Medvetenhet


Medvetenhet

 

Det är svårt att hitta sig själv i en tid full av förändringar,

 

Jag vet inte om den väg jag går är den rätta.

 

Hur ska man någonsin kunna veta det?

 

För ett år sedan levde jag ett annat liv,

 

Idag är jag en annan människa.

 

Men jag försöker någonstans ha kvar det medvetande jag hade innan.

 

För om det försvinner,

 

Så försvinner även jag.

 

Ibland kan jag bli en aning rädd för mig själv,

 

hur jag agerar i vissa situationer,

 

när jag vanligtvis bara hade backat.

 

Det har kanske blivit för mycket på kort tid,

 

mitt liv,

 

mitt sätt att tänka.

 

Eller är det så att jag fortfarande letar efter vem jag är?

 

Jag har kanske inte funnit det jag är ute efter.

 

Men en sak jag är säker på:

 

Att leta efter sig själv är ett heltidsjobb.

 

 

Hampus Eriksson den 15 april 2012


Rosen

Rosen

 

Jag ger dig en ros,

 

till en dag som betyder kärlek

 

Och lycka.

 

Jag ger dig inte bara den här rosen,

 

jag ger dig även kärlek.

 

Det röda i rosen är mitt varma,

 

pumpande blod,

 

som slår för dig.

 

Rosens blad är mina osynliga vingar,

 

som jag flyger med när jag ser dig.

 

Rosen i mitt hjärta, Du i mitt hjärta

 

På alla hjärtans dag.

HAmpus Eriksson


Ge aldrig upp!

Ge aldrig upp!

 

Där du har stått kom du aldrig mer stå

 

Där du har gått kommer du aldrig mer gå

 

Men det betyder inte att livet är slut

 

Det betyder bara att du måste gå vidare

 

Möta nya utmaningar,

 

Nya situationer som skapar den du är.

 

Så ge aldrig upp!

 

Ge aldrig upp din dröm!

 

Om du verkligen vill en sak så ge hundra procent

 

Men glöm inte under tiden vem du är,

 

Och vem du vill vara.

 

 

 

Du kommer kanske aldrig mer kommer känna

 

det du kände då vid det där speciella tillfället.

 

Men det betyder bara att det minnet är något extra,

 

att du ska vara glad att du har varit med om det.

 

Ta med dig den styrka som du har byggt upp,

 

Lär dig av misstagen och blunda inte för det förflutna!

 

Det är du som bestämmer vem du vill vara,

 

det förflutna har kanske präglat dig,

 

men ta lärdom av det.

 

Och gör skillnad!

 

Hampus Eriksson den 9 februari 2012


Julkalender "Tills livet skiljer oss åt" Epilog

16 ÅRIG KILLE

MÖRDADE HELA SIN KLASS

DET VÄRSTA ATTENTATET

MOT EN SKOLA GENOM TIDERNA

 

Det var på morgonen den 20 december som den då sextonåriga killen gick in i sin skola och avrättade hela sin klass. Det är många som ställer sig frågan ”Varför?”. Polisen har inte velat ge någon kommentar. Det enda som kan sägas just nu är att det är ett enda stort kaos i staden. Alla är chockade. Alla är rädda. Alla gråter. Alla föräldrar och elever har samlats vid skolan och tänt ljus för de döda eleverna. Det finns ingen som inte är berörd.

(Ur en okänd tidning den 21 december)

 

 

 

 

 

 

 

30 ÅRIG MAN

MISSTÄNKT ÄNNU EN GÅNG

FÖR VÅLDTÄKT

 

Det var i mitten av juni som han först var misstänkt för våldtäkt, men friades av tingsrätten och sedan fick våldtäktsoffret ingen resning i hovrätten. Tjejen som blev våldtagen tog livet av sig i sin nya stad har vi fått höra från en hemlig källa. Det var efter att några elever på hennes nya skola satt upp affischer på henne när hon går ut genom tingsrättsdörren efter att ha förlorat målet. Samma man har nu blivit anklagad igen för samma brott. Nu finns det även vittnen som har sett mannen följa efter kvinnan. Ska mannen bli fälld den här gången? Och i så fall hur ställer sig folket till rättssystemet?

 

(Ur en okänd tidning den 27 december)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DEN 30 ÅRIGA MANNEN

BLIR FÄLLD

FÖR VÅLDTÄKT

 

Kommer någon efter det här att lita på det rättssystem som har byggts upp under så många år?

 

(Ur en okänd tidning den 1 mars 2012)

 

 

 

 

 

 

 

 

”Slutord” Hampus Eriksson

Ja, då var ännu en julkalender avslutad. Den tredje i ordningen faktiskt. Tyvärr var jag själv denna gång. Men det har ändå gått väldigt bra. Det blev ett större projekt än vad jag trodde från början. Hur jag fick idén till årets julkalender var nog ändå det som hände i Norge i somras. Fast jag fokuserade lite på andra saker. Och så här blev slutresultatet. Jag hoppas att ni inte är allt för besvikna på slutet. Men det här är ändå en julkalender som inte ska behaga, utan väcka tankar. Så; ännu en gång vill jag önska alla en god jul och ett gott nytt år. Vi ses förhoppningsvis nästa år med en helt ny julkalender, ny historia, nya karaktärer.

 

”Den här berättelsen är dedicerad till mitt systerbarn som snart ska äntra den här världen, det visar på att vår värld har flera sidor och jag vet att mitt systerbarn kommer att födas in i ett kärleksfullt hem”

4 december 2011

 


Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 24

Kapitel 24

20 december

 

Alex står utanför skolan. Han har torkat av allt blod som han fick hos Amandas pappa. Är han verkligen beredd på det han ska utföra här? Han vet inte. Men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Han går mot ingången. Skolan är prydd med alla sorters ljus. Men skolan ser ändå ut som ett vrak. I grunden är det en gammal industribyggnad.

 

Han ser en massa skolkompisar, som inte ser honom. Hans klädsel är inte så vanlig. Men de flesta har infunnit sig i sitt klassrum. Klockan är 10.00. Det är en aning mörkt ute fortfarande. Molnen skymmer en aning. Vintern har uteblivit än så länge. Det regnar ute. Han går till sitt skåp och tar ut sin stora trunk och letar upp den närmaste toaletten där han kan förbereda sig. Han skakar. Väldigt mycket.

 

Han sätter på vattenkranen. Han börjar gråta. Jag vet inte om jag klarar av det här. FAN! Hjälp mig! Han glider ner på golvet och försöker samla sig. Om jag går nu så behöver ingen får reda på mina planer. HALLÅ! Du har dödat en människa! Har du glömt det? Han tar sig för huvudet.

 

”NEJ, nej. Jag kan inte!” säger han till sig själv.


Din vekling, säger han till sig själv.

 

Då tar han sig samman och tar upp sina vapen och hänger dem runt axeln. Nu är det dags! Du går in i klassrummet och skjuter Bill och Bull som en varning. Om de rör sig så skjut fler. Skona ingen. Är det förstått?

 

”JA, det är förstått. Amanda är du där?”

 

Inget svar. Håller han på att bli galen?

 

Han låser upp toalettdörren och kikar ut för att se om det finns någon i närheten. Salen ligger runt hörnet. Han går försiktigt, men stadigt, och då kommer det en lärare. Alex tvekar inte. Han drar sitt gevär och skjuter läraren i magen. Läraren sjunker. Han snabbar sig in i salen. När han kommer in så tittar alla mot honom och alla börjar skrika.

 

”Håll tyst! Skriker han och skjuter mot Bill och Bull, Stefan och Staffan. De sjunker ihop. Två klasskompisar springer fram till dem.

 

”Vad fan håller du på med Alex? Är du inte riktigt klok?”

 

”Håll tyst! Du där ställ dig vid dörren och håll vakt. Ni andra sätt er ner så ska ingen annan bli skadad. Det lovar jag!” ljuger han. Han ljuger för dem alla. Han ser att Bill och Bull lever, men inte så länge till. Alex tar upp en revolver från sin ficka. Går fram till dem. ”Flytta på er! Ner på golvet båda två! Bara så ni vet är det inte klokt att fly från den här salen, om så blir fallet kommer alla era kompisar att bli dödade! Ner på golvet era avskum!

 

Bill och Bull trillar ner på golvet och håller sig för magen.

 

”Titta på mig!” säger han. ”Vem av er låg bakom affischerna?”

 

Ingen säger något.

 

”Okej, om det är så ni vill ha det!”

 

Han riktar sin revolver mot Stefans huvud och trycker av. Blodet sprids överallt. På Staffan som sitter bredvid.

 

”Okej, okej. Förlåt! Alex det var inte meningen!” säger Staffan och gråter över sin broders döda kropp.

 

”Vad då meningen? Så ni menade inte att skada Amanda? Jaha, så du menar att Amanda skulle bli lycklig?. Hon flyttade från något otäckt och trodde verkligen att hon hade lyckats, men så var det några jävla svin som hittade på den briljanta idén att trycka ut affischer och sedan sätta upp dem i hela skolan.”

 

Helt plötsligt börjar deras klassföreståndare prata.

 

”Alex, lägg ner pistolen så får vi prata om det! Det som hände Amanda är mycket olyckligt, men det här löser ingenting. Det gör saken mycket värre…” Hon hinner inte säga mer.

 

Alex skjuter henne. Alla skriker förskräckt.

 

”Är det fler som vill uttrycka sin sorg över Amanda så gör det nu!”

 

Han riktar sin pistol mot Staffan.

 

”Snälla! NEJ!” hinner han skrika innan Alex avfyrar sitt vapen en tredje gång.

 

Tjejerna i klassen sitter gruppvis och gråter. Tillsammans. Inte över Amanda och det gör Alex arg.

 

”Sluta gråta!” Han tar en av tjejerna till katedern. ”Jaha, vad ska jag göra med dig? Det är en bra fråga. Jag skulle lika gärna kunna skjuta dig, men det är för lindrigt. Jag kanske skulle…” Han tittar på henne. ”Ta av dig kläderna!”

 

Tjejen tittar på henne och vägrar. Alex riktar sin revolver mot hennes tinning.

 

”Gör det! Jag dör hellre än att ta av mig kläderna inför hela klassen.”

 

”Försvinn ur min åsyn”, säger Alex. Han låter henne leva.

 

*

 

Tiden går och till slut kommer polisen som omringar hela skolan med sina avspärrningar och polisbilar. Han ska gå till historia. Men först måste han slutföra det han har kommit för. Han tar upp sitt hagelgevär och börjar peppra omkring sig. Ingen hinner fly. Alla blir skjutna. Alla hans klasskompisar ligger i stora blodpölar.

 

”Ahhhhhhh! Vad har jag gjort? NEJ!” skriker han rakt ut. Han går fram till en av klasskompisarna som ligger orörlig på golvet. Livlös. Han sätter sig bredvid henne. ”Förlåt! Vad fan har jag gjort?”

 

Han hör polisen komma. De slår in dörren. Alex tar upp sitt gevär och riktar det mot den första polisen.

 

”Släpp vapnet! Nu! Annars skjuter jag dig!” säger polismannen och hinner inte titta sig omkring för att se vad Alex har åstadkommit.

 

Men Alex släpper inte vapnet. Han tittar sig omkring och måste be till gud en sista gång. Jag var tvungen! Förlåt mig! Snälla! Han trycker försiktigt ner men hinner inte avlossa något skott. Polismannen hinner förre. Alex ligger död på marken

 

Allt försvinner…

 

Det är över…

 

Polisen möts av en mardröm…

 

Det overkliga har hänt…

 

Det enda de ser är död…

 

Vissa spyr…

 

Andra gråter

 

Overkligt.

 

Poliserna kan inte vara kvar.

 

De måste ut därifrån…

 

Allt är borta.

 

Det är tomt…

 

Livet förenar dem inte längre, utan döden. Det hemska.

Livet

Döden


Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 23

Kapitel 23

20 december

 

Alex har suttit vid skrivbordet hela natten. Planerat. Gråtit. Läst igenom Amandas dagbok ännu en gång, kanske för tionde gången och han forcerar alltid blicken vid den sista sidan där hon skriver om hur hon älskar honom, men att hon förmodligen inte kommer att orka stå ut så mycket länge till. Allt är bara skit. Och så har hennes pappa börjat förgripa sig på henne igen. Hon vill bara att det ska vara över.

 

Han kollar på klockan och den visar fyra. Han ska snart göra sig i ordning. Vid sex tiden går Amandas mamma hemifrån och några minuter senare ska han stå utanför beredd på att slå till med hela sin fulla kraft. Planen är att Alex ska knocka honom. Något som är svårt i hans position. Men också för hans storlek. Han har inte den på sin sida. Han är klen. Fast han har styrketränat en aning de senaste tre månaderna och det har gett resultat. Musklerna börjar synas. Han har blivit smalare i ansiktet. Framför allt har det märkts i skolan där alla tjejer kollar in honom när de går förbi. Ibland visslar dem. Och Alex blir högröd i ansiktet. Självklart är han nöjd med sin nya kropp, men inte så van vid att få komplimanger. Till och med hans klasskompisar har lagt märke till honom. Det gör inte skillnad. Det är försent att visa tacksamhet till livet och andra runt omkring sig. Han har aldrig varit mer säker än vad han är nu. På något sätt har han tränat både fysiskt men också psykiskt. Nu kan han faktiskt se sig själv döda en person. I början var det svårt, men efter att ha varit i skogen några gånger och skjutit ett par djur så är han beredd på sin ursprungliga plan. Hans styvfar har inte märkt att hans vapen är stulna. Alex var slug och styvfadern märkte inte ens att nycklarna var borta. Inte vad han vet i alla fall.

 

Han ställer sig framför spegeln för att se sin spegelbild. Ögonen ser ledsna ut. De svarta ringarna under ögonen har visats tydligare under de senaste dagarna, då sömnen har blivit rubbad. Han är psykiskt trött. Det tär på honom. Men han måste göra det. Annars kommer han aldrig att få frid. Han vet konsekvenserna. Många döda. Han får många döda på sitt samvete. Eller rättare sagt hans mamma som får hela skiten. Hon kommer att få leva med att sin egen son dödade sina klasskompisar. Han kommer vara med Amanda på ett bättre ställe.

 

*

Klockan slår sex och han är beredd. Han står med sina militärbyxor och en svart skjorta som han har köpt på internet. De är väldigt snygga, enligt honom själv. Passar hans nya jag. Det här är hans nya klädsel, den som han kommer ha på sig när han dör. Han hör att mamman går nerför trappan. Alex väntar på att ytterdörren ska stängas. Då öppnar Alex dörren. Går försiktigt upp en våning. Tar upp sin revolver. Döljer den väl i byxlinningen. Han tar ett djupt andetag. Var inte rädd! Du kommer att klara det här! Jag är stark! För Amanda! Och så ringer han på dörrklockan och hör pappan närma sig. Dörren öppnas och precis vid rätt tidpunkt tar han ett steg och gör en danskskalle på honom så att han trillar baklänges.

 

”Vad i helvete gör du?” skriker han.

 

Alex säger.

 

”Schhhhh! Du vill väl inte att någon ska få nys på vilket svin du är?”

 

”Du är sjuk i huvudet!” säger han lite tystare.

 

”Är det jag som är sjuk? Jag skulle inte tro det! Jag blir inte kåt av att se min dotter, ifall jag hade haft någon, och jag skulle aldrig skada henne. Det du har gjort med Amanda gör mig spyfärdig!” Nu börjar Alex skrika. Han försöker lugna ner sig.

 

”Nu vill jag att du ska gå härifrån. Om du gör det så glömmer vi alltsammans. Okej?”

 

Men Alex vill inte glömma något. Han har kommit dit för att slutföra sin uppgift. Han tar fram sin styvfaders revolver. Framme vid mynningen har han satt på en ljuddämpare som han hittade i vapenskåpet.

 

”Vad fan gör du?” Amandas pappa börjar bli skraj. ”Du behöver inte göra det här! Förstör inte ditt liv på mig! Jag vet att du tycker jag är ett svin och jag håller med dig. Jag har försökt att inte tänka dåliga tankar om min dotter, men det är omöjligt. Nu är hon död och jag är faktiskt glad.”

 

Då rämnar det för Alex.

 

”GLAD! DU ÄR GLAD FÖR ATT DIN EGEN DOTTER ÄR DÖD FÖR ATT DU INTE KAN HÅLLA DINA ÄCKLIGA FINGRAR BORTA!? DU ÄR ETT STÖRRE SVIN ÄN VAD JAG TRODDE!”  Han riktar revolvern mot mannens vänstra ben och trycker av. Det hörs mer än vad han trodde att det skulle göra.

 

”Helvete. Jag lovar att gottgöra Amanda! Okej! Om du bara slutar!” Blodet börjar sippra ut på det fina parkettgolvet. Hans knä är sönderslitet av kulan som har lekt sig igenom benet.

 

”Skulle inte tro det. För att det här ska bli ett ännu större helvete för dig ska jag berätta för dig vad som kommer att hända med dig. Jag beräknar att polisen kommer att vara här inom tio minuter och då är du död.”

 

Mannen skakar på huvudet och han börjar gråta. Han bönar och ber. Alex skjuter honom i det andra benet.

 

”Gnäll inte nu! Ställ dig på båda knäna och sedan ska du be för Amandas skull!” Alex är uppriven av sitt beteende. Han är lika rädd som mannen framför honom.

 

Mannen reser sig upp på knäna. ”Vad vill du att jag ska säga?”

 

”Vet du inte det själv? HA!? Det är inte jag som har dödat Amanda – det är du!”

 

Alex riktar revolvern mot hans panna.

 

”Jag är så ledsen Amanda”, är det enda han hinner säga innan Alex trycker av.

 

Kulan penetrerar mannens panna och trasar sönder  hela hans hjärna för att sedan spränga bort hans bakhuvud. Döden befinner sig i rummet. Alex torkar bort blod från sin hand.

”Amen!” säger Alex och går sedan ut i trappuppgången. Ingen polis hörs eller syns till.

 


Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 22

Kapitel 22

19 december

 

En dag kvar. Alex ska till skolan idag med sin trunk. Hans enda rädsla är att någon ska titta konstigt på honom. Det vore väldigt olyckligt. Då är förmodligen spelet slut och då är det bara att strida så länge han kan. Tills antingen han blir skjuten eller hans ammunition tar slut.

 

Han tar trunken och går ut genom dörren. Men då hör han sin mamma säga: ”Ha en bra skoldag Alex!” Något som hon inte har sagt sedan hans pappa dog. Hur kan det komma sig? Alex är en aning chockad och måste ta ett stort andetag för att inte blir för berörd. Det finns ingen återvändo. Eller finns det? Han kanske inte behöver göra det här! Nej, det finns ingen återvändo. Ta dig samman! När han väl kommer till skolan så är det rätt lugnt men möter en lärare på vägen som han har i matte.

 

”Hej Alex! Har du inte lektion nu?” säger läraren och ser på trunken han bär på.

 

”Bussen var lite sen idag. Jag är på väg dit!” säger Alex lugnt.

 

”Vad ska du ha den trunken till? Inte har ni väl idrott idag?”

 

”Nej, det är lite saker till imorgon när vi ska ha avslutning. Har köpt in lite roliga avslutningspresenter.” Fan vad dålig han är på att ljuga.

 

”Jaha, det låter intressant! Kan man få kolla?” säger han och tar tag i trunken och ska precis öppna den när Alex drar den åt sig.

 

”Det är ingen bra idé! Jag måste gå!” säger han. Han går väldigt fort mot sitt skåp. Han ser inte sig om. Han lägger in trunken försiktigt i skåpet.

 

Han har läst om hur man ska hanterar alla vapen, men aldrig provskjutit. Så han är nervös ifall det ska gå fel och kanske skjuta sig själv. Eller det är meningen i slutändan men inte till en början. En del av honom säger att det här är fel sätt att gå och den andra säger att han inte har något annat val ifall han ska få frid. När trunken är på plats så går han till klassrummet där han ber om ursäkt för sin sena ankomst och sätter sig längst bak. Tittar på alla sina klasskompisar som stirrar mot läraren och förundras över att det är samma klass som innan, innan Amanda tog sitt liv. Som om alla har tagit tag i sina liv. Men vad hjälper det Amanda? Inget! Inget alls! De kanske skulle ha tänkt på det innan! Visst har han hört att de som satte upp affischerna har erkänt för rektorn och en utredning är igångsatt. Men vad hjälper det? Det är bara dåligt samvete. De vet att det var deras affisch som var den utlösande faktorn att Amanda tog sitt liv. Nu vet Alex att mer ligger bakom, men det rättfärdigar inte deras beteende. De ska få betala med sina liv. Han vet konsekvenserna. Han kommer inte bara bli känd över landet utan också den första som går in på en skola och skjuter sina egna klasskompisar. Sveriges första skolmassaker. Han är inte stolt på något sätt över hans plan. I själva verket är han rädd. Rädd att se sina egna klasskompisar i ögonen och trycka på avtryckaren så att konsekvensen blir döden. Han förstår inte riktigt. De som befinner sig här inne har bara en dag kvar att leva.

 

Nu finns det bara en sak som skiljer Amanda och honom åt, ”livet”. Han tänker på raden som prästen säger på bröllop ”Tills döden skiljer dem åt”. Mellan Amanda och honom själv är det ”Tills livet skiljer dem åt.” Han blir glad över att tänka på Amanda. Den månaden de fick vara tillsammans. Nu ska de snart förenas igen. För alltid.


Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 21

Kapitel 21

20 november

 

En månad kvar. Han börjar känna sig självsäker. Det finns ingen återvändo. Hans bag med vapen och lite annat viktigt ska placeras ut dagen innan. Han ska förvara allt i sitt skåp. Planen är att komma fem minuter för sent. Han ska klä om på en toalett och där ska han förbereda sig. Han vet att han kommer att skaka av rädsla. Adrenalinet kommer pumpa i honom. Då ska han ha redan dödat pappan. Det ska han göra tidigt när hans föräldrar ligger och sover. Egentligen har det ingen betydelse om det är någon som märker något.

 

Han ska skjuta Amandas pappa med en revolver. Först i båda benen. Sedan ska han få be till gud på sina bara knän. Smärtsamt.


Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 20

Kapitel 20

20 oktober

 

Han har varit och stulit sin styvfaders jaktgevär och då fann han också lite andra godbitar. Två stycken revolvrar och längst in, dolt från allt annat, hade han ett hagelgevär. Förmodligen illegalt. Amandas mamma har börjat jobba smått igen. Han förstår inte att hon orkar, men det gör saken mycket lättare. Inte för att hon är oskyldig på något sätt. Men det är inte hon som har sexuellt ofredat sin egen dotter, utan hon har bara varit feg. Feghet är lika illa egentligen, enligt Alex. Men han har bestämt sig. Han ska bara döda pappan. Och han ska dö långsamt. Han ska veta att han är ett riktigt svin som förtjänar att dö. Han ska be om nåd och sedan kan han avsluta allting.

 

Han går i skolan som vanligt. Men det är inte likadan stämning som innan. Alla är så tysta. De första dagarna som han inte var där ska det ha varit väldigt kallt och nerstämt. Ingen pratar vidare mycket. Till och med Bill och Bull är tysta. De gör ingen fluga förnär. Inte ens Alex. Han får vara i fred. Men det förändrar inte saker och ting.


Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 19

Kapitel 19

20 september

 

Alex sitter vid sin dator och letar på internet. Han har bestämt sig för att agera. Amanda dog inte självmant, utan blev pressad från alla håll. Sin pappa, skolan, den jävla idioten som våldtog henne i Stockholm. Han har bestämt sig att han inte vill leva ett liv utan henne, men innan han lämnar jorden för all framtid så ska han visa att man inte kan göra vad som helst utan konsekvenser. Det han ska göra är han väl inte så sugen på, men det finns ingen annan utväg. Han måste. För Amanda. Han måste vara stark. Samtidigt som han söker på internet efter illegala vapen så vet han efter att han hört en diskussion mellan sin mamma och styvfadern att han skulle iväg en vecka på jakt för ett tag sedan. Kanske två månader sedan och om han bara lyckas ta nycklarna kan han på något sätt åka dit och bryta sig in och stjäla det han har. Fast han måste planera. Det kommer ta ett tag och om det ska få bäst utslag ska han göra det vid en tid som alla förknippar med frihet och ingen skola, eftersom då är hela klassen samlad och det är en aning mindre folk i skolan. Han vet vilka det var som satte upp affischerna och de ska få betala. De ska stå dem dyrt. Han vet att han aldrig kommer ut levande, men det vill han inte heller. När han väl är där inne så vet han hur han ska gå tillväga. Alla som ser misstänkta ut skjuter han. Han har inget val. Fast han vet att det finns en risk att planen går åt helvete och då har han en reservplan, att skjuta så många som möjligt tills polisen skjuter honom. Han vet att allt det här låter sinnesjukt, men inte för en kille som lever i missär. Hans enda vän dog i hans armar. Det har satt sina spår och nu är han trött på att stå bredvid.

 

Planen ska genomföras den tjugonde december klockan tio på förmiddagen då alla ska samlas klassvis. Handen skakar när han tänker på det. Han börjar gråta och tar sig för huvudet. Kommer han kunna skjuta sina klasskamrater? Han vet inte det ännu. Först ska planen genomföras och han har exakt tre månader på sig. Att skaffa vapen, se var han ska gömma sig, var han ska gömma sina vapen. Han vet inte ännu i vilket klassrum de ska vara i. Det är lite för tidigt att fråga om det. Det skulle bara se misstänksamt ut. Nej, han måste vara kylig. Ta allt i små steg. Visst går tre månader fort.

 

Efter att ha letat lite på internet fortsätter han att läsa igenom Amandas dagbok. Han har en plan för hennes pappa. Han ska lida så som Amanda gjorde. Han vet att Amandas mamma börjar tidigt och att henens pappa börjar senare. Nu jobbar inte hennes mamma, men till dess får han hoppas på att hon gör det. Annars finns det bara en sak att göra. Döda dem båda. Alex är arg. Hämndlysten. Han vill inte leva mer. Han är trött på att kämpa. Kämpa mott något bra när det i slutändan ändå går åt helvete. Han vill inte längre tro på att hans mamma ska bli nykter igen. Varför skulle hon? En fråga som inte Alex själv har ett bra svar på. Varför skulle hon ge upp något som lindrar hennes smärta. Hon har slutat att bry sig om det som finns kvar i livet. Honom. Sin egen son. Hennes kött och blod. Han har själv slutat bry sig eftersom han inte orkar ta fler diskussioner med henne om att han finns kvar. Enda svaret han får är ”Jag orkar inte. Låt mig bara vara! Jag löser det här! Du kommer alltid vara min son! Men just nu mår jag dåligt! Jag kommer snart må bra igen!” Skitsnack, enligt Alex. Det har gått nästan fyra år sedan Alex pappa körde ihjäl sig. Han tänkte först på att göra exakt samma sak, men ändrade sig efter att ha läst Amandas dagbok. Nu är han bara arg, väldigt arg på världen.


Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 19

Kapitel 19

20 september

Alex sitter vid sin dator och letar på internet. Han har bestämt sig för att agera. Amanda dog inte självmant, utan blev pressad från alla håll. Sin pappa, skolan, den jävla idioten som våldtog henne i Stockholm. Han har bestämt sig att han inte vill leva ett liv utan henne, men innan han lämnar jorden för all framtid så ska han visa att man inte kan göra vad som helst utan konsekvenser. Det han ska göra är han väl inte så sugen på, men det finns ingen annan utväg. Han måste. För Amanda. Han måste vara stark. Samtidigt som han söker på internet efter illegala vapen så vet han efter att han hört en diskussion mellan sin mamma och styvfadern att han skulle iväg en vecka på jakt för ett tag sedan. Kanske två månader sedan och om han bara lyckas ta nycklarna kan han på något sätt åka dit och bryta sig in och stjäla det han har. Fast han måste planera. Det kommer ta ett tag och om det ska få bäst utslag ska han göra det vid en tid som alla förknippar med frihet och ingen skola, eftersom då är hela klassen samlad och det är en aning mindre folk i skolan. Han vet vilka det var som satte upp affischerna och de ska få betala. De ska stå dem dyrt. Han vet att han aldrig kommer ut levande, men det vill han inte heller. När han är väl där inne så vet han hur han ska gå tillväga. Alla som ser misstänkta ut skjuter han. Han har inget val. Fast han vet att det finns en risk att planen går åt helvete. Då har han en reservplan, att skjuta så många som möjligt tills polisen skjuter honom. Han vet att allt det här låter sinnesjukt, men inte för en kille som lever i missär. Hans enda vän dog i hans armar. Det har satt sina spår och nu är han trött på att stå bredvid.

 

Planen ska genomföras den tjugonde december klockan tio på förmiddagen då alla ska samlas klassvis. Handen skakar när han tänker på det. Han börjar gråta och tar sig för huvudet. Kommer han kunna skjuta sina klasskamrater? Han vet inte det ännu. Först ska planen genomföras och han har exakt tre månader på sig. Att skaffa vapen, se var han ska gömma sig, var han ska gömma sina vapen. Han vet inte ännu i vilket klassrum de ska vara i. Det är lite för tidigt att fråga om det. Det skulle bara se misstänksamt ut. Nej, han måste vara kylig. Ta allt i små steg. Visst går tre månader fort.

 

Efter att ha letat lite på internet fortsätter han att läsa igenom Amandas dagbok. Han har en plan för hennes pappa. Han ska lida så som Amanda gjorde. Han vet att Amandas mamma börjar tidigt och att henens pappa börjar senare. Nu jobbar inte hennes mamma, men till dess får han hoppas på att hon gör det. Annars finns det bara en sak att göra. Döda dem båda. Alex är arg. Hämndlysten. Han vill inte leva mer. Han är trött på att kämpa. Kämpa mot något bra när det i slutändan ändå går åt helvete. Han vill inte längre tro på att hans mamma ska bli nykter igen. Varför skulle hon? En fråga som inte Alex själv har ett bra svar på. Varför skulle hon ge upp något som lindrar hennes smärta. Hon har slutat att bry sig om det som finns kvar i livet. Honom. Sin egen son. Hennes kött och blod. Han har själv slutat bry sig eftersom han inte orkar ta fler diskussioner med henne om att han finns kvar. Enda svaret han får är ”Jag orkar inte. Låt mig bara vara! Jag löser det här! Du kommer alltid vara min son! Men just nu mår jag dåligt! Jag kommer snart må bra igen!” Skitsnack, enligt Alex. Det har gått nästan fyra år sedan Alex pappa körde ihjäl sig. Han tänkte först på att göra exakt samma sak, men ändrade sig efter att ha läst Amandas dagbok. Nu är han bara arg, väldigt arg på världen.


Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 18

Kapitel 18

Utdrag från Amandas dagbok:

”Min stora kärlek, mina hemligheter, mitt liv och mina lögner.”’

 

Kära Dagbok!

 

Det finns fortfarande snälla killar. Jag trodde inte det. Min första skoldag satt jag bredvid en kille som heter Alex, tror jag det var. Han satt tyst för sig själv. Tittade i mellan åt på mig, men sade inget. Det var kanske det jag gillade mest. Han var tyst.

(Utdrag den 13 augusti 2011)

 

 

Kära dagbok!

 

Jag hamnade i slagsmål med en annan tjej på stadsbussen. Alex hjälpte mig. Han är så söt. Han är trevlig. Visst är han tystlåten, men det är gulligt.

(Utdrag den 15 augusti 2011)

 

 

Kära dagbok!

 

Idag hände det för första gången sedan våldtäkten. Min pappa kom in till mig igår kväll. Han ville ha sex med mig. Jag sade först nej, men istället för att vägra och han hade våldtaget mig så lät jag han göra det han var sugen på. Det gjorde ont. Det var ett samlag där han var väldigt hårdhänt och tryckte på allt vad han kunde. Idag har jag ont mellan benen. Och han har börjat misstänka att jag har en killkompis. Han har sett mig sms:a med någon. Jag bara väntar på att han ska slå till mig och våldta mig. Jag vet inte när han får sina utbrott efter att ha bråkat med mamma. Då hon vägrat att ha sex med henne. Förmodligen vet hon om att han förgriper sig på mig men vågar inte göra något. Alex du är min räddning!

(Utdrag den 16 augusti 2011)

 

 

 

Kära dagbok!

 

Han kom på det idag. Han kom på Alex och mig. Han satt med min mobil när jag kom in. Han blev fly förbannad. Jag skulle bara vilja dra. Jag vill dra härifrån. Då kommer ännu ett sms från Alex. Jag tar mobilen ifrån honom och lyckas skriva till honom innan min pappa kommer fram och slår till mig så att mobilen hamnar på golvet och jag ramlar baklänges. Jag slår i huvudet och svimmar av. Jag vaknar av att min pappa har sex med mig. Han stönar. Han stönar som en äckel gubbe. Jag har min egen pappas kuk inuti mig. Det gör ont! Han stönar en gång, två gånger och sådan kommer han. Inuti mig. Det är konstigt att jag inte har blivit med barn. Jag är inte ens rädd. Vad ska hända? Han tar min mobil och skickar ett sms till Alex där han förklarar att jag inte kan vara hans vän mer. Slänger den på sängen. Och säger: ”Du är en skam! Du är en hora! Fattar du det? Nej, du är som din mamma. Hur skulle någon annan kunna älska dig? Du är så ful!”

(Utdrag den 2 september 2011)


Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 17

Kapitel 17

15 september

 

Alex ligger i sin säng. Det har gått fem dagar sedan Amanda tog sitt liv. Ensamhet. Det är som vanligt hemma. Efter att mamman hämtat sin son hos polisen åkte hon direkt hem och började supa igen. Frågade inte Alex hur han mådde. Vem Amanda var? Alla dessa frågor som en vanlig mor skulle ha frågat. Nu ligger han och gråter sig till sömns medan hans patetiska mamma sitter och dränker sina sorger i sprit. Han har tänkt själv att ta en sup. I själva verket har han aldrig provat sprit förut. Han vill inte bli förlorad i något som bara blir värre. Nej, ska han sörja vill han göra det i verkligheten. Eller vill han det nu? Självklart inte. Nu skulle han bara vilja hitta den som satt upp affischerna och döda honom. Det är något som har figurerat i hans tankar under de senaste fem dagarna om han har modet och den kylan som krävs för att göra det han har tänkt på. Han vill inte leva i en värld som inte Amanda finns i. Han vill vara med henne. Samtidigt vet han inte om hans tankar kommer sammanföra dem igen. Kanske hamnar han i helvetet istället. Han torkar tårarna. Då hör han dörrklockan.

 

Han tror att någon annan ska hinna förre henne, men vid ankomsten in till tv-rummet ligger mamman i sin styvfars famn och sover. Han springer till dörren och öppnar. Där får han en chock. Utanför står Amandas mamma.

 

”Hej Alex! Förlåt att jag kommer och stör! Kan jag få komma in?”

 

”Det är nog ingen bra idé!” säger han och tittar bort mot soffan. ”Förlåt att jag inte har hört av mig! Jag kunde bara inte!”

 

”Det är ingen fara. Men då kan du kanske komma med mig upp till vår lägenhet. Det är så lyhört här.”

 

”Okej”, säger han och tårarna kommer utan att han kan hejda dem.

 

De kramar varandra först men det blir en lam då Alex inte vet hur han ska förhålla sig till stundens allvar. Vad kan Amandas mamma vilja honom? De kommer upp till lägenheten. De sätter sig i köket. Fadern är förmodligen på jobbet.

 

”Var är Amandas pappa någonstans?” frågar Alex väldigt bestämt. Han ångrar sig direkt att han tog i så hårt.

 

”Han orkar inte vara hemma. Så han jobbar. Varför jag vill prata med dig beror på att du var Amandas enda kompis här. Hon fick aldrig chansen att stadga sig här. Hon kände sig aldrig hemma någonstans. Allt är mitt fel. Jag satte aldrig stop för min mans hemskheter.” Hon börjar gråta. ”Förlåt mig!”

 

”Det är ingen fara!” säger han lugnt. Han tycker det är skönt att prata med någon som känner som honom. ”Vad för hemskheter?”

 

Mamman tittar på honom och försöker komma underfund med vad han menar och kommer på. ”Min lilla dotter…” Hon bryter ihop. Alex går fram till henne. Denna gång är kramen mer kärleksfull. De sitter så en stund. ”Det är bättre att du läser i den här. Det var därför jag kontaktade dig. Jag plockade ihop Amandas saker när jag hittade hennes dagbok. Hon har fört dagbok sedan, ja du vet, det som hände i Stockholm i juni månad. Hon blev våldtagen.”

 

”Tyvärr visste jag inte det när jag kom till skolan den dag hon tog livet av sig. Några elever hade satt upp på hela skolan…” Mer hann han inte säga förrän mamman avbröt honom.

 

”Rektorn berättade det. Vet du vilka de var?”

 

”Nej, inte ännu.”

 

”När jag öppnade dagboken stod det med tydliga bokstäver att den var tillägnad till dig. Hon ville att du skulle veta vem hon var, det som hon inte själv kunde berätta när hon var vid liv. Jag har inte läst mer. Jag vet nu att du var en viktig pusselbit i hennes liv. Men tyvärr var det försent. Hennes förflutna hann ifatt henne. Innerst inne tror jag att hon visste att det skulle hända. Men hon ville ge det en chans.”

 

”Du ska veta att henens pappa är ett svin!”

 

”Varför?”

 

”Jag vill att du ska gå nu!” säger hon.

 

Alex tänker efter först. Men förstår att han inte kommer få veta sanningen. Eller finns hela sanningen i Amandas dagbok. Alex lämnar Amandas mamma och går ner till sig. Han sätter sig vid skrivbordet. Lägger ner dagboken. Öppnar första sidan. Som är fylld med hjärtan. Hjärtan som är riktade mot Alex. Alex börjar gråta.


Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 16

Kapitel 16

10 september

 

Han blir ivägsläpad av en polisman. Han försöker slita sig loss, men lyckas inte. Han blir förd till polisstationen. Ingen har fått tag på hans föräldrar. Han vet varför. De är däckade på soffan till Ulf Lundells låt ”Öppna landskap”. Alex hatar den låten av många orsaker.

 

”Finns det någon annan som vi kan ringa till?” frågar en poliskvinna. Hon får inget svar tillbaka. Alex vill inte prata. Han har börjat planera sin hämnd. Först måste han ta reda på vad det var som fick Amanda att ta sitt liv på ett sådant spektakulärt sätt. Vem var hon?

 

Till slut får polisen tag på mamman. Hon ska komma med en taxi. Förhoppningsvis med solglasögon så de inte förstår att hon är full. Fast de kan lista ut det ifall hon vinglar eller stödjer sig på Alex. Hon kommer femton minuter senare.

 

”Vad har hänt?” frågar hon och tittar på sin son men han svarar inte. Istället blir det poliskvinnan som får svara.

 

”En klasskompis, Amanda, tog precis livet av sig på skolan. Vi tror att din son var väldigt nära vän med henne. Han har inte sagt ett ord. Han är förmodligen i chock. Vi är väldigt oroliga för hans hälsa. Han sade några saker innan vi fick honom därifrån som oroar oss. Han är inte bara en fara för sig själv, utan vi tror att han kan vara en fara för andra. Han sade att han skulle hämna Amandas död.”

 

Alex mamma vet inte vad hon ska säga. Hon vet inte ens vem Amanda är och hon visste inte heller att han hade några kompisar. ”Kan vi gå eller ska han vara kvar? I så fall varför ringde ni mig om ni måste behålla honom?”

 

Alex säger inget. Han är bara glad att hans mamma har solglasögon på sig, men lukten går inte att ta miste av. Hon luktar gammal fylla och några dagar gammal svett som har trängt sig in i huden. Alex är vilsen. Han är ledsen. Uppgiven. Arg. Hämndlysten.


Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 15

Kapitel 15

10 september


Ingen ska ta det här ifrån mig. Om de verkligen menade det dem sade i den där jävla affischen så ska dem få en överraskning. Tyvärr kan du inte rädda mig Alex. Jag vill inte att du ska rädda mig! Jag är en förlorad själ. Det har jag varit sedan när jag var sex år. Då min pappa kom första gången in i mitt rum och sade att han ville ligga bredvid mig. Mamma visste. Alla visste. Men ingen vågade göra något. Varför? Han tafsade på mig och tog mig på ställen som jag tyckte var opassande. När jag var tio och fick hår mellan benen blev det ett strå vassare. Då ville han inte bara att jag skulle suga av honom utan han ville ha sex med mig. Första gången var en mardröm. Han spräckte mig. Mitt innandöme var svullet under flera veckor. Min mamma gjorde inget.


Nu ska jag ge igen. De ska få se något de aldrig trodde de skulle få se under sin livstid. Jag kommer att ses som ett freak, men en känd sådan som ingen kommer att glömma.

 

Amanda tar fram sin nyckelknippa och drar sin vassa metallskiva som hänger bredvid som en snygg grej mot sina handleder, väldigt hårt. Blodet sipprar. Hon trycker ännu hårdare och nu börjar det forsa. Hon gör samma med andra armen och väntar en stund tills hon börjar känna en dämpande yrsel. Blodet ligger i en pöl på golvet. Nu reser hon sig upp.


De ska få för slampa. Jag kommer möta dig i dina mardrömmar. Du som förstörde mitt liv.

 

Hon öppnar dörren och när hon står mitt i korridoren ser några henne. De står helt stilla. Amanda ser Alex en bit bort. Hon svimmar snart. Blodet bildar små rännilar på det vita nedslitet plastgolvet. Ingen reagerar förutom Alex som springer mot henne.

 

Han skriker: ” RING 112! SNABBT! ÄR DET NÅGON SOM KAN RINGA EFTER EN AMBULANS! SNÄLLA!” Han lägger sig bredvid sin käraste kompis som blir vitare och vitare i ansiktet som sekunderna tickar. Han tar av sig sin tröja och river den mitt itu och virar in hennes sönderskurna armar som ett paket. Alex spänner hårt. Väldigt hårt. Amanda mumlar något.

 

”L…å…t mig … dö… Jag vill … inte … … leva. Tack …för …allt … Alex!” Hon svimmar av. Ambulansen kommer efter tio minuter. Försent. De får aldrig liv i henne. Hon dör på plats.

 

Alex skriker rakt ut: ”ÄR NI NÖJDA NU! NU HAR NI FÅTT SOM NI VELAT ERA SVIN! JAG SKA DÖDA ER ALLA FÖR DET NI HAR GJORT MOT AMANDA!”

 

Det står elever lite varstans och gråter över händelsen. Ingen kan fatta vad som har hänt.


De tre himmelska människorna

De tre himmelska människorna

 

Ni låstes in i måndags för att utföra en fantastisk sak,

 

men det är inte många som förstår vilket jobb,

 

vilket hårt arbete,

 

hur hårt det tar fysiskt, hur hårt det tar psykiskt,

 

att vara inlåst i sex dagar.

 

Men ni ler,

 

gråter,

 

skrattar.

 

Man kan inte mer än älska er.

 

Man kan inte mer än beundra ert arbete.

 

Man vill bara krama er alla tre.

 

Visa på den kärlek som ni själva ger ut i tv och radio.

 

Ni är helt fantastiska.

 

Jason, du är min idol och min förebild.

 

Det finns ingen annan som du,

 

med det leendet,

 

med den rösten,

 

med det där DET,

 

som många inte har.

 

Kodjo, du är rolig.

 

Gina, du är så jävla go

 

och när du gråter så gör vi alla det.

 

Det är äkta.

 

Genuint.

 

Vi älskar er!

 

Hampus Eriksson den 14 december 2011


Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 14

Kapitel 14

10 september

Vår nya slampa in town!

 

Så står det när Alex kommer till entrédörren med en stor bild på Amanda och när hon går bredvid en prydd kvinna, medan hon själv går i kort kjol och är sminkad som om hon var på väg till en maskerad. Alex blir chockad. Han läser mellan raderna den artikel som finns att läsa en bit ner på papperet. Chocken förstärks och han försöker se om han kan se Amanda på skolgården. De senaste dagarna har hon kommit till skolan i korta kjolar så att killarnas ögon har förvridits, och urringade tröjor som är mer än utmanande. Nej, han känner inte igen henne alls. Något har förändrats. En slags obehagskänsla har funnits i Alex ett tag och nu har den verkligen besvarats. Han skickar ett sms till henne. Något han inte gjort sedan hon bad han försvinna ur hennes liv.

 

ÄR DU PÅ SKOLAN? I SÅ FALL VILL JAG TRÄFFA DIG! DU MÅSTE FÖRKLARA VEM DU ÄR!

 

Amanda svarar några minuter senare.

 

DRA ÅT HELVETE! DU ÄR VÄL MED PÅ ALLT DET HÄR? DITT JÄVLA SVIN!

 

Alex är i chocktillstånd. Hur kan hon tro något sådant om mig!

 

JAG TÄNKER INTE DRA ÅT HELEVET! OCH JAG HAR INGET MED DET ATT GÖRA! OKEJ! FAN, HUR KAN DU TRO NÅGOT SÅDANT OM MIG? VAR ÄR DU NÅGONSTANS?

 

Amandas svar blir en helomvändning jämfört med förra.

 

HJÄLP MIG! JAG VILL INTE LEVA MER! LIVET SUGER! JAG HAR INGEN. JAG SITTER PÅ TOALETTEN I ANDRA KORIDORREN LÄNGST NER. KOM!

 

Alex börjar gråta och sliter ner de affischer han får tag på och slänger dem ner till marken. Han är arg. Inte på Amanda, utan på sig själv och alla andra idioter. Han springer till toaletten och rycker i alla för att hitta henne. Men ingen där.


Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 13

 

Kapitel 13

5 september

Alex kommer till skolan och en massa står runt en tjej. Det är Amanda. Hon delar ut något. Är det kläder? undrar Alex. Han väljer att inte gå dit. Hon vill ändå inte ha något med honom att göra, inte efter det sms:et som han fick. Nej, han ska ignorera henne. Få henne att välja någon annan plats. Eller ska han gå ner på henens nivå? Han bestämmer sig för att vara som vanligt. Alex är först på plats. Som vanligt. De ska ha engelska. Han hatar det ämnet som fan.

 

Egentligen är han bra på engelska, men deras lärare är skit. Han favoriserar vissa och de är dem som får hjälp om så behövs. Han är inte en av dem efter att han klagat hos rektorn. Han tyckte att han nedvärderade vissa elever. Det skulle han aldrig ha gjort. Istället för en bättre miljö blev det sämre. De som hade gått till rektorn första gången, inklusive Alex, vågade inte att gå ännu en gång. Alex sätter sig längst bak vid en vägg så att han kan luta sin ömma rygg. Amanda kommer in sist med barbiepatrullen, brukar han kalla dem. De ser ut som dockor allihop.  Hon sätter sig med dem. Tittar inte ens åt Alex håll.

 

Efter lektionen upprepas proceduren. Barbiepatrullen går ut först. De har en lektion till innan lunch. Han hör någon säga väldigt tyst: ”Vilket luder! Jag känner igen henne från någonstans. Kan bara inte placera in henne i ett sammanhang.” Alex undrar om det är Amanda de menar.

Under hela dagen visar Amanda sin kalla sida mot Alex. Han finns inte mer. Han är som ett spöke.

 


En dikt tillägnad musikhjälpen och det tema dem har detta året.

Kvinnorna som försvinner på vägen

 

Den lilla flickan som är tolv år går med sina slitna skor,

 

på väg till skolan.

 

Hon måste gå flera kilometer för att komma dit,

 

alltså hon måste gå i god tid för att hinna.

 

Hon är rädd.

 

Väldigt rädd!

 

Hon kommer aldrig glömma den där morgonen

 

som hon blev våldtagen,

 

av en man,

 

en okänd man

 

som bara berövade hennes liv.

 

Han slet henne sönder och samman,

 

hon kan aldrig få barn.

 

Aldrig!

 

Hon går förbi den hemska platsen varje dag,

 

hon blir alltid påmind,

 

om något hon bara vill glömma.

 

Varje dag,

 

varje sekund

 

tänker hon på den där dagen.

 

Det går bra i skolan,

 

men hon skulle gärna vilja gå till skolan med ett leende på läpparna,

 

men det går inte.

 

Flickan skulle kunna vara din dotter, så för att stoppa detta gå in på musikhjälpens hemsida www.musikhjalpen.se eller skicka ett sms till 72999 med summan du vill donera 50, 100, 200 och vilken artist och låt du vill höra och en liten motivering om varför du just vill höra din låt.

Hampus Eriksson ©


Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 12

Kapitel 12

2 september

 

Alex ligger i sin säng. Galen av kärlek. Hur ska han kunna se henne i ögonen och inte påverkas. Hela han blir berörd när hon är i närheten. Det är som en drog. Hon är hans heroin. Han hör sin mamma gapa på hans styvfar. De dricker. Mycket. På morgonen brukar han vakna av att det luktar svett och sprit. På bordet ligger tiotals tomma ölburkar. Han är trött på att leva med en alkoholiserad mamma. Han vill flytta. Nu. Han vet inte hur länge han står ut med att hon kväver sin sorg med sprit. Hans mamma började dricka när pappan körde ihjäl sig efter att de skulle skiljas. Min pappa tog det väldigt hårt. Han sade att han inte kunde leva utan henne. Men ändå var han otrogen, tänker Alex. Han vill helst inte tänka på sin pappa. Det är ett annat kapitel som han har förträngt. Det förflutna.

 

Alex går upp när hans mobil piper till. Det är Amanda.

 

HEJ, ÄR DU VAKEN

 

Alex skriver tillbaka.

 

HEJ, JAG ÄR VAKEN. VAD SKA DU GÖRA IDAG?

 

Det piper en minut senare.

 

JAG SKA INTE GÖRA NÅGOT SPECIELLT! DU DÅ?

 

Han vill fråga om hon vill in till stan och titta på bio ikväll. Men vågar han?  Vad har han att förlora?

 

VILL DU HÄNGA MED PÅ BIO IKVÄLL? JAG TÄNKTE SE HARRY POTTER.

 

Alex fick vänta fem… tio… femton minuter utan att få svar. Han blir nervös. Skakar. Han skriver ännu ett sms.

 

ÄR DU DÄR?

 

Sms:et uteblir. Kan det ha hänt något? tänker Alex. Han skriver ännu ett.

 

JAG FÖRSTÅR OM DU INTE VILL TITTA PÅ HARRY POTTER. DET ÄR OKEJ FÖR MIG. OM DU VILL GÖRA NÅGOT ANNAT SÅ ÄR DET OKEJ FÖR MIG. ELLER DET JAG MENAR ÄR ATT DU FÅR BESTÄMMA.

 

Amanda svarar.

 

JAG KAN INTE. SORRY!

 

Alex blir misstänksam. Något måste ha hänt. Han är beredd på att gå upp en våning och ringa på för att se om allt är okej. Han bestämmer sig i slutskedet att låta bli. Han skriver ett sms till.

 

HAR DET HÄNT NÅGOT? BARA SÅ DU VET KAN DU BERÄTTA ALLT FÖR MIG!

 

Han får inget sms tillbaka förrän en halv timme senare.

 

VI KAN INTE TRÄFFAS MER! JAG ÄR VÄLDIGT LEDSEN ALEX! MEN DET ÄR BÄST SÅ. DU VET INTE VEM JAG ÄR. JAG ÄR FÖRLORAD!

 

Alex förstår inte det sista. Han låter det vara. Han respekterar hennes beslut. Men det är något som ligger bakom allt det här. En människa ändrar inte sig så över några sekunder. På något sätt kändes det sista sms:et inte som Amanda. Kan det vara någon annan som skrev det? Alex ska försöka få reda på det. Men hur?


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0