Det finns en tid för oss alla

Kapitel 5

15 augusti

 

Det där leendet är förhäxat. Alex yttrar inte ett ord under hela lektionen. Han vrider huvudet i mellan åt för att se på den tjej som gör han osäker. Det pirrar i magen. Han tittar inte så länge. Men den lilla stunden gör honom till en annan människa. Varför vet han inte? På något konstigt sätt känner han av hennes egen osäkerhet. Ett slags skal. Som hon är bunden till.

 

Den första dagen tar slut snabbt. Alex springer nästan ut ur klassrummet utan att titta tillbaka på Amanda. Han vågar inte. Hur skulle han kunna förklarar att hon gör honom hel. Går det överhuvudtaget på bara ett ögonkast, att bota en ensamvarg? Han vet med säkerhet att Amandas ögon tindrade rakt igenom honom och att han såg en stjärna, en ängel. Alex går ut på skolgården, förbi cykelställ och basketplanen. Han ser på skolan. En gammal industribyggnad av plåt. Väldigt ful, tycker han. Alex hoppar på den gröna stadsbussen. Det är mycket folk som ska in till centrum och strosa på de raklånga affärsgatorna innan de ska hem för att göra ingenting. Ungdomen är mycket komplex, men väldigt ytliga, tycker Alex och funderar på Amanda. Tjejen med sin personliga karaktär som bara flög in i honom som en osynlig dimma mot himlen en höstmorgon. Alla problem försvann. I hans underbara tankar blir han knuffad och ramlar baklänges och slår i huvudet. Han försvinner från jorden. Då ser han henne komma fram till honom. Amanda. Amanda med ett stort K, som står för kärleken.

 

”Hur gick det? Kan någon ringa en ambulans? Stanna hos mig nu!” säger Amanda samtidigt som Alex blod börjar sprida sig längs asfalten.

 

Då vaknar han upp.

 

”Ska du med eller? Jag måste köra nu”, frågar busschauffören.

 

”Va?” får han fram.

 

”Ska du åka med?”

 

Alex blir förvirrad. Först låg han på marken med spräckt skalle och Amanda med sina varma armar runt sig. Han skulle gärna velat stanna i den drömmen. På bussen hörs det tjut. Det är massor av folk på bussen, som vanligt. Alex väljer alltid att sitta längts fram då Bill och Bull brukar sitta längst bak med alla tjejer som tror att dem är något. Egentligen är dem som han. Vilsna. Vilsna av den verklighet som de möter varje dag i skolan. Men också i tidningarna. Våld mot kvinnor. Mördare. Massakrer på skolor. Alex ser Amanda sitta i mitten av bussen, ett neutralt område. Hon tittar ut genom det smutsiga fönstret. Vad kan hon se som intresserar henne. Inte honom i alla fall. I all hast sätter sig en tjej bredvid henne och han hör väldigt otydligt.

 

”Jaha, vad kommer du ifrån?” frågar en klasskompis till Amanda.

 

”Vem är du?”

 

”Jag heter Emelie.”

 

”Okej.”

 

”Du är inte så mycket för att prata. Eller hur?”

 

”Jo, men inte med dig.”

 

Med de orden ställer sig Emelie sig upp och säger: ”Hora!”

 

Amanda ställer sig också upp och med bestämd kraft slår hon till Emelie på käften. Emelie slår till Amanda hårt mot ansiktet och träffar näsan. Blodet forsar. Busschauffören stannar och ber Amanda kliva av. Hon rusar ut. Alex vet inte om han ska följa efter. Han gör det farliga. Han stiger av bussen för att se efter hur Amanda mår. Hon sitter på den söndriga bänken. Hon gråter. Han sätter sig bredvid och torkar hennes tårar från hennes rödrosiga kinder som är lika mjuka och lena som dun. Han letar i sina fickor efter en servett. Han hittar en skrynklig som är använd. Men blodet rinner. Han ger henne servetten och hon tar emot den direkt. Och där. Just då, om Alex får välja, är det tillfälle som han lärde känna Amanda för första gången. På riktigt.