig? Alex? Amanda? Nej verkligen inte. Det finns annat att tänka på när man är sexton år.

Amanda känner väl inte att hon är sexton längre. Utan istället en tjej som förlorade sin oskuld via en våldtäkt. Hennes självförtroende bara försvann. Efter att ha varit den snyggaste och coolaste tjejen i klassen blev hon istället den mest hatade. Hon figurerade i tidningar, radio och tv. Hennes kompisar övergav henne. Föräldrarna tog en aning avstånd. Men de var ändå där. Pojkvännen stack. Ja hela hennes liv föll som ett korthus. Våldtäktsmannen blev friad och skolan blev ett helvete. Hon kallades för en lögnare och att hon bara ville ha uppmärksamhet. Vadå uppmärksamhet, tänker Amanda, hon var inte den som tryckte på att tidningarna skulle publicera falska historier om henne och hur hon såg på allt. Nej det var media.

De kommer till caféet. Sätter sig längst in vid ett litet fönster. I början sitter dem tysta. När värdinnan kommer och tar upp deras beställning bryts tystnaden.

”Välkomna! Vad får det lov att vara?” säger värdinnan med ett leende.

Alex tittar på Amanda. ”Jag vill ha en kaffe”, säger Amanda.

”Jag kan också ta en kaffe.”

De tittar på varandra.

”Jaha. Det var fint här. Eller vad tycker du?” säger Amanda lite försiktigt för att bryta den pinsamma tystnaden.

”Jo.” Alex skakar i benen. Han kan inte sitta stilla. Då händer något som aldrig hänt förut. Amanda tar sin fina och lena hand med sina långa naglar och kramar om hans.

”Alex, titta på mig! Var inte nervös. Du behöver inte vara någon annan. Var dig själv! Det är den jag gillar.”

Alex nickar. ”Okej! Det pirrar i magen. Jag har aldrig varit på ett fik med en tjej förut. Om jag tänker efter har jag aldrig varit på ett fik ensam heller.”

Amanda hoppas på att barriären upplöses så att de kan prata allvar. Kaffet serveras. Först är det tyst. Sedan bryter Alex tystnaden med att vilja veta mer om Amanda. ”Var kommer du ifrån?”

Först är hon tveksam. ”Vi ställer varannan fråga till varandra och vi måste svara. Så svar på din fråga är Stockholm. Är du uppvuxen här?”

Alex ler. ”Jag kommer härifrån. Varför flyttade din familj från Stockholm?”

Amanda sväljer sitt kaffe väldigt fort så att det bränner till i halsen. ”Alex, jag vet inte… Jag vill inte ljuga för dig. Men inte heller förstöra vår vänskap. Det hände något väldigt allvarligt som förändrade mig och min familj. Jag är ingen bra människa att umgås med. I själva verket utnyttjar jag dig. Att vara ensam är något jag inte klarar av.”

Alex blir rädd. Han vet inte hur han ska fortsätta. Han bestämmer sig för att fortsätta med en annan fråga. ”Okej! Bara så du vet så utnyttjar du inte mig. Jag gillar ditt sällskap och varför du vill umgås med mig bryr jag mig inte om.”

De sitter och småpratar och ställer några frågor till under en timme. De beger sig hemåt vid fem tiden. När de skiljs åt kramar de om varandra. Alex blir helt till sig. Hennes lukt. Hennes närvaro. Han blir en aning kåt. Upphetsad. Amanda märker det direkt och för att det inte ska bli pinsamt för någon part pussar hon honom på kinden. Hon går upp till sig. Han ät förändrad. Han är kär i en person som han inte vet något om. Men ändå. Han är kär.

Kapitel 9

Utdrag från Amandas dagbok:

”Min stora kärlek, mina hemligheter, mitt liv och mina lögner.”

Kära………. Dag

…. Svin …. Jag ska döda honom….. den jäveln… han har förstört mitt liv. Fan. Fan. Fan. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Ingen tror på mig. Alla tycker att jag är en jävla hora som fick vad jag förtjänade. ELLER HUR?

Varför?. J….. ä…….v…. l…. a

Vem är jag?

Hur ska jag någonsin kunna gå ut? S…. v….. i…… n.

Jag hatar dig!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag hatar dig!!!!!!!!!!

Jag hatar mig själv!!!!!!!!!!!

Varför gjorde jag inget?

Varför?

Varför lät jag honom komma innanför mina byxor?

Jag kanske ville. Eller?

Jag kanske ville det i slutändan?

Jag var kanske kåt?

Jag kanske ville bli våldtagen. JA, det var nog det som lös igenom.

Att jag ville bli våldtagen.

VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED?

Ta dig samman nu!

HJÄLP MIG NÅGON!

Jag orkar inte mer!

HJÄLP!

HJÄLP!

HJÄLP!

Snälla!

Jag behöver dig mer än någonsin nu min kära dagbok. Vad är fel på mig? Luktar jag, ser jag ut som en tjej, en helt vanlig tjej i sexton års ålder som vill bli hårt tagen, på marken, i mörkret en sen festnatt? Med våld? För om det är så vill jag härmed sluta mitt liv.

Hjälp mig!

(Utdrag från den 22 juli 2011)

Kapitel 8

30 årig man släpps

Efter misstankar om våldtäkt

Det var efter en fest natten till den 16 juni som den 16 åriga tjejen blev överfallen och våldtagen. Polisen grep snabbt en man som var skäligen misstänkt till brottet. Idag kom domen. Han blir friad. Vi har försökt få en kommentar av flickan och advokaten, men utan resultat. Frågan många ställer sig är om polisen har gjort sitt jobb eller om det är något fel på rättsystemet eftersom flickan pekade ut honom som gärningsman och ändå friar domstolen honom. En känsla säger att det här målet inte är avgjort på långa vägar.

(Utdrag från en okänd tidning den 22 juli)

Kapitel 7

15 augusti

Det är en obehaglig tystnad som infinner sig på den lilla bänken ett hundratal meter från gymnasieskolan. Amanda försöker stoppa blodflödet som rinner nerför hennes fina svarta jacka som bepryds med ett rosabandet emblem på hennes vänstra sida. Alex vet inte riktigt hur han ska börja. Eftersom Amanda inte kan prata så låter det kanske lite konstigt om han försöker starta en konversation med en helt okänd tjej.

Fan.

Alex måste göra något. Nu.

”Du ska nog hålla dig borta från de värsta hororna på skolan, om du ursäktar mitt val av ord på en snygg tjej som bara klär sig lite slampigt.” Han tänker direkt på sitt val av språk och försöker få igång en helt ny diskussion med en ny ton. ”Du slog till den värsta av dem alla bara så du vet. Eller det visste du redan. Jag är inte så bra på kallprat. Förlåt!”

Amanda skakar på huvudet. Försöker prata. Det kommer bara bubblande blodkaskader från munnen. När blodet slutar rinna några minuter senare frågar Amanda: ”Jag försökte säga att jag bad väl lite om det. Jag brukar inte slåss. Jag är emot våld. Jag heter föresten Amanda. Vi har redan såkallat hälsat, men jag fick en känsla att du undvek mig på lektionen. Min fråga är varför?”

”Ehhh, jag…fan”, får Alex fram.

”Du behöver inte. Jag förstår. Du är som jag. En ensamvarg som inte precis är van vid sällskap. Du behöver inte skämmas. Du verkar inte vara som alla andra.”

Alex funderar. ”Inte du heller. Direkt när jag såg dig fick jag konstiga vibbar. Den här tjejen har varit med om en hel del… Har jag fel?”

Amanda vill inte svara på den frågan fast hon vet att han har rätt. Frågan är hur han kan se det. ”Så du är synsk? Kan det vara det som fick mig att sätta mig bredvid dig, eller?”

Alex skrattar och flyttar sig en liten bit närmare Amanda, som bara ryggar tillbaka och ställer sig upp . ”Förlåt! Jag ville inte…”

”Be inte om ursäkt hela tiden. Det är inte fel på dig, utan mig. Det är nog som du säger att man kan inte bilda ett skal runt sig utan att det rämnar om du förstår vad jag menar?”

Alex nickar. Det blir tyst.

”Vart vill du åka? Vill du åka till sjukhuset så de får kolla på din näsa?”

”Du får vägleda mig! Jag har ingen aning vart allt ligger.”

De följs åt till sjukhuset där Alex stannar utanför till en början medan Amanda tar tag i hans jacka och släpar med honom. De får vänta i fyra timmar. Inget var brutit. Det visar sig sedan att de ska med samma stadsbuss. Och det visar sig också sedan att de bor i samma trappuppgång. Under varandra.

Kapitel 6

Utdrag från Amandas dagbok:

”Min stora kärlek, mina hemligheter, mitt liv och mina lögner.”

Kära Dagbok!

Jag vill inte leva mer. Jag vill fan inte leva mer. Varför ska jag det? Då tänker du säkert på att jag sade att vi kvinnor inte ska känna oss som offer. Men hur ska vi inte göra det när man får sitta i samma rättegångssal som gärningsmannen, som tittar på en som om han våldtar mig ännu en gång, fast denna gång med blicken. Nej, hur är lagen utformad? Det är som att vi kvinnor ska skämmas över att vi har polisanmält ett sådant svin. I själva verket känner domaren, advokaten, åklagaren att sådana här mål inte är något att ta upp. Hur ska då kvinnor kunna gå ut och känna sig säkra om inte polisen och rättsväsendet kan skydda oss. Från och med nu kommer jag att väga mitt liv åt att bekämpa fördomar som finns ända in i poliskåren. Men var ska jag börja? Självklart att få den som våldtog mig fälld för brottet och sedan efteråt får jag se hur jag ska bära mig åt. För han kommer väl att bli dömd? Jag har pekat ut honom. Det var han som tog mig. Snälla gud!

Jag kommer ihåg när han drog mina byxor och sedan mina trosor för att sedan trycka in sitt könsorgan i mitt underliv så det blixtrade för mina ögon. Kan verkligen en sådan person bli fri? Enligt min advokat ska jag inte hoppas på för mycket eftersom det inte finns någon teknisk bevisning och ingen har sett honom på plats. Men jag ber till gud varje dag. Imorgon ska han få sin dom. Imorgon avgörs min framtid. Kan jag stanna kvar eller måste jag flytta.

Tack kära dagbok för att du har orkat lyssna!

(Utdrag från den 20 juli 2011)

Kapitel 5

15 augusti

Det där leendet är förhäxat. Alex yttrar inte ett ord under hela lektionen. Han vrider huvudet i mellan åt för att se på den tjej som gör han osäker. Det pirrar i magen. Han tittar inte så länge. Men den lilla stunden gör honom till en annan människa. Varför vet han inte? På något konstigt sätt känner han av hennes egen osäkerhet. Ett slags skal. Som hon är bunden till.

Den första dagen tar slut snabbt. Alex springer nästan ut ur klassrummet utan att titta tillbaka på Amanda. Han vågar inte. Hur skulle han kunna förklarar att hon gör honom hel. Går det överhuvudtaget på bara ett ögonkast, att bota en ensamvarg? Han vet med säkerhet att Amandas ögon tindrade rakt igenom honom och att han såg en stjärna, en ängel. Alex går ut på skolgården, förbi cykelställ och basketplanen. Han ser på skolan. En gammal industribyggnad av plåt. Väldigt ful, tycker han. Alex hoppar på den gröna stadsbussen. Det är mycket folk som ska in till centrum och strosa på de raklånga affärsgatorna innan de ska hem för att göra ingenting. Ungdomen är mycket komplex, men väldigt ytliga, tycker Alex och funderar på Amanda. Tjejen med sin personliga karaktär som bara flög in i honom som en osynlig dimma mot himlen en höstmorgon. Alla problem försvann. I hans underbara tankar blir han knuffad och ramlar baklänges och slår i huvudet. Han försvinner från jorden. Då ser han henne komma fram till honom. Amanda. Amanda med ett stort K, som står för kärleken.

”Hur gick det? Kan någon ringa en ambulans? Stanna hos mig nu!” säger Amanda samtidigt som Alex blod börjar sprida sig längs asfalten.

Då vaknar han upp.

”Ska du med eller? Jag måste köra nu”, frågar busschauffören.

”Va?” får han fram.

”Ska du åka med?”

Alex blir förvirrad. Först låg han på marken med spräckt skalle och Amanda med sina varma armar runt sig. Han skulle gärna velat stanna i den drömmen. På bussen hörs det tjut. Det är massor av folk på bussen, som vanligt. Alex väljer alltid att sitta längts fram då Bill och Bull brukar sitta längst bak med alla tjejer som tror att dem är något. Egentligen är dem som han. Vilsna. Vilsna av den verklighet som de möter varje dag i skolan. Men också i tidningarna. Våld mot kvinnor. Mördare. Massakrer på skolor. Alex ser Amanda sitta i mitten av bussen, ett neutralt område. Hon tittar ut genom det smutsiga fönstret. Vad kan hon se som intresserar henne. Inte honom i alla fall. I all hast sätter sig en tjej bredvid henne och han hör väldigt otydligt.

”Jaha, vad kommer du ifrån?” frågar en klasskompis till Amanda.

”Vem är du?”

”Jag heter Emelie.”

”Okej.”

”Du är inte så mycket för att prata. Eller hur?”

”Jo, men inte med dig.”

Med de orden ställer sig Emelie sig upp och säger: ”Hora!”

Amanda ställer sig också upp och med bestämd kraft slår hon till Emelie på käften. Emelie slår till Amanda hårt mot ansiktet och träffar näsan. Blodet forsar. Busschauffören stannar och ber Amanda kliva av. Hon rusar ut. Alex vet inte om han ska följa efter. Han gör det farliga. Han stiger av bussen för att se efter hur Amanda mår. Hon sitter på den söndriga bänken. Hon gråter. Han sätter sig bredvid och torkar hennes tårar från hennes rödrosiga kinder som är lika mjuka och lena som dun. Han letar i sina fickor efter en servett. Han hittar en skrynklig som är använd. Men blodet rinner. Han ger henne servetten och hon tar emot den direkt. Och där. Just då, om Alex får välja, är det tillfälle som han lärde känna Amanda för första gången. På riktigt.

Kapitel 4

15 augusti

Klassen ska bara träffas och klassföreståndarna ska introducera terminens schema. Alex är en aning nervös. Inte för schemat utan för att träffa på Bill och Bull innan han har hunnit in i klassrummet. Han vill ha lugn och ro. De vill ha bråk. I själva verket har han försökt med allt. Men aldrig lyckats övertala dem att bli hans kompis. Nej, han får väl stå ut i två år till. Han lyckas komma till klassrummet oskadd och han ler en aning för sig själv. Alex försöker alltid hålla låg profil. Det är en regel för den som är mobbad. Håll låg profil annars blir det mer stryk, mer slag mot magen, längre tid under toalettvattnet som han brukar svälja tills han inte orkar kämpa emot. Han tror alltid att det är slutet. Slutet på ett liv fullt av ont. Ett liv som han inte kommer sakna.

Han hälsar inte på de tre klasskompisar som sitter längst bak. Tre tjejer. Tre blondiner som verkligen tror på att deras blonda, långa hår och deras fylliga läppar är snygga bara för att de får killar. Brudarna förstår inte att de blir utnyttjade. Killarna vill bara ha kul. Alex vet hur tjejer funkar. De vill bara ha uppmärksamhet.

De väller in personer efterhand som klockan tickar mot åtta. Vid åtta kommer hans klassföreståndare. Bill och Bull finns inte bland dem. Alex hoppas på att de inte kommer, att de har blivit utkastade från skolan, utkastade från jordens planet. Men sådan tur har han inte. Fem minuter över åtta kommer dem. Klassen hurrar för dem när de äntrar rummet. Ett sus. Mummel.

Bill säger: ”Bara så ni vet är det fest i helgen hos oss. Alla är bjudna. JA, förutom du då Alex!” säger de båda samtidigt som Bill slår Alex i huvudet med öppen hand.

”Sluta med det där, Stefan. Sätt er nu ner så vi kan börja. Ni vill väl hem så fort som möjligt?”

Alla nickar.

Bill heter egentligen Stefan och Bull heter Staffan. Varför de kallas för Bill och Bull vet egentligen ingen? Förmodligen vill de själva det. Alex bryr sig inte. Han sätter sig tillrätta medan lärarna börjar prata. Då plötsligt knackar det på dörren. Ulla, som deras klassföreståndarinna heter, säger: ”Kom in!”

Plötsligt, från att ha varit i andra tankar, till att vara i nuet. In kommer en tjej. Eller, inte en vanlig tjej. Tjejen har högklackade skor, kort jeanskjol, långt blont hår som slingrar sig ner och förbi axlarna mot den smått krökta ryggen.

Det går ett sus genom klassen.

”Whoo! Gud måste ändå finnas!”, säger en kille.

”WOW”, säger en annan.

”Okej, hör upp klassen! Det här är Amanda…” börjar Ulla, men har glömt bort hennes efternamn. Så Amanda får ta över.

”Jag heter Amanda Svensson. Jag kommer ifrån Stockholm. Men har flyttat hit eftersom min pappa har fått ett nytt jobb.”

”Som torsk då eller? För en sådan snygg dotter måste väl ha många beundrare!” säger Bill och alla börjar skratta.

”Det kan man faktiskt säga. Han säljer mig varje dag, du vet till sådana fula killar som du!” replikerar Amanda väldigt snabbt utan någon som helst aning om vad hon ger sig in på.

Men istället för att resa sig, skrattar Bill och tittar gillande på henne och blinkar.

”Okej…” Ulla vet inte riktigt vad hon ska säga. ”Då fortsätter vi! Amanda du får försöka hitta en plats. Du har en plats längst nere vid tjejerna, en plats framför Stefan som du redan har bekantat dig med, och sedan har du en plats bredvid Alex.”

Amanda försöker att inte stirra någon i ögonen. Hon får inte vara svag nu. Inte nu. Hon får inte låta någon komma in på henne. Då är det kört. Hon låter sin instinkt ta över och går mot Alex.

Alex tittar och förstår inte. Hon får inte. Inte här hos mig. Han vill bara vara ensam. Inte lära känna någon. Då händer det. Hon tittar på honom.

”Kan jag sitta här?” säger Amanda och ler. Hennes leende är förhäxat. Han kan inte värja sig.

”Självklart!” säger han.

Kapitel 3

Utdrag från Amandas dagbok:

”Min stora kärlek, mina hemligheter, mitt liv och mina lögner”

Kära dagbok!

Det här är mina första ord, mina första rader som jag ger dig. Jag fick i uppgift av min terapeut att skriva ner alla mina tankar och känslor i min egen dagbok som bara jag kommer att läsa. Min terapeut sa utryckligt: ”Var inte rädd för att skriva ner det jobbigaste. Det är bara du som kommer läsa den!” Hon har helt rätt. Men om det nu bara är jag som kommer läsa varför ska jag då lägga ner så mycket tid. Min terapeut svarade ärligt: ”För din egen skull. Du sätter ord på dina känslor och dina tankar. Du får ett kvitto på det du skriver.”

Vem är jag då kära dagbok? Jag är jag. Fast det är för enkelt, eller hur? Jag heter Amanda och är en sexton årig tjej som gillar att vara med kompisar och festa. Tror det eller ej så gillar jag skolan. Jag gillar att lära mig nya saker. Men varför jag nu vid sexton års ålder sitter och skriver dagbok beror på att för nästan två veckor sedan blev jag våldtagen av en man som tyckte att jag förtjänade att bli förödmjukad och aldrig mer lita på en kille. Killar som jag tycker så mycket om. Jag har många killkompisar. Eller hade. De har flytt. Jag är som dimma. Ingen ser mig längre. Ingen vågar se mig i ögonen. Ingen vågar komma fram och krama om mig på rasterna. Jag går fortfarande i skolan. Jag tänker inte ge upp. Eller jo, flera gånger har den tanken slagit mig. Att bara ge upp. Då får inte bara svinet som våldtog mig rätt utan en helt annan person. Om killen som våldtog mig är ett svin så är min egen pappa ett ännu större svin. Varför? Jag orkar inte berätta just nu. Jag vet inte om jag kan. Vet inte om jag klarar av att se det svarta i ögonen ännu. Vet inte om jag klarar av att fortsätta leva om de tankarna kommer upp till ytan. Våldtäktsmannen förändrade inte bara min syn på killar utan också på rättsystemet. De kastar skit i ansiktet på oss som är offer. För offer är vi. Tidningarna ger sin version, oftast en osann och otydlig syn på hur vi klarar av att leva vidare. Det gör vi inte. Men vi måste på något sätt. För jag kommer aldrig att ge upp för svinen som gör oss kvinnor till offer. ALDRIG!

Tack kära dagbok för att du har orkat lyssna!

(Utdrag från den 29 juni 2011)

Kapitel 2

13 augusti 2011

Amanda är så less på allt. Det har nu gått fyra månader sedan det hände. En händelse som hon aldrig kan glömma, fast hon vill. Alla vill väl, även hennes mamma. Men ingen kan hjälpa. Inte ens hennes terapeut, som säger efter varje gång att hon tycker att hon gör framsteg. Amanda brukar hålla med för syns skull och vill bara därifrån och kunna gå till närmaste toalett och gråta, skrika ut all sin ilska som hon har inom sig. Det verkar som ilskan inte försvinner. I själva verket verkar den bara förstärkas och gå som en flygande pil mot en levande människa. Pilen går rakt igenom och på vägen skadar den så mycket den bara kan. Amanda är verkligen i det stadiet - ifall någon säger att hon är fin börjar hon gråta. Hon faller. Faller så långt ner i sin mörka håla. Som ingen kan krypa upp för. Ingen kan dra upp henne. Vill hon egentligen det? Hon vet inte. Kvällarna blir mycket lättare att genomlida om hon bara får vara i fred nere på botten.

Hon betraktar det nya området från sitt lilla fönster på fjärde våningen. Hon ser barn leka. Knuffas. Gunga. Ja, allt det som vill tillbaka till. Hon skulle vilja vrida tillbaka klockan till den tiden hon var sex år. Det var innan första gången. Som det hände. Alltså en helt annan tid. Amanda klämmer händerna runt sig själv för att känna den knappa värmen som på något konstigt vis flyter i hennes ådror. Hon känner en tillfredställelse. Hon tänker tillbaka till den gången det knackade på hennes dörr. Hon får gåshud. Men det är en helt annan historia. Hon står bara i mjukisbyxor och en kortarmad vit tröja som hon har haft på sig i två dagar. Världen är alldeles för stor för henne. Lägenheten är lagom. Inte för litet. Inte för stort. Hon har allt som behövs. Hennes mamma har tjatat på henne om att hon måste börja skolan på en gång så hon inte hamnar efter för mycket. Amanda och hennes mamma har kommit överens att hon ska börja skolan på måndag. Som en lätt start. Eller kanske inte lätt, men enligt Amanda själv en nödvändighet för att kunna bygga upp ett helt nytt liv som inte har med det hemska att göra. Samtidigt förföljer det hemska med vart hon än går.

Skolan på måndag kommer bli en utmaning. Inte bara en utmaning för henne själv utan också för lärarna. Hon hoppas på att ingen nämner hennes förflutna alls. Ingen behöver få en snäv bild av henne första dagen. Amanda vill att de själva ska bilda sig en uppfattning. Hon vill kunna vara sig själv, ingen annan. Inte den tjejen som hon var under rättegången. Hon var hård. Men det hjälpte inte. Det svinet som hon pekade ut som gärningsmannen blev inte fälld. De tyckte att bevisningen var för svag. Domstolen gick på försvarsadvokatens tolkning om hur det verkligen gick till. Att hon ville, men att hon sedan ångrade sig. Hur kan det komma sig ute en kylig natt, i snön, vid en kyrkogård? De trodde väl att hon var så kåt att hon inte kunde vänta till dem kom hem. Åklagaren har skickat in om en ansökning till hovrätten. Nu är det bara att vänta. Fast hon kan inte vänta hur länge som helst.

Amanda kavlar upp sin tröjarm och ser på sina djupa sår som inte riktigt velat läka. Ett tjugo tal, ett trettio tal sår är inristade på alla olika håll över hela armen. Hon kan ibland tänka sig att det bildar ett mönster. HJÄLP! Ett rop på hjälp! Som inte finns att få. Det mörka hålet är alldeles för djupt att kravla upp sig ifrån. På måndag kommer bli avgörande för om hon vill leva eller dö. En dag. Ett ögonblick.

Kapitel 1

15 Augusti 2011

Det är en solig morgon. Solstrålarna letar sig in mellan persiennerna och in på Alex som ligger i sin säng och försöker sova. Han hatar att gå upp tidigt. Istället skulle han kunna ligga i sin säng till sen eftermiddag. Alex vet ändå att ingen annan är uppe vid sju tiden då han ska gå till skolan. Hans mamma och styvfar ligger i sängen efter ännu en hård gårdag. De festade in på morgontimmarna. I och för sig är han van, men grannarna har klagat till deras hyresvärd och om de får en till varning blir de utkastade. Det enda hans styvfar säger då är: ”Då flyttar ni med mig till mitt stora hus som för tillfället står helt tomt.” Problemet är att det är tio mil och då måste Alex byta skola. Det skapar oredda. Så långt är ändå mamma med på noterna att de inte kan flytta dit. Han har ju ändå sina kompisar här. Eller i själva verket sina låtsas vänner. Han har inga vänner. Har aldrig haft. Men om mamma skulle få veta det skulle hon bara fråga och vara icke medveten om att det är på grund av henne som han inte vågar. Skulle han ta med dem hem till det här jävla råtthållet? Aldrig. Hellre tar han livet av sig. En tanke som har slagit honom flera gånget. Hur livet skulle vara utan honom. Ingen skulle ändå märka något. ”Vem har dött sa du? Han känner jag inte! Skulle han ha gått här, i den här klassen?” Så skulle snacket gå. Egentligen vet han inte varför han inte tar det sista steget. Han vågar bara inte.

Han kliver upp från sängen och tittar sig i spegeln. Reflektionen är fruktansvärd, hans plumsiga stil, det svartfärgade håret, finnarna – de äckliga finnarna som han försöker dölja med mammas puder, men han vill ju inte att det ska synas. Vilka diskussioner det hade uppstått bland klasskompisarna – ”är han bög eller, han använder ju puder. Använder han mascara också?” Nej, han försöker lägga på ett väldigt tunt lager. Han hatar finnar. De är så motbjudande. Likadant med att svettas. Han hatar illaluktande killar och tjejer som inte luktar parfym. Han använder alltid AXE. Tror den heter Twist.

Alex går till badrummet. Duschar under kallvatten. Han menar att man vaknar till bättre och kylan tränger in i porerna och gör huden varm och smidig. Han trär handduken runt kroppen och kollar sig ännu en gång i spegeln. Han ser en färdig finne. Den ska bort, tänker han. Trycker. Och vit sörja sipprar ut. ”Så ja”, säger han. Släcker lampan och går till sitt rum. En halv timme senare är han klar för att gå till första skoldagen för terminen, han ska börja sitt andra år på gymnasiet. Första skoldagen är alltid den värsta, då är Bill och Bull på väldigt gott humör. ”Förlåt mig!”, säger han. ”Bill och Bull är mina klasskompisar. Eller kompisar är nog att ta i. De är en del av klassen.” Alex pratar alltid med sig själv. Vem ska han annars prata med? Det finns ju ingen annan som vill höra på honom. Han har slutat hoppas på att finna den rätta tjejen. Vem skulle vilja ha en puderduttande kille som försöker dölja sitt yttre och samtidigt dölja hans hat och ilska inom sig. Den tjejen skulle göra slut på direkten. Därför är det bättre att vara ensam. Då kan man sitta på rummet och skriva, anser Alex. Hans mamma brukar kalla honom en ”a loner”, en ensamvarg som håller sig vid sidan av allt annat. Fester. Sex. Hångel. Ja, allt det som ungdomen håller på med. Varför ska han hålla på med sådant? Vad är meningen med att ha en tjej en kväll och sedan någon helt annan nästa dag? Nej, då är det bättre att vara oskuld resten av sitt liv. Han vill hitta den rätta. Inte nu. Men sen, brukar han säga till sig själv. ”Jag har ju hela livet på mig”, säger han till sin mamma när hon frågar om han har en flickvän.

Skolan är i sikte. Helvetet är på ingång.

16 årig tjej

Våldtagen

Det var när den 16 åriga tjejen skulle gå hem från en fest som hon blev överfallen av en okänd man i trettio års ålder. Han bar en mörk svart jacka och ett par lössittande jeans, har tjejen berättat i ett förhör. Det har plockat in en misstänkt som passar in på hennes beskrivning och i morgon bitti ska hon göra en gärningsmannakonfrontation. Det sägs att hon är väldigt samlad och kanske lite för lugn efter en sådan händelse. Förmodligen är hon i chock och familjen har kontaktats och de ska just nu vara hos henne. Polisen vill inte gå ut och säga hur de har kunnat gripa en man så fort på så lösa grunder. Mysteriet om den våldtagna flickan är i alla fall långt från över. Om någon dag kommer hon förstå vad hon har utsatt för och då kommer den hårda biten. Bearbetning. Men framför allt kunna komma tillbaka till en normal vardag. Och lagen har hon inte heller på sin sida. Fast lagen har skärpts gällande våldtäkt finns det fortfarande män som går fria fast det skulle varit tvärtom. Domstolarna tänker inte alls på tjejerna. Hur de mår eller ens hur det någonsin kan närma sig en man utan få Flashbacks från den hemska händelsen. Om det skulle visa sig att flickan pekar ut gärningsmannen imorgon kommer en lång process. Hon kommer att gå igenom ett helvete. De sägs av dem som vet: ”Livet efter våldtäkten är inte den värst utan den som fortgår under hela rättegången. Eftersom då ska man sitta inför den som har åsamkat mig det här och alla andra runt omkring och berätta hur det var när gärningsmannen våldtog mig. Hur han såg eller inte såg mig i ögonen. Hur rädd man var för att han skulle göra illa en. Och det värsta; hur man anklagar sig själv för händelsen. Jag kanske skulle tagit en längre kjol eller Jag kanske skulle druckit mindre.”

(Artikel ur en okänd tidning den 15 juni 2011)