Det finns en tid för oss alla

Kapitel 2

13 augusti 2011

Amanda är så less på allt. Det har nu gått fyra månader sedan det hände. En händelse som hon aldrig kan glömma, fast hon vill. Alla vill väl, även hennes mamma. Men ingen kan hjälpa. Inte ens hennes terapeut, som säger efter varje gång att hon tycker att hon gör framsteg. Amanda brukar hålla med för syns skull och vill bara därifrån och kunna gå till närmaste toalett och gråta, skrika ut all sin ilska som hon har inom sig. Det verkar som ilskan inte försvinner. I själva verket verkar den bara förstärkas och gå som en flygande pil mot en levande människa. Pilen går rakt igenom och på vägen skadar den så mycket den bara kan. Amanda är verkligen i det stadiet - ifall någon säger att hon är fin börjar hon gråta. Hon faller. Faller så långt ner i sin mörka håla. Som ingen kan krypa upp för. Ingen kan dra upp henne. Vill hon egentligen det? Hon vet inte. Kvällarna blir mycket lättare att genomlida om hon bara får vara i fred nere på botten.

Hon betraktar det nya området från sitt lilla fönster på fjärde våningen. Hon ser barn leka. Knuffas. Gunga. Ja, allt det som vill tillbaka till. Hon skulle vilja vrida tillbaka klockan till den tiden hon var sex år. Det var innan första gången. Som det hände. Alltså en helt annan tid. Amanda klämmer händerna runt sig själv för att känna den knappa värmen som på något konstigt vis flyter i hennes ådror. Hon känner en tillfredställelse. Hon tänker tillbaka till den gången det knackade på hennes dörr. Hon får gåshud. Men det är en helt annan historia. Hon står bara i mjukisbyxor och en kortarmad vit tröja som hon har haft på sig i två dagar. Världen är alldeles för stor för henne. Lägenheten är lagom. Inte för litet. Inte för stort. Hon har allt som behövs. Hennes mamma har tjatat på henne om att hon måste börja skolan på en gång så hon inte hamnar efter för mycket. Amanda och hennes mamma har kommit överens att hon ska börja skolan på måndag. Som en lätt start. Eller kanske inte lätt, men enligt Amanda själv en nödvändighet för att kunna bygga upp ett helt nytt liv som inte har med det hemska att göra. Samtidigt förföljer det hemska med vart hon än går.

Skolan på måndag kommer bli en utmaning. Inte bara en utmaning för henne själv utan också för lärarna. Hon hoppas på att ingen nämner hennes förflutna alls. Ingen behöver få en snäv bild av henne första dagen. Amanda vill att de själva ska bilda sig en uppfattning. Hon vill kunna vara sig själv, ingen annan. Inte den tjejen som hon var under rättegången. Hon var hård. Men det hjälpte inte. Det svinet som hon pekade ut som gärningsmannen blev inte fälld. De tyckte att bevisningen var för svag. Domstolen gick på försvarsadvokatens tolkning om hur det verkligen gick till. Att hon ville, men att hon sedan ångrade sig. Hur kan det komma sig ute en kylig natt, i snön, vid en kyrkogård? De trodde väl att hon var så kåt att hon inte kunde vänta till dem kom hem. Åklagaren har skickat in om en ansökning till hovrätten. Nu är det bara att vänta. Fast hon kan inte vänta hur länge som helst.

Amanda kavlar upp sin tröjarm och ser på sina djupa sår som inte riktigt velat läka. Ett tjugo tal, ett trettio tal sår är inristade på alla olika håll över hela armen. Hon kan ibland tänka sig att det bildar ett mönster. HJÄLP! Ett rop på hjälp! Som inte finns att få. Det mörka hålet är alldeles för djupt att kravla upp sig ifrån. På måndag kommer bli avgörande för om hon vill leva eller dö. En dag. Ett ögonblick.