Tiden läker inte alla sår Del 1 "Elsies Berättelse"
3
De sätter sig ner vid bordet. Kaffet sprider sin underbara arom. Åsa älskar lukten. Henrik har aldrig tyckt om smaken, men med lite mjölk i så går det och en sockerbit. Han skulle inte få ner en klunk om det var svart. Den beska smaken gör honom spyfärdig.
Nej, det är som Elsie brukar säga ’Låt ditt inre tala.’
Henrik tittar på sin mormor som tar en kanelbulle från silverfatet och förstår först nu hur morfars död har påverkat henne. Hon ser tärd ut. Hennes fylliga kinder är som bortblåsta. Inget är som förut. Åsa tycker att Gunnars död är tragisk men anser också att han har varit en belastning för dem alla, framför allt för Elsie. Hon glömmer aldrig när han körde full på jobbet när hon var med. Alltid vodkaflaskan i handen eller bredvid. Han stank. Stanken var värst. Då tänkte hon inte så mycket på det, då var det häftigt att följa med och få se sig omkring. Han var ofta i Tyskland. Det hon förundras mest över är att han inte blev stoppad av någon polis under de åren han jobbade som lastbilchaffis. Förmodligen hade han aldrig mer fått köra bil. Idag är det bara minnen, tänker Åsa och försöker att inte tänka på det.
4
Svek. Svek. Svek.
Svek från sina.
Svek från alla.
De har övergivit mig. Min egen familj har svikit mig. Det är snart ett år sedan Gunnar dog och jag har inte hört ifrån min sons barn. Ingenting. Svek. Och åter svek. Jag har velat tro för så länge att de ska ringa, men jag sitter i mitt stora hus och tycker synd om mig själv. Eller är det så? Jag försöker verkligen att få ihop mitt liv. Men jag kan inte. Jag har inte ork. Min styrka är försvunnen och samtidigt börjar jag att tappa minnet. Varför? Av allt här i världen ska jag tappa minnet, det som har varit med mig så länge och varit till stor hjälp, och nu håller även det på att försvinna från mig. Minnet kanske tar med sig min själ också. Det känns så. Medan alla fortsätter med sina liv sitter jag hemma och försöker minnas den dagen då jag träffade Gunnar för att komma bort från verkligheten.
5
Ingen, inte ens min närmaste familj, kan tro att Gunnar var en stilig man när jag träffade honom den dagen i nöjesparken, på logen, på en dans. Han stod bara där – rakt framför mig med sin lilla utmärkande näsa, de vackra blå ögonen, sin militäruniform, de utstående öronen som jag föll verkligen för. Han var inte som alla andra. Varför skulle han? Han var sin egen. Ingen annans. Han var min, bara min. När jag kom till danslogen ensam visste jag inte om jag skulle sätta mig i baren direkt för att flukta efter män. Ta med dem hem för en kopp kaffe. Se dem i ögonen och förtrolla dem att göra allt i min väg. Nej, jag bara skojade. Hihi. Den här fredagen var jag helt ensam efter att en av mina bästa kompisar blivit sjuk. Jag satte mig i baren. Tittade runt. Alla dansade förutom hon. Jag var själv förtrollad, inte av musiken eller människorna, nej, av en man, en framtid. Han kom in som en vind i mitt hjärta. Mitt hjärta frös till. Det stannade. Redan då visste jag att han var den rätta. Att jag skulle gifta mig, få barn, få en framtid, bli gamla, med just honom.
Inga svek.
Inget annat än skär lycka.
Nu efteråt kan man vara efterklok.
Men inte då.
Inte vid den tiden.
Jag var bara arton år. Kär. Djupt förälskad i den mannen som jag fick begrava femtio år senare. Hur kan man gå vidare? Går det?
Det enda jag vet med säkerhet var att den mannen jag gifte mig med, den mannen som stod med sina glänsande blå ögon framför mig på dansgolvet var inte alkoholiserad, inte bekväm och var livs levande inuti mitt spruckna hjärta. Jag var lycklig. Jag hade tagit klivit ut från ungdomen. Jag hade blivit vuxen. Den kvällen var min lyckligaste efter mina barns födelsedatum.
Men det är en annan berättelse.
Gunnar stod där bara med sin uniformerade långa kropp och tittade sig omkring. Han såg inte mig till en början. Det tog ett tag. Sisådär en minut. Hihi. Oj vad han tittade. Hans ögon höll på att ploppa ut från ögonhålorna. Men fan va snygg han var. OJ! Den kvällen sov varken jag eller han.
Vi hade sex hela natten. Inpå morgonkvisten. Han var varsam. Mjuk. Hård på samma gång om ni fattar vad jag menar.
Allt var perfekt.
Trodde jag.
6
Begravningen.
Alla var där. Alla grät.
Jag gjorde det. Vad skulle jag annars ha gjort? Jag kunde inte bara sitta där och inte vara känslosam. Hur skulle det se ut? Men saken var den att jag var så in i helvet förbannad på allt och alla. Frågade någon verkligen hur jag egentligen mådde? Nej. Istället frågade de bara ’Hur mår du Elsie?” Jag svarade som alla var beredda på att jag skulle svara ’Det är okej.” Sen då? Kunde de inte i alla fall fortsatt med ’Är det något du vill ha hjälp med? Finns det något jag kan göra?’
Ingen. Ingen.
Svek. Svek. Svek.
Det fanns vissa som var där, men bara till en början. Men stegvis försvann dem också när jag blev en belastning. Tänka sig att sin egen mor kan bli en belastning.
Det var ju för helvet ett rop på hjälp. Jag kunde inte sova. Jag kunde inte vara uppe. Jag kunde inte föra mig socialt. Någonstans på vägen borde någon ha reagerat innan allt var försent.
En dag.
En kväll.
Jag ville inte leva mer. Allt var försvunnit. Med Gunnar försvann även min kontakt med omvärlden.
©
