Det finns en tid för oss alla

Här kommer min andra uppgift i skrivarkursen.

Uppgift 2 - Lögnaktigt minne

Svetten rann och nervositeten var närvarande. Jag skulle ringa till pappa och berätta vad jag tyckte och kände inför den där nya kvinnan han hade. Jag var lycklig men samtidigt väldigt rädd inför hans bastanta, kraftfulla röst. Telefonen låg där den brukade ligga, på byrån i hallen. Rädslan övergick i panik. Stegen blev tyngre och tyngre. Efter sekunder av tystnad slog jag numret till min pappa. Ton efter ton hördes. Min pappa låter alltid glad och positiv i telefon, men den där dagen lätt han som en helt annan person. Något hade hänt. Men jag ringde för en sak och det var sanningen. Min pappa hade aldrig fått höra sanningen förut, så nu var det dags. Men jag visste hur arg han kunde bli om något inte gick hans väg. Jag berättade hur jag kände för den där nya kvinnan och hennes hus och miljö överhuvudtaget. Jag mådde jättedåligt, men visst ändå att pappa tyckte om henne. Han berättade hur han kände för den där kvinnan, sa till mig att han skulle flytta ditt. Han var inte alls arg, utan väldigt glad över: att jag sa som det var. Chockad och lättad la jag på luren. Han ringde tio minuter senare och berättade att han berättat för kvinnan. Hon var väl lite ledsen men ändå förståendes. Pappa accepterade mitt beslut; om att vi skulle träffas och göra något tillsammans, utan henne. Min pappa kom med förslaget att åka utomlands. Det var en väldigt bra idé. Resan gick till Disneyland i Paris. En härlig men också tragisk resa. Resan sitter i minnet än idag; pappa fick läggas in på sjukhus i paris, efter en hjärtinfarkt. Han fick flygas hem. Efter vistelsen på sjukhuset, gjorde han slut med kvinnan och sa till mig att han skulle ta hand om sina barn först och främst. Jag tog det som ett tecken från ovan, att min pappa hade bara ett liv, och det var ett liv med sina barn. Livet där kvinnor omringade honom, var slut, livet med ansvar och omsorg stod för dörren. Hjärtinfarkten tog väldigt hårt på pappa, så efter någon vecka kände han smärtor ännu en gång vid bröstkorgen, han hämtades av en ambulans. Något var fel. Hans hjärta stannade. Luften försvann från mina lungor. Jag vet hur han var förr i tiden, men han hade förändrats, ta han inte Gud, bad jag, men det hjälpte inte, min pappa dog på operationsbordet. De hade gjort allt, sa läkaren, men vad hjälpte det nu. Pappa var borta. Läkarna kunde inte fatta hur en så smal och vältränad man kunde få hjärtinfarkt. De kunde bero på ärftlighet. Vem vet, det var kanske ödet som ville att det skulle ske - en sak är säker - jag kommer aldrig få reda på sanningen.





Hoppas ni gillar den!

Kommentera gärna

Tänk att döden kan vara så smärtsam. Så smärtsam att livsgnistan försvunnit. Hur kan det vara möjligt?
Min farfar fick utstå en fruktansvärd sjukdom sitt sista år i livet. CANCER. Därför valde jag att göra en dikt i hans minne. Om just livsgnistan som försvann, och ville ut i den stilla natten.

Den sista livsgnistan är kommen

Du 

Du är

Du är kommen

Till ett himmelskt paradis

Av halm och kärlek

Är du född

Du är här för att ta ett sista farväl

Farväl

Farväl till ett långt och härligt liv

Du

Du är

Du är kommen

Ditt sista farväl är av ett hjärtslag

Ditt hjärtslag är starkt

Starkt

Styrkan är här

Gnistan som var en självklarhet

Är icke så självklar längre

Livsgnistan har runnit ut

Den sista livsgnistan är kommen

Farväl

Farväl

Farväl

Till Farfar som dogi Lungcancer. Livet håller på att rinna ut. Den sista kärlekens gnista är kommen. Han dog den 9 mars 2009.

Ibland när man tänker efter hur ens liv varit genom åren, så kan man inte klaga. Det finns alltid dem som har värre. Tankarna yrrar omkring i ett yttre där man inte kan påverka. Varför? Vet inte faktiskt.
Jag är med i en skrivarkurs nu på vårkanten, roligt och givande för det fortsatta skrivandet, förhoppningsviss.I min blogg som kallas för djävulens hus, har en orsak. Mitt senaste verk heter Djävulens hus. Jag kommer nu att lägga upp vissa bitar här på bloggen. Inte hela boken, för dess copyright. Jag vill inte själv att den ska spridas. Jag gör detta av en orsak, jag vill ha kommentarer från er, kanske till och med debatt. Djävulens hus börjar lugnt men övergår snabbt i hemskheter. Misshandel, mobbning, pedofili och annat. Säg vad ni tycker.


Här kommer första inläggetfrån den boken.

9 april 2006 "Snörleken"

En snara knyts åt, väldigt hårt, runt min hals och jag får ingen luft. Försöker få bort den från min rödflammiga hals. Jag lyckas tillslut. Vaknar upp och han står där med snaran i högsta hugg.

"Nej, nej, nej. Sluta pappa. Du gör mig illa", skriker jag så gott jag kan med snaran runt halsen.

Han skrattar och är helt upphetsad av stundens ögonblick. En skön njutning har inte skadat någon, brukar han säga som motargument när jag frågar: Varför? Detta är hans älsklingslek, han kallar den för "Snörleken". Inte undra på varför fröken och skolsystern frågar varifrån jag fått märkena runt halsen och runt handlederna. Handlederna är min egen förtjänst. Brukar svara att hon inte har med det att göra. Handlederna är fulla med märken eller skärmärken efter det vassa rakbladet. En härlig känsla efter "Snörleken", eller efter en jobbig skoldag. Mamma vet inget än och hon ska hållas ute eftersom hon har sina egna problem och behöver inte mina också. Alexander brukar också fråga och det gör mig väldigt arg, inte arg på honom utan på mig själv för att jag är en jubelidiot. Jag har bestämt mig för att inte lägga min börda över Alexanders axlar fast jag älskar honom över allt på denna jord. Han är den enda jag har förutom ett liv i skymundan där livet är som ett snöre, det kan vara hur långt som helst, fast en dag tar snöret slut och då är man ur leken. Jag är snart vid slutet. En dag lyckas jag. Kommer jag då upp till himlen så en träff med gud blir ett faktum? Eller det finns ingen gud som vill ta emot en ynklig och en misslyckad tonåring som mig, som inte vill prova på livet, livet som inte påbörjats än. Gud kommer säga att jag smiter från livet. Jag smiter inte från livet utan jag frigör min sista del av själen, det betydelsefulla - kärleken. När detta händer vet jag inte, förmodligen snart, väldigt snart. För jag orkar inte leva mer.

Jag skriver inget  om något kapitel. Men detta är den första texten jag lägger ut. God läsning. Kommer fler under dagarna.


Puss och alla kramar till min mormor

Hej!
Då var det dags att börja blogga lite för att komma ut till er som gillar att läsa. Min första uppgift i en skrivakurs kommer som första inlägg.

Kikaren

Puss och kram åt er alla