Tiden läker inte alla sår
Tiden läker inte alla sår
1
Elsie läser tidningen. Hon sitter själv vid sitt slitna men väldigt gamla bord och dricker sitt morgonkaffe med en smörgås i sin vänstra hand. Tidningen är uppslagen vid dödsannonserna. Ett av namnen föder en slags klump inuti henne och blir större ju längre hon tittar på den. Det står: Gunnar Ek. Född: 1932 Död: 2008. Mannen i fråga är hennes man. Eller var. Hon kan inte förlika sig med att Gunnar aldrig mer kommer att sitta mitt emot henne vid frukostarna, middagarna och på kvällen innan Bingolotto börjar på söndagarna. Eller vid alla andra tillfällen. I sängen. Den kommer förbli tom. Bara dofterna kvar som kommer att cirkulera så länge som hon har kvar den.
Det har gått två veckor sedan Gunnar dog. Han somnade in i sin säng. Elsie känner sig skyldig. Jag fick aldrig igång hans hjärta hur hårt jag än tryckte. Men min kraft räckte inte till. Jag tänkte för mig själv ’Kom igen nu Gunnar! Du får inte dö nu! Lämna mig inte kvar i livet’ Men hans kropp orkade inte mer. En tår droppar ner mitt på tidningen. Hon tar fram en servett från sin högra ficka och snyter sig. Känslorna kommer bara av farten utan att hon kan göra något åt det. Elsie vänder blad, precis som hon måste göra. Samtidigt som känslorna att inte vilja leva mer finns där bredvid henne hela tiden är hon så stark fortfarande att hon inte kan ta det steget ännu. Ibland känns livet hopplöst. Framför allt på nätterna. Sömnen uteblir natt efter natt. Hennes dotter Åsa fick tag på en läkare som skrev ut sömntabletter, men hon har inte tagit någon ännu, av rädsla för att aldrig mer vakna.
Alla minnen bildar sig som ett enda stort ljusspel inuti hennes huvud. Hon försöker stänga ute dem. Men det går inte, hur hon än gör. Dödstillfället sköljer igenom henne och får Elsie att minnas den hemska kvällen. Samtidigt kommer alla minnen tillbaka. Dagen då hon träffade Gunnar för första gången. I nöjesparken. Elsie tar fram ett foto från den tiden, femtio – en bra tid. Hon ler. Oj, vad hon ler när hon ser på sig själv.
Fan va snygg jag var då! På den tiden var man lycklig och dansade hela kvällarna med olika män och de uppvaktade en. Idag ser samhället oss gamla som en belastning och vill bara se oss dö. Jag kom ihåg första gången jag såg Gunnar. Han tornade upp som en stjärna från ingenstans. Han stod bara där, bredvid mig och såg med sina klarblåa ögon. Vi stod så en lång stund innan han frågade om jag ville dansa med honom. Gissa vad jag svarade. Haha, NEJ! Hur kunde jag? Säg det. Nej bara kom ut ur min mun innan jag ens hann reagera. Jag trodde att allt var kört, men då frågade han ifall jag ville ha något att dricka. Han gav inte upp och det har jag att tacka honom för. Mitt svar andra gången var JA! Såklart.
Femtio och sextio- talet var tider det, tycker Elsie. Hon vänder ännu ett blad i tidningen och det står om en olycka utanför Kristianstad. Två dog och en blev skadad. Förut kunde hon bry sig om allt sådant men idag är det bara tomt. Tidningen gör henne inte tillfredställd, inte ens den, inte grannarna - om de gör något som hon anser sig vara icke önskvärt. Borde hon ändå inte tacka gud för att hon gav henne en sista chans innan hon kolar av. Gunnar var sjuk och hade gett upp livet, säkert tillbaka ett år då de fick reda på att cancern hade spridit sig. Allt försvann. Vännerna hade redan försvunnit, om de nu fanns några från första början. Hela den sociala biten försvann i och med att Gunnar inte kunde och ville bege sig utanför dörren, de sista månaderna kunde hon inte ens lämna hemmet för en timme eftersom han hade rymt. Allt försvann. Ingen kan förstå hur det är att leva med en cancersjuk människa och om de inte vore nog en alkoholist som Gunnar var de sista trettio åren.
Hon försvinner bort i drömmarnas land.
