Det finns en tid för oss alla

En början har tyvärr ett slut

 

Ett sista farväl av Moa är nu i stundens ögonblick

 

Jag tänker tillbaka på de stunder vi fick

 

Den här dikten är bara för dig

 

Som ett farväl i sig

 

Det har blivit några dikter

 

Och jag har alltid haft avsikter

 

Att beröra andra

 

Med de ord jag kommer på från allt runt omkring

 

Det är din familj som får ta allting

 

Och försöka leva varje dag

 

Men jag tror att dina minnen ger dem styrka

 

Men också att de har ett barn till

 

Men tiden står tyvärr aldrig still

 

Som allting har en början alltid ett slut

 

Fast den här lilla sagan inte slutade väl

 

Så finns det kraft att leva vidare genom deras eldsjäl

 

Det kommer jag göra

 

Jag kommer aldrig sluta att tro

 

Att en dag kommer alla barn att överleva cancer

 

 

 

 

 

Den här dikten kommer avsluta min diktsamling om Moa Henriksson, en liten flicka som bara blev 8 år. Hon

kämpade i 3,5 år mot en elakartad cancer, men tyvärr tog cancern över och Moa somnade in den 26 oktober

2010. De här dikterna är till familjen Henriksson och jag hoppas att de har hjälpt litegrann. Ni kommer alltid finnas

i mitt hjärta, framförallt Moa som gav mig inspiration och hopp om en ljusare framtid.

En perfekt dag

 

Det fanns inget att klaga över

 

Solen sken

 

Solstrålarna träffade hennes sköra kropp

 

Med en sådan kraft

 

Hon älskade solen

 

Hon älskade värmen

 

Värmen gjorde smärtan mer kontrollerbar

 

Imorse hade hon ont

 

Väldigt ont

 

Smärtan strilade upp i kroppen

 

Men väl ute i solen och värmen var hon en ny människa

 

Det var en perfekt dag

 

Hon kände sig fri

 

Hon kastade sig i poolen

 

Hon älskade att bada

 

Hon slapp att tänka på sin sjukdom för en stund

 

Och bara ha roligt

 

Leka

 

Låta endorfinerna spridas i kroppen

 

Det var verkligen en perfekt dag

 

 

Hampus ©

http://www.litenupplaga.se/722


Här har ni länken till boken. Ni kan förhandsbeställa den nu eller skicka ett mail till mig om ni vill köpa den genom mig.

Tack så mycket!


Hampus

Tredje sveket

 

Jag tror att människan är god

 

Det är min styrka och min svaghet

 

Jag tror på att människan gör allt med sitt hjärta

 

Och inte sin ondskefulla hjärna

 

Men jag har haft fel

 

För det tredje sveket handlar om en människa

 

Som övertygade mig om att den gjorde allt med hjärtat

 

Människan ljög

 

Jag trodde först på personen

 

Men lögnen kom ifatt

 

Det här sveket är speciellt

 

Eftersom det inte är mig personen har svikit

 

Utan sig själv

 

Personen har ljugit för sig själv

 

Personen tror på att den gör något gott

 

Men i själva verket väldigt falsk

 

Den här meningen avslutar det tredje sveket:

 

”Jag ljuger inte. Men jag talar sällan sanning.”

 

De orden sammanfattar den här personen väldigt bra

 

Tänk på de här orden och erkänn för dig själv

 

Att du har gjort fel

 

För som sagt det är inte mig du har svikit

 

Utan dig själv

 

Men framförallt den lilla flickan du tyckte så mycket om

 

 

Hampus Eriksson©

Andra sveket

 

När man mår som bäst

 

Det sägs att det är då man är som sårbarast

 

Det var så med mig i alla fall

 

När jag var med honom så kändes allt befriande

 

Jag kände mig fri

 

Jag märkte inte då att han var fel person att umgås med

 

Han var ju min vän

 

Han var en vän som jag trodde man kunde lita på

 

Jag hade fel

 

Hans svek kom som en bomb

 

Den gjorde skada

 

Inte bara på mig utan på honom själv

 

Han hade gått den lätta vägen

 

Börja med droger

 

Han slutade leva

 

Och mer och mer försvann han

 

Men jag trodde att det skulle ordna sig

 

En fest i november för två år sedan var den sista med honom

 

Han langade

 

Det värsta var inte att han tog droger

 

Det värsta var att han försökte dra in mig i skiten

 

Dra ner sin bästa vän

 

Då förstod jag att det var allvarligt

 

Jag var tvungen avsluta vår vänskap

 

Sedan dess har han försökt på det ena eller andra sättet

 

Dra in mig i den verklighet han lever i

 

I drogträsket

 

Han har lovat

 

Och lovat

 

Och lovat

 

Att han har slutat och att han inte orkar leva mer

 

Men det har slutat med att han gått tillbaka till det där livet

 

Det andra sveket avslutas med de här uppmaningarna:

 

”Du kan lita på mig! Jag ljuger inte! Jag har slutat! Jag lovar! Jag skulle aldrig ljuga för dig, Hampus!”

 

Ljuga var precis vad han gjorde

 

Och det ända han kan

 

Hans lögner gör så att han får in fler personer ner i den där skiten han lever i

 

Men han fick inte mig

 

Och det har jag många och tacka för

 

 

 

Hampus Eriksson den 21 november 2010 ©

 

 

 

 

 

 

De närmaste tre dikter kommer handla om de svek, men också de värsta lögnerna, som jag har blivit utsatt för. Den första heter just "Första sveket".

Första sveket

 

INGEN SKA FÅ LJUGA FÖR MIG

 

IGEN

 

Jag vet inte vad som är värst

 

Själva lögnen

 

Eller det svek som äter upp ens innandöme

 

En lögn kan skada mer än själva sanningen

 

Ibland är sanningen bäst

 

Fast den gör ont

 

Sanningen kan skada

 

Men sveket från en lögn är värre

 

Den första lögnen och det första sveket

 

Stod en väldigt nära släkting för

 

Han lämnade mig

 

Han lämnade mig där ute för klara mig själv

 

Som tur fanns där stöd

 

För annars hade jag nog inte skrivit den här dikten

 

Personen lovade

 

Lovade

 

Lovade

 

Men lögnen kom ifatt honom snabbare än han trodde

 

Då valde han att sticka sin väg

 

Försvinna

 

Tro att han kan komma tillbaka och sedan är allt glömt

 

Han trodde att han kunde skada min själ utan följder

 

Han trodde på fullaste allvar att man kunde lämna en

 

Och sedan komma tillbaka och vara glömt

 

Ett barn glömmer aldrig

 

Ett barn är förlåtande

 

Ett barn är kärleksfullt

 

Fast barnet har blivit sårat

 

Jag var tonåring och var inte förlåtande

 

Han hade försvunnit ur mitt liv

 

Det fanns inget kvar att se fram emot

 

Han sa till mig de ord som jag har burit med mig

 

Och kommer alltid bära med mig resten av mitt liv

 

De orden sammanfattar det första riktiga sveket:

 

”Om du inte vill bo hos den jag älskar och på de premisser så vill jag ALDRIG mer se dig!”

 

Skrek han och la på luren.

 

 

 

Jag tror att den personen jag riktar mig mot vet nog vem han/hon är. Jag skriver han i berättelsen men kan även

vara en hon.

 

Detta var mitt första riktiga svek.

 

 

Hampus Eriksson den 21 november 2010

Himlen ovanför

 

Det finns ingen död

 

Det finns liv

 

Som bär upp oss ovanför himlens höjd

 

Där finns hon

 

Flygandes

 

Livet måste gå vidare

 

Men livet är tungt

 

Livet är tungt eftersom vi tänker oss

 

Att du skulle få nå tonåren

 

Ta studenten

 

De tårarna som faller är mer en tolkning

 

Av något vi inte fick uppleva

 

Men du är nu i goda händer

 

Jag kan inte tro att det fanns någon mening

 

Med allt det här

 

Utan att det var en slump

 

Men i allt mörker finns det även ljus

 

Ett ljus som brinner klart

 

Som en kristall

 

Er son

 

Lev för er dotter och er son i de svåra stunder ni går igenom

 

För det kommer inte bra dag

 

Det kommer de dagar då sorgen är lättare att bära

 

Er dotter är i himlen ovanför

 

 

hampus Eriksson

En helt vanlig dag

 

Vi som inte varit med om något traumatiskt

 

Kan inte förstå hur en vanlig vardag kan se ut

 

Vi andra går och väntar på något

 

Något en familj med ett sjukt barn inte gör

 

De tar varje dag i taget

 

De kan inte planera på samma sätt

 

Vi andra går till jobbet och ser inte människorna runt omkring

 

Vi tar bara livet för givet

 

Vi tänker inte på att det finns familjer där ute

 

Som behöver vår hjälp

 

Inte tar livet för givet

 

De finns de familjer där slutet inte alltid blir lyckligt

 

Men vi bara står utanför och tänker att det inte händer mig

 

Det händer inte min familj

 

Det händer inte mitt barn

 

TÄNK EFTER!

 

Cancer väljer inte ut barn för deras

 

Hudfärg

 

Om de inte är duktiga i skolan

 

Om de är olydiga

 

Utan det är en slump

 

Det kan även hända dig

 

Och just du kan hjälpa till

 

I det arbetet som håller på

 

För jag lovar att om du väl hamnar i den sitsen

 

Så tar du förgivet att det finns hjälp att få

 

Men jag kan lova dig att när den dagen kommer

 

Så kommer du ha dåligt samvete

 

Bara för att det är en helt vanlig dag för just dig

 

Behöver inte det betyda att det händer alla

 

Det finns familjer som kämpar varje dag

 

Vill få en dag till med sitt barn

 

Vill gärna resa en sista gång

 

Vill bara leva en dag till med sitt älskade barn

 

SÅ TÄNK INTE

 

Utan agera istället

 

För en bättre framtid till de barn och barnfamiljer som behöver kämpa varje dag

 

Hampus Eriksson

Sanningen

 

Jag vet att du är där uppe

 

Jag vet också att du har det bra nu

 

Men en sak vet jag inte- Varför?

 

Det är väl livet

 

Men om det nu är livet

 

Så förstår jag inte livet

 

Det är kanske meningen

 

Jag vet bara att när jag sitter och tittar på

 

De artiklar och utdrag som jag har satt upp på väggen

 

Att hon inte finns mer

 

Det är den overkliga sanningen

 

Men det finns många som har berörts

 

Av den lilla flickans liv

 

Hon kändes så nära

 

Hon bodde i samma lilla by

Sanningen är den att hon inte finns mer

 

Men hon finns i alla våra hjärtan

 

Nu är det att försöka gå vidare

 

Försöka hitta kraft

 

Den kraften som hon hade

 

Och göra något med den

 

 

hampus Eriksson

Den perfekta dagen

 

Hon står där på gräsmattan

 

Barfota

 

Solen skiner skarpt

 

Inga moln syns

 

Det är en perfekt dag

 

Hon klämmer med sina fötter på gräsmattan

 

Hon tycker det är befriande

 

Hennes kala huvud och hennes tunna kropp gör att hon fryser

 

Hon sätter sig i sin rullstol

 

Hon har ingen smärta

 

Den smärta hon har inom sig

 

Är en helt annan

 

Hon kommer snart dö

 

Men ändå känner hon att den här dagen är den perfekta

 

Friheten

 

Den varma luften som hon andas in i sina cancerfyllda lungor

 

Hon har svårt att andas

 

Men ändå är det den perfekta dagen

 

Hur kan det inte vara det

 

Hon är fortfarande i livet

 

Hon kan fortfarande krama sin mamma, sin pappa, sin broder

 

Hon vet att det snart är slut

 

Hon känner det i kroppen

 

Hon fäller en tår

 

Hon vill inte visa sin sorg

 

Hon vill vara stark

 

Solen skiner på henne

 

Änglarna väntar på henne

 

Hon är beredd på att dö

 

Men ändå är det den perfekta dagen

 

Hon hade redan planerat sin sista handling i livet

 

Det hon gillar mest

 

Leka med sin pappa

 

Men än så länge är hon vi livet

 

Hon ska inte till skolan idag

 

Hon orkar inte längre

 

Men hon gör fortfarande lite läxor

 

Hon vill vara som alla andra barn

 

Medan hon sitter i sin rullstol kommer några gåendes

 

De hälsar

 

Hon hälsar tillbaka med ett leende

 

Hon börjar känna smärtan i kroppen

 

Cancern har spritt sig

 

Och finns nu i hela kroppen

 

Hon kan förlika sig med att dö och att cancern äter upp henne

 

Men inte se sina föräldrar och sin bror gå under

 

Mamma gråter när hon ligger bredvid mig

 

Jag tröstar

 

Jag tröstar igen

 

Men ändå är det den perfekta dagen

 

Ibland gråter jag också

 

Ibland gråter jag väldigt mycket

 

Samtidigt som jag vill somna in till tonerna av Sonja Aldéns Du är allt

 

Så vill jag veta med säkerhet att mina föräldrar och min bror överlever

 

Och kan fortsätta leva utan henne

 

Jag vill att min bror ska vara lycklig

 

Få den uppmärksamhet jag har fått i så många år

 

Jag älskar honom

 

Jag älskar mina föräldrar

 

Jag börjar frysa och smärtan börjar bli olidlig

 

Men det är ändå den perfekta dagen

 

Eftersom jag vet att det kommer en morgondag

 

Och en dag är jag död

 

Men även då kommer en dag efter det

 

Därför är det den perfekta dagen

 

 

Hampus Eriksson den 13 november 2010

 

Begravningen

 

Bilderna rullar på projektorn

 

En vind sveper in genom kyrkans port

 

Sveper fram mot den vita kistan

 

Ingen märker det

 

Alla sitter och gråter

 

Sorgen är påtagligare än den lilla vind som sveper förbi alla

 

Det är Moa

 

Hon är med oss

 

Bilderna och musiken bildar fina sekvenser på projektorduken

 

Alla gråter ännu mer för varje sekund

 

Det är en sådan sorg att man kan ta på den

 

Alla barn sitter och gråter för att deras vän har gått bort

 

Vinden cirkulerar runt i kyrkan

 

Och om man lyssnar noga så hör man ett viskande

 

”Jag saknar dig mamma, jag saknar dig pappa, jag saknar framförallt min storebror Oliver. ”

 

Viskningen blir otydligare och slutar med att man hör ”Jag älskar er allihop!”

 

Vinden försvinner ut i det fria

 

Begravningen fortsätter

 

Tårarna och fräsandet i kyrkan ökar

 

Fast musiken klingar vackert i bakgrunden

 

Det är I will always love you

 

Det hostas och snyts

 

Prästen börjar prata

 

Han börjar prata om Moa

 

Ingen kan förstå att han pratar om den lilla flickan i kistan

 

Sedan börjar den stora barnkören sjunga

 

Det är så vackert

 

Man kan nästan se Moa stå där framme och sjunga

 

Det är dags att gå fram till kistan

 

Kistan är redan full med blommor

 

Det är blommor överallt

 

Det doftar underbart

 

Samtidigt ser man bilderna rulla på projektduken

 

Och den underbara musiken sprids ut i kyrkan

 

Barnens kinder är rödflammiga

 

Släkten går fram först

 

Det enda jag hör längst bak

 

Är gråt, snyft och fyra ord

 

”Vi älskar dig Moa”

 

Det gör ont i mitt hjärta

 

Folk går efterhand fram vid kistan

 

Det är snart min tur

 

Jag är nervös

 

Det enda jag tänker på är att se Jenny, Johan och Oliver

 

Hur kommer jag reagera?

 

Vågar jag titta?

 

Väl framme vid kistan så skakar jag

 

Jag skakar i benen och i händerna

 

Jag vet inte vad jag ska säga

 

Eller göra

 

Jag lägger min rosa ros på den stora högen av rosor

 

Jag viskar:

 

”Moa vila i frid!

 

Jag får inte fram något annat

 

Det är nästan tomt

 

Jag skulle velat säga så mycket mer

 

Mina ord var nerskrivna på papper istället

 

Jag lade mina dikter och en tecknad bild på Moa bredvid

 

Jag höll mig lugn

 

Jag tittade på de fantastiska tre

 

Och kände mig helt slut

 

Men ändå väldigt samlad

 

Jag gick framåt

 

Jag såg Moas resurs

 

La en hand på hennes axel

 

Jag satte mig ner

 

När alla hade varit framme vid kistan

 

Lyfte några den ut ur kyrkan

 

Och in i en svart bil

 

Sedan stod vi där och tog farväl av Moa en sista gång

 

Alla kramade familjen

 

Det var en lång kö

 

Jag väntade

 

Jag ställde mig sist

 

När jag var framme fick jag ett varmt tack

 

För allt jag hade gjort

 

Men det är er: Moa, Jenny, Johan och Oliver jag ska tacka

 

För att dem är sådana fina människor

 

Jag är tacksam för allt

 

Tack!

 

 

Hampus Eriksson den 12 november 2010

 

 

 

 

 

Den obeskrivliga sorgen "Den här dikten är tilll er Jenny och Johan för er styrka"

 

Det är först nu jag kan skriva den här dikten

 

Till er

 

Den här obeskrivliga sorgen som ni har

 

Ni är två föräldrar som har förlorat ett barn

 

I en fruktansvärd sjukdom

 

Cancer

 

Ljuset har gott över i mörker

 

Men det där mörkret har övergått i ljus

 

Eftersom ni har ett barn till

 

Oliver

 

Det finns ingen där ute som har läst bloggen

 

Utan att ha förundrats över Moas styrka och livsglädje

 

Hur kunde då en sådan lite flicka ha en sådan styrka?

 

Det svaret kan bara ni svara på Jenny och Johan

 

Jag kan tro

 

Jag kan spekulera

 

Men jag kan aldrig veta för säkert

 

Hur kunde då en liten flicka som Moa ha en sådan livsgnista?

 

Även det svaret kan bara ni svara på Jenny och Johan

 

Jag kan även här tro

 

Jag kan spekulera

 

Men aldrig veta med säkerhet

 

Hur kunde Moa påverka så många människor?

 

Där behöver jag inte tro

 

Eller spekulera

 

Jag vet svaret

 

Hon gav aldrig upp

 

Hon hade alltid ett leende på läpparna

 

Hennes energi smittade av på alla andra

 

Hon var en fighter

 

För min del kändes det som om Moa hade levt mycket längre än jag hade

 

Hur kunde Moa alltid ha ett leende på läpparna?

 

Det svaret kan ni bara svara på Jenny och Johan

 

Jag kan tro

 

Jag kan spekulera

 

Hur har Moa det nu?

 

Den frågan kan ingen svara på förutom du Moa

 

Men vi kan tro

 

Tro på att Moa har det bra där uppe

 

Bland alla andra änglar

 

 

 

Hampus Eriksson den 11 november 2010

 

 

 

 

Oliver, den här dikten är till dig och den är bara din. Jag hoppas att den kan hjälpa dig i den sorg du befinner dig i

just nu. Mina ord kan inte läka sorg, men hoppas ge en förståelse och hopp.

Min ängel från den gudomliga himlen

 

Jag känner en klump i magen just nu

 

Hur ska jag känna?

 

Jag vill bara lägga mig ner och gråta

 

Men får jag det?

 

Får jag känna så här?

 

Men det är ju min lillasyster

 

Och då får man väl känna sorg?

 

Jag vill att du ska komma tillbaka

 

Du gjorde mig hel, Moa!

 

En del av mig har försvunnit

 

Jag vill inte

 

Jag vill inte

 

Jag kan inte hejda mina känslor längre

 

Jag kan inte vara stark mer

 

Jag måste få känna den sorg jag har inom mig

 

Jag har förlorat min älskade lillasyster!

 

Hon är nu en ängel

 

Jag bröt ihop på begravningen

 

Det kändes som du var där

 

Moa, var du där och spelade oss ett spratt en sista gång?

 

Om du var där så vill jag bara säga att jag älskar dig

 

Jag vill inte

 

Jag vill inte att du ska vara där uppe

 

Men jag vill inte att du ska ha ont

 

Finns det inget sätt så vi kan föras samman utan den där smärtan?

 

Jag vill så gärna krama om dig en sista gång

 

Känna din värme

 

Känna din lycka

 

Känna din trygghet

 

Höra din röst

 

Få ett sista skratt

 

Få ont i magen av lyckan du sprider runt oss alla

 

Kan... Jag... Inte.. Snälla... Gud få träffa henne en sista gång

 

Jag gör vad som helst

 

Jag vill bara krama henne

 

Jag vill bara....... få möta henne en sista gång

 

Jag kan inte.... Jag vill inte.. vakna varje morgon utan hennes skratt

 

Jag är helt tom

 

Mina tårar

 

Min ork

 

Det finns en klump i magen

 

Jag ropar varje morgon när jag ska gå till skolan

 

”Moa, vakna! Vi ska till skolan! Moa...”

 

Jag inser rätt snabbt att Moa.... inte finns längre

 

Då inser jag att jag aldrig mer får träffa henne

 

Inte i det här livet

 

När jag inser att inte Moa finns mer så går jag in på hennes rum

 

Lägger mig i hennes säng och gråter

 

Bland hennes gosiga nallar

 

Jag kan ligga där hur länge som helst

 

Mina tårar har gjort hennes kudde blöt

 

Jag hoppas att det inte regnar på Moa nu när jag gråter

 

Jag hoppas att tårarna blir till sol

 

Och att vår sorg blir till glädje

 

Jag tänker att sorgen är unik

 

Varje människa har sin egen:

 

Smärta

 

Sorg

 

Kärlek

 

Ja.... allt

 

Moa, min lillasyster, du var mer än unik

 

Du var gudomlig

 

När jag ligger på din säng kan jag känna din närhet

 

Men sedan då?

 

Jag vill alltid känna din närhet

 

”Älskade Oliver, du hittar min närhet inuti dig själv. Ditt hjärta.. Den bild du har av mig kommer alltid vara unik.

Jag kommer alltid vara din lillasyster. Din kärlek till mig kommer alltid vara dig nära och den kärleken kan du

använda i ditt liv, mot andra människor. Min älskade Oliver”

 

När jag hör henne så blir jag glad

 

Jag vet hur jag ska bli hel igen

 

Jag ska leva för Moa

 

Min lillasyster

 

Min älskade Moa

 

 

 

Min ängel från den gudomliga himlen

 

 

 

Hampus Eriksson den 9 November 2010

 

 

 

 

 

 

 

Just du känner jag mig tom. Inga ord att finna. Men ska försöka.
Det var en mycket fin begravning. massor av blommor, fin musik och fantastiska bilder som rullade fram på en projekter. Du gav mig styrka Moa. Du gav mig ett annat perspektiv på livet. Du gav mig livet tillbaka. Jag insåg helt plötsligt att det liv jag levde i var inte det liv jag ville leva i. Jag ville att mitt liv skulle få en mening. Det jag älskar så mycket ska andra få del av. Moa, jag kan nog aldrig gottgöra dig, men jag kan försöka så gott jag kan. Moa jag saknar redan ditt leende.

Jenny, Johan och Oliver - till er vill jag bara beklaga, men också säga att er dotter har berikat många människor, gett dem hopp och en förstelse för vad livet går ut på. Fredrik, alltså prästen, sa något som ni hade pratat om, ni hade sagt att ni kände tacksamhet för att Moa hade funnits. Det tycker jag var mycket fint sagt.
Moa kommer alltid vara inom er, hon kommer vara en del av er. Ta med hennes styrka, trygghet, kärlek, och hennes underbara leende till en ljusare framtid som kommer den dagen då ni känner att ni är redo.

Vila i Frid Moa!

"Du är en del av mitt hjärta"

Hampus

Att ha roligt är livet!

Men ta det ej för givet.

För kanske en dag.

Tar du dina sista andetag.

Något att komma ihåg att

säga jag älskar dig

till de man älskar.

Av: Natalie Malkert, den 16 februari 2010.

Hej alla bloggvänner!

Det är inte ofta jag skriver något vanligt. Mina blogginlägg har varit dikter eller berättelser, men idag hade jag tänkt mig ett helt vanligt inlägg där jag går in mer i mig själv och försöker hitta speciella stunder där jag har påverkats. Under de senaste två veckorna har mitt liv förändrats på flera olika sätt. Moa, min hjälte och min inspiration somnade in efter att ha kämpat så länge mot en elakartad cancer som åt upp hennes kropp. Jag kan inte föreställa mig den fruktansvärda tid och den tid som ni i familjen och släkten har gått igenom. Jag kan bara föreställa mig. Men det här inlägget kommer just att handla om Moa och hennes påverkan på mig, men också på så många andra människor runt om i Sverige. Den lilla flickan från Hanaskog. Prinessan. Ja, kärt barn har många namn. Jag kan inte föreställa mig att Moa befann sig nere på bangolfbanan i somras och log med sitt enorma och härliga leende och nu finns hon inte mer, inte fysiskt i alla fall. Moa kommer alltid finnas i mitt hjärta och hon kommer följa med i allt jag kommer göra resten av mitt liv. Varenda ord jag skriver, varenda berättelse, varenda dikt, kommer Moa ha en plats i. Det är precis som hon har fört över sin trygghet och styrka till mig. jag förstår vilket helvete hon gick igenom, men hon gav aldrig upp och det är det jag vill lyfta fram. Hon gav aldrig upp. Det var hon som stöttade när det behövdes. Barn ska få vara barn: leka och uppleva livet. På något sätt gjorde Moa det. Missförstå inte mig. Moa blev bara 8 år. Vad kan hon ha upplevt av livet? ......... Jo, just att leva. Leva varje dag. Hon hade alltid klockan emot sig. Men gjorde ändå något med den tiden hon hade kvar. Hon fick vara Moa och inte någon annan. Hon fick vara hemma där hon kände trygghet och fick den kärlek hon förtjänade, men också den uppmärksamhet som har rått i flera år. Och mycket är tack vare Moas blogg som har uppdaters av Jenny, Moas mamma. Finare familj får man leta efter. Det är många runt omkring Moa som har ställt upp och hjälpt till i nödlägen. Samlat in pengar. Skänkt pengar. Skickat leksaker och presenter till Moa för att visa att dem har blivit berörda, men också att dem vill hjälpa till.
jag skulle vilja uppmärksamma en speciell person som jag har tillägnat en dikt "Medmänsklighet", där jag förklarar mitt förakt mot människor som försöker vara robotar och inte visa kärlek. Jessica Blennborn, du är en fantastisk person och människa, mer genuin människa för man leta efter. Du bryr dig verkligen och det är just det jag gillar hos människor. Ditt jobb kräver en hel del av dig, men det har inte hindrat dig att visa den kärlek du kände för Moa. Du är min Svenska Hjälte!

Jenny, Johan och Oliver. Jag kan inte mer än beklaga. Ett mirakel infann sig aldrig. Men enligt mig var Moa ett mirakel i sig och hon kommer alltid finnas i mitt hjärta.
Tack för att jag har fått använda Moas och era namn i mina dikter. Jag hoppas att de har berört och jag hoppas att de kommer fortsätta beröra.

För att visa att jag bryr mig har jag satt igång en massa projekt. De två största utmaningarna blir att sälja min andra bok som kommer bli mycket annorlunda där all vinst går till barncancerfonden och det andra blir att sälja änglar, ett smycke. Jag har nästan aldrig burit smycken, men de här änglarna är väldigt fina.

Min insamling till barncancerfonden: http://www.barncancerfonden.se/7789

Dagens citat blir: "Det finns inget vackrare än livet och kärleken". Av hampus Eriksson.



Älska alla och du blir den människa som du ville i början av ditt liv!


Hampus Eriksson

Vägen tillbaka

 

Det är svårt att förstå

 

Det uppenbara

 

När allt försvinner

 

Och aldrig kommer mer tillbaka

 

Man minns sitt förflutna

 

Det man helst vill glömma

 

Och någonstans gömma

 

 

 

Vägen tillbaka är mycket svårare än man tror

 

Ingen står bredvid och frågar hur du mår

 

Allting är som förr

 

Förutom den du var ständigt kär

 

Hon är borta

 

Hon är förlåten

 

Allt är bara tomt och ödsligt

 

 

 

Jag trodde att livet tillbaka var mycket lättare

 

Men vägen tillbaka är mycket snävare

 

Jag vill ha mitt liv tillbaka

 

Men jag vet att det är historia

 

Fast jag tänker tillbaka

 

Till de tider då vi låg i sängen tillsammans

 

Nu är den ena halvan var tom för alltid

 

Och det känns orättvisst

 

 

 

Vägen tillbaka

 

Vägen tillbaka

 

Du finns i mina sinnen

 

Du finns i mitt hjärta

 

Där det annars bara finns smärta

 

Du finns i mina drömmar

 

Du finns i mina tankar

 

Där du alltid har ett leende

 

Men ändå inte levande

 

 

 

Livet är unikt

 

Men aldrig frågande

 

Du bara vågade

 

Släppa taget om oss

 

Som vi aldrig orkade

 

Varför tog du vårt älskade barn ifrån oss

 

När det var hon som vågade leva

 

Och förstod

 

Vad meningen med livet var och log

 

Mamma

 

Pappa

 

 

Broder

 

Jag kommer alltid vara hos er

 

I ert inre

 

Gråt inte!

 

För jag är lycklig

 

Jag har ingen smärta

 

Jag har fått tillbaka mitt hjärta

 

Det pumpar och slår

 

Blodet bara rusar från topp till tå

 

 

 

Vägen tillbaka är mycket svårare

 

Men man måste vara nådigare

 

Inte skylla eller lägga skulden på sig själv

 

Utan leva vidare

 

Eftersom livet är kort

 

 

 

Men den här dikten vill jag bara säga

 

Att ni är starka

 

Som orkar ta er igenom varje dag

 

Nu är den slut

 

Var inte rädda

 

För runt varje hörn finns en möjlighet till förändring

 

Hampus Eriksson den 7 november 2010 00.37

 

 

 

 

En gigantisk tomhet

 

Vi tänker på dig.

 

Du finns bland oss.

 

Ibland tro jag att du sitter bredvid

 

Mig och tittar på mig med dina gröna ögon.

 

Men när jag vaknar upp så är det en dröm.

 

Det var en vacker dröm

 

Du stod där

 

På randens kant

 

Och såg på mig

 

Du kändes verklig

 

När jag vaknade såg jag dig stå en bit bort

 

 

Verklig

 

Det var inte du

 

Det fanns ingen där

 

Jag håller på att bli galen

 

Hon finns inte mer

 

Bara i drömmarna

 

Vi känner en gigantisk tomhet

 

Ingen bredvid sig när man ska sova

 

Ingen trygghet

 

Fast det skulle vara jag som stod för tryggheten

 

Du lugnade mig när jag var ledsen

 

”Det är ingen fara mamma. Jag kommer vara med dig hela tiden.”

 

Men vi måste leva

 

Vi måste fortsätta att leva för vår son

 

Vår ängel

 

Men Moa kommer alltid vara med oss

 

"Vi ska leva för vår dotter Moa och vår son Oliver!"

 

Hampus Eriksson

 

 

 

 

Det här var min första dikt. Den dedicerade jag till min farfar när han dog i cancer för snart två år sedan. Jag lägger ut den ännu en gång.

Den sista livsgnistan är kommen

 

Du

 

Du är

 

Du är kommen

 

Till ett himmelskt paradis

 

 

 

Av halm och kärlek

 

Är du född

 

 

 

Du är här för att ta ett sista farväl

 

Farväl

 

Farväl till ett långt och härligt liv

 

 

 

Du

 

Du är

 

Du är kommen

 

 

 

Ditt sista farväl är av ett hjärtslag

 

Ditt hjärtslag är starkt

 

Starkt

 

Styrkan är här

 

 

 

Gnistan som var en självklarhet

 

Är icke så självklar längre

 

 

 

Livsgnistan har runnit ut

 

Den sista livsgnistan är kommen

 

Farväl

 

Farväl

 

Farväl

 

 

 

Till Farfar som dog i Lungcancer. Livet håller på att rinna ut. Den sista kärlekens gnista är kommen. Han dog den 9 mars 2009.

 

 

Att våga Leva

 

Jag börjar komma tillbaka

 

Det är dig vi ska leva för

 

Det är dig vi ska berätta om

 

I sagor

 

Vilken prinsessa du var

 

Och är

 

För du är inte borta

 

Du har bara rest iväg

 

En bit

 

 

 

Jag vet att du har det bättre där uppe

 

Ingen ska behöva ha ont

 

Det är dig vi ska skriva om i våra berättelser

 

Vilken kämpe du var

 

Vilken vilja du hade in i det sista

 

Jag är varmt tacksam att jag fick träffa och lära känna dig

 

MOA

 

Nu är det jag som ska hjälpa till

 

Jag ska göra allt i min makt

 

För att se till att den stolen som är tom

 

Den stolen som du hamnade på

 

Inte ska vara det så länge till

 

Inga barn

 

Inga föräldrar

 

Inga släktingar

 

INGA

 

Ska behöva gå igenom ett sådant trauma som:

 

Du, Moa

 

Du, Jenny

 

Du, Johan

 

Och framförallt Du, Oliver har gjort

 

MEN också de som inte syns

 

 

Den här dikten är hoppfullhetens dikt

 

 

Hampus Eriksson den 1 november 2010

 

 

 

Varför tog du inte mig?

 

Jag sitter gråtandes på golvet

 

Intill luckorna bredvid ugnen

 

Och försöker förstå

 

Men kommer snabbt på

 

Att det inte finns något att förstå

 

Men jag fortsätter gråta

 

Kan inte hejda tårarna

 

Att slå mot golvet med en sådan kraft

 

Jag sätter mig vid köksbordet

 

Och försöker få kontakt med Moa

 

Jag ber för första gången till gud

 

Frågar honom varför inte han kunde tagit mig istället

 

Gett mig sjukdomen

 

Jag fick inget svar

 

Jag pratar med Moa

 

Jag sa till henne att om jag hade varit miljonär

 

Så skulle familjen fått åka till USA

 

Hon svarade tillbaka:

 

Ingen läkare kunde räddat mig

 

Jag grät ännu mer

 

Vilken flicka

 

Vilken förståelse

 

Jag fortsatte prata med henne

 

Hade jag kunnat så hade jag tagit sjukdomen istället för dig

 

Hon svarar:

 

Om jag inte hade fått cancer så hade det jag inte varit jag

 

Då hade vi aldrig träffats

 

Då hade jag aldrig träffat de fantastiska människorna

 

Och barnen i Lund

 

Jag grät ännu mer

 

Jag grät inte för sorgen

 

Utan för hennes förståelse

 

Hennes underbara röst

 

Hennes skratt

 

Hon förstod mig

 

Det var som om jag fick svar på frågan jag ställde till Honom

 

Det sista jag hörde var:

 

”För att kunna känna lycka måste man ha känt smärta”

 

Då brast det alldeles

 

Jag förstod

 

Under tiden som Moa var sjuk kände dem smärta

 

Men också lycka

 

Nu ser jag livet på ett annat sätt

 

 

Hampus Eriksson