Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 15

Kapitel 15

10 september


Ingen ska ta det här ifrån mig. Om de verkligen menade det dem sade i den där jävla affischen så ska dem få en överraskning. Tyvärr kan du inte rädda mig Alex. Jag vill inte att du ska rädda mig! Jag är en förlorad själ. Det har jag varit sedan när jag var sex år. Då min pappa kom första gången in i mitt rum och sade att han ville ligga bredvid mig. Mamma visste. Alla visste. Men ingen vågade göra något. Varför? Han tafsade på mig och tog mig på ställen som jag tyckte var opassande. När jag var tio och fick hår mellan benen blev det ett strå vassare. Då ville han inte bara att jag skulle suga av honom utan han ville ha sex med mig. Första gången var en mardröm. Han spräckte mig. Mitt innandöme var svullet under flera veckor. Min mamma gjorde inget.


Nu ska jag ge igen. De ska få se något de aldrig trodde de skulle få se under sin livstid. Jag kommer att ses som ett freak, men en känd sådan som ingen kommer att glömma.

 

Amanda tar fram sin nyckelknippa och drar sin vassa metallskiva som hänger bredvid som en snygg grej mot sina handleder, väldigt hårt. Blodet sipprar. Hon trycker ännu hårdare och nu börjar det forsa. Hon gör samma med andra armen och väntar en stund tills hon börjar känna en dämpande yrsel. Blodet ligger i en pöl på golvet. Nu reser hon sig upp.


De ska få för slampa. Jag kommer möta dig i dina mardrömmar. Du som förstörde mitt liv.

 

Hon öppnar dörren och när hon står mitt i korridoren ser några henne. De står helt stilla. Amanda ser Alex en bit bort. Hon svimmar snart. Blodet bildar små rännilar på det vita nedslitet plastgolvet. Ingen reagerar förutom Alex som springer mot henne.

 

Han skriker: ” RING 112! SNABBT! ÄR DET NÅGON SOM KAN RINGA EFTER EN AMBULANS! SNÄLLA!” Han lägger sig bredvid sin käraste kompis som blir vitare och vitare i ansiktet som sekunderna tickar. Han tar av sig sin tröja och river den mitt itu och virar in hennes sönderskurna armar som ett paket. Alex spänner hårt. Väldigt hårt. Amanda mumlar något.

 

”L…å…t mig … dö… Jag vill … inte … … leva. Tack …för …allt … Alex!” Hon svimmar av. Ambulansen kommer efter tio minuter. Försent. De får aldrig liv i henne. Hon dör på plats.

 

Alex skriker rakt ut: ”ÄR NI NÖJDA NU! NU HAR NI FÅTT SOM NI VELAT ERA SVIN! JAG SKA DÖDA ER ALLA FÖR DET NI HAR GJORT MOT AMANDA!”

 

Det står elever lite varstans och gråter över händelsen. Ingen kan fatta vad som har hänt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0