Ett år av saknad
Dikten är skriven ur Jennys perspektiv, alltså Moas mamma.
Ett år av saknad
Sorgen tuggar,
tuggar,
tuggar.
Jag vet inte var jag ska bli av.
Det har snart gått ett år.
Ett år av saknad.
Ett år av tårar.
Massor av tårar.
En trötthet infinner sig nästan varje dag,
på något sätt börjar min kropp att återhämta sig,
efter de år som Moa fick kämpa.
Många tror att hennes kamp var för gäves,
hon överlevde inte,
men det är inte hela sanningen,
hon fick några år till med oss.
En tid som innehöll allt,
tårar,
ännu flera tårar,
men ett ljus som fick oss att förstå,
att Moa inte kommer vara hos oss så länge till.
Hon kommer att dö.
Och det gjorde hon också den 26 oktober 2010.
Ett datum som har etsat sig fast i våra hjärtan.
Ett ärr,
som vi alltid kommer att bära med oss.
Det här året har varit upp och ner.
De svåra perioderna,
tror jag att sorgen ska tugga upp
det jag har kvar av min kropp,
mitt skal.
För det är precis så det känns, ett skal som är skört att vidröras.
Jag kommer nog aldrig bli hel,
men min familj gör så att jag kan fortsätta,
fortsätta på den ljusa stigen,
som jag inte riktigt vet vart den leder.
Vem vet.
Det enda jag vet med säkerhet:
är att jag alltid kommer sakna dig Moa.
Alltid.
Du är i mitt hjärta.
Eftersom du finns där,
så kan inget skada mig,
inte ens sorgen som försöker att äta upp mig inifrån,
men du är min räddande ängel.
En ängel från himlen.
Hampus Eriksson 25 oktober 2011
Vänterummet
Vänterummet
Jag stiger in genom
den tunga dörren.
Luktar sterilt!
Väggarna är vita,
det är tyst.
Det knirrar från en jacka,
det är en tjej som sitter en bit ifrån.
Hon är sammanbiten.
Hon väntar kanske på ett svar.
Men rummet förblir tyst,
alldeles tyst.
I det här vänterummet
har många väntat på svar.
Eller bara väntat på att få hjälp.
Hjälp från någon som bryr sig.
Hampus Eriksson den 20 oktober 2011
Tidningsartikel som är med i årets julkalender
16 årig tjej
Våldtagen
Det var när den 16 åriga tjejen skulle gå hem från en fest som hon blev överfallen av en okänd man i trettio års ålder. Han bar en mörk svart jacka och ett par lössittande jeans, har tjejen berättat i ett förhör. Det har plockat in en misstänkt som passar in på hennes beskrivning och i morgon bitti ska hon göra en gärningsmanna konfrontation. Det sägs att hon är väldigt samlad och kanske lite för lugn efter en sådan händelse. Förmodligen är hon i chock och familjen har kontaktats och de ska just nu vara hos henne. Polisen vill inte gå ut och säga hur de har kunnat gripa en man så fort på så lösa grunder. Mysteriet om den våldtagna flickan är i alla fall långt från över.
Om någon dag kommer hon förstå vad hon har utsatt för och då kommer den hårda biten. Bearbetning. Men framför allt kunna komma tillbaka till en normal vardag. Och lagen har hon inte heller på sin sida. Fast lagen har skärpts gällande våldtäkt finns det fortfarande män som går fria fast det skulle varit tvärtom. Domstolarna tänker inte alls på tjejerna. Hur de mår eller ens hur det någonsin kan närma sig en man utan få Flashbacks från den hemska händelsen. Om det skulle visa sig att flickan pekar ut gärningsmannen imorgon kommer en lång process.
Hon kommer att gå igenom ett helvete. De sägs av dem som vet: ”Livet efter våldtäkten är inte den värst utan den som fortgår under hela rättegången. Eftersom då ska man sitta inför den som har åsamkat mig det här och alla andra runt omkring och berätta hur det var när gärningsmannen våldtog mig. Hur han såg eller inte såg mig i ögonen. Hur rädd man var för att han skulle göra illa en. Och det värsta; hur man anklagar sig själv för händelsen. Jag kanske skulle tagit en längre kjol eller Jag kanske skulle druckit mindre.”
(Artikel ur en okänd tidning den 15 juni 2011)
Inneha en integritet
Inneha en integritet
Jag vill må bra, vem vill inte det?
Jag vill bara att en dag ska gå utan jag tänker tillbaka.
Jag vill att mitt förflutna ska försvinna, fast jag vet att så inte är fallet.
Jag vill förneka,
Jag vill förstå,
Jag vill,
Jag vill.
Jag vill inte mer.
Jag vill ännu mera.
Jag vill inte bara sitta och titta på.
Jag vill vara med och påverka.
Min framtid.
Vår framtid.
Fast, hur ska jag kunna göra det,
Om jag inte ens själv?
Jag är vilse.
Jag ser ett ljus, brinna klarare för varje dag
Det är ändå ett hopp
Jag vill ändå må bra, och se mig själv i spegeln och säga:
”Du duger som du är!
Du behöver inte vara någon annan.
Varför ska jag det?
Då finns det inget inom mig som är äkta.
Något som betyder allt.
Att inneha en integritet.”
Hampus Eriksson den 14 oktober 2011
Det sista lövet har fallit
Det sista lövet har fallit
I
Slottet syns från vägen,
det skimrar i mörkret,
lamporna lyser upp.
Löven faller lätt som snö,
ner mot marken.
Som livet efter döden.
Man faller ner i dvala.
Löven fortsätter att falla,
medan livet förblir tyst.
Okänt.
Löven fortsätter att falla,
tills det sista lövet har fallit.
Tyst.
Mörkt.
Det är bara vinden som hörs,
träden pratar med den sista människan på jorden,
men människan kan bara höra brus.
Brus från ett stort slott,
Som vilar sin kropp mot det enda som finns kvar,
människan.
II
Slottet förblir tomt,
människan har övergivit det enda som räddar dem,
från ondskan.
Övergiven.
Tomt.
Allt är borta.
Inget kvar.
Bara bruset från de talande träden,
Och det övergivna slottet,
där alla dansade,
hade sex,
njöt av god mat.
Lamporna har slocknat,
löven har slutat att falla,
ändå är människan stolt.
Omedveten.
Blind.
För det som ska ske,
i framtiden,
och det som har skett,
i det förflutna.
Tick, tack, tick tack.
Ding dong, ding dong
Klockan slår för människan,
Kyrkoklockorna slår för friheten.
Apokalypsen är snart kommen.
Då kommer människan höra trädens röst.
Träden kan bara höras av dem som verkligen vill
Och har förmågan att ändra på sig.
Därför förblir träden bara brus,
för den sista människan på jorden.
Tick tack, ding dong.
Tick tack, ding dong.
Tick tack, ding dong.
Tick tack, ding dong.
´
Hampus Eriksson den 9 oktober 2011
