Det finns en tid för oss alla

Kapitel 1

15 Augusti 2011

Det är en solig morgon. Solstrålarna letar sig in mellan persiennerna och in på Alex som ligger i sin säng och försöker sova. Han hatar att gå upp tidigt. Istället skulle han kunna ligga i sin säng till sen eftermiddag. Alex vet ändå att ingen annan är uppe vid sju tiden då han ska gå till skolan. Hans mamma och styvfar ligger i sängen efter ännu en hård gårdag. De festade in på morgontimmarna. I och för sig är han van, men grannarna har klagat till deras hyresvärd och om de får en till varning blir de utkastade. Det enda hans styvfar säger då är: ”Då flyttar ni med mig till mitt stora hus som för tillfället står helt tomt.” Problemet är att det är tio mil och då måste Alex byta skola. Det skapar oredda. Så långt är ändå mamma med på noterna att de inte kan flytta dit. Han har ju ändå sina kompisar här. Eller i själva verket sina låtsas vänner. Han har inga vänner. Har aldrig haft. Men om mamma skulle få veta det skulle hon bara fråga och vara icke medveten om att det är på grund av henne som han inte vågar. Skulle han ta med dem hem till det här jävla råtthållet? Aldrig. Hellre tar han livet av sig. En tanke som har slagit honom flera gånget. Hur livet skulle vara utan honom. Ingen skulle ändå märka något. ”Vem har dött sa du? Han känner jag inte! Skulle han ha gått här, i den här klassen?” Så skulle snacket gå. Egentligen vet han inte varför han inte tar det sista steget. Han vågar bara inte.

Han kliver upp från sängen och tittar sig i spegeln. Reflektionen är fruktansvärd, hans plumsiga stil, det svartfärgade håret, finnarna – de äckliga finnarna som han försöker dölja med mammas puder, men han vill ju inte att det ska synas. Vilka diskussioner det hade uppstått bland klasskompisarna – ”är han bög eller, han använder ju puder. Använder han mascara också?” Nej, han försöker lägga på ett väldigt tunt lager. Han hatar finnar. De är så motbjudande. Likadant med att svettas. Han hatar illaluktande killar och tjejer som inte luktar parfym. Han använder alltid AXE. Tror den heter Twist.

Alex går till badrummet. Duschar under kallvatten. Han menar att man vaknar till bättre och kylan tränger in i porerna och gör huden varm och smidig. Han trär handduken runt kroppen och kollar sig ännu en gång i spegeln. Han ser en färdig finne. Den ska bort, tänker han. Trycker. Och vit sörja sipprar ut. ”Så ja”, säger han. Släcker lampan och går till sitt rum. En halv timme senare är han klar för att gå till första skoldagen för terminen, han ska börja sitt andra år på gymnasiet. Första skoldagen är alltid den värsta, då är Bill och Bull på väldigt gott humör. ”Förlåt mig!”, säger han. ”Bill och Bull är mina klasskompisar. Eller kompisar är nog att ta i. De är en del av klassen.” Alex pratar alltid med sig själv. Vem ska han annars prata med? Det finns ju ingen annan som vill höra på honom. Han har slutat hoppas på att finna den rätta tjejen. Vem skulle vilja ha en puderduttande kille som försöker dölja sitt yttre och samtidigt dölja hans hat och ilska inom sig. Den tjejen skulle göra slut på direkten. Därför är det bättre att vara ensam. Då kan man sitta på rummet och skriva, anser Alex. Hans mamma brukar kalla honom en ”a loner”, en ensamvarg som håller sig vid sidan av allt annat. Fester. Sex. Hångel. Ja, allt det som ungdomen håller på med. Varför ska han hålla på med sådant? Vad är meningen med att ha en tjej en kväll och sedan någon helt annan nästa dag? Nej, då är det bättre att vara oskuld resten av sitt liv. Han vill hitta den rätta. Inte nu. Men sen, brukar han säga till sig själv. ”Jag har ju hela livet på mig”, säger han till sin mamma när hon frågar om han har en flickvän.

Skolan är i sikte. Helvetet är på ingång.