Det finns en tid för oss alla

Lite kring dikterna. Jag fortsätter lite på samhället i sådant. Jag har gjort två dikter som på något hänger ihop. Om ni läser noga hittar den väldigt snabbt. Alltså sammanhanget. Det är ett samhällsproblem. Många dör i ung ålder och familjer splittras, vissa går till och med så långt att de tar livet av sig. Varför? Det är en fråga som varken jag eller någon annan kan svara på. Varför överlever vissa, när andra dö? Samma svar där. Det enda jag vet är att en flicka i min hemby har varit med om det. Hon har förlorat sin syster. Sin bästa kompis och sin mamma i cancer. Varför?

Människans hopp in i det sista. Del 1.

 

Uppgivenhet.

 

Sorg.

 

Kärlek.

 

Förståelse.

 

Skuld.

 

Ett paket som kommer på posten.

 

Människor som kämpar varje dag som om det vore det sista.

 

Känslan att inte vara där för sitt barn.

 

Känslan av förruttnelse.

 

Jag kommer snart att dö.

 

Jag känner en bitterhet.

 

Varför just jag?

 

Jag skulle ge allt för att stanna kvar i livet.

 

Jag skulle offra något annat,

 

Bara för att kunna vara vid livet i några år till,

 

Med mina barn.

 

Men jag vet att det är lönlöst att hoppas.

 

Livet håller på att rinna ut i sanden.

 

Det är snart slut.

 

Jag är bara en i mängden.

 

Mitt barn kommer att växa upp,

 

Ta studenten,

 

Gifta sig,

 

Skaffa egna barn,

 

Bli gammal,

 

Dö.

 

Själva dödstunden är ingen fara,

 

Men vad händer sedan?

 

Kommer jag bara att sväva i limbo?

 

Ingen som helst ro?

 

Det enda jag vet är att jag känner:

 

Skuld.

 

Ingen förståelse.

 

Kärlek.

 

Sorg.

 

Uppgivenhet.

 

 

Jag vill inte leva. Del 2.

 

Jag vill bara inte leva mer.

 

Kan jag inte få dö här,

 

Just nu,

 

Precis nu.

 

Det finns inget hopp.

 

Mitt liv är förlorat.

 

Jag har ingen kvar.

 

Mitt livs kärlek har dött.

 

Mitt barn har tagit livet av sig.

 

Allt hände så snabbt,

 

Efter…

 

Fan!

 

Jävla skit!

 

Varför?

 

Kan jag inte bara få villa i frid bredvid min avlidna fru,

 

Jag sitter där dygnet runt,

 

Vid hennes grav

 

Gråter.

 

Lyckan tog hon med sig ner i graven.

 

Hon visste inte då,

 

Att hennes dotter skulle ta livet av sig,

 

Några veckor senare.

 

Hennes pojkvän lämnade henne.

 

Hennes stora kärlek.

 

Hon behövde någon.

 

Kärlek.

 

Mycket kärlek.

 

Inte känna skuld.

 

En uppgivenhet.

 

Skuld.

 

Fan!

 

Jävla skit!

 

Kom tillbaka till mig.

 

Jag vill känna mitt inre igen.

 

Jag vill känna mig fri.

 

Nu vill jag bara dö.

 

Ruttna bort i en kista.

 

Bli uppäten av maskar och larver.

 

Låt jorden ta mig till sin egendom!

 

Gud tog mina änglar.

 

Nu ska han få en tredje,

 

Men den här är ingen ängel,

 

Han är bara en själslös man,

 

Som inte tror på livet.

 

Han är bara EN.

 

En i mängden.

 

 

Hampus Eriksson den 2 mars 2011