Hjälp! Hon har Downs Syndrom. Kapitel 3
Kapitel 3
En händelse
Det gick i stöpet. Jag vågade inte. Jag var för feg. Det fanns ingen som helst ryggrad i mig. Det där med facebook lade jag ner väldigt snabbt. Det fanns inget att skriva om. Om mig. Eller om mitt liv. Då skulle förmodligen någon tillkalla mentalsjukhuset. Föresten, det kanske var det enda rätta? Att jag en gång för alla hamnade på ett ställe där jag blev respekterad, inte som person utan som patient. Vad gör det?
Jag har sjukskrivet mig idag. Orkade inte gå. Inte en dag till. Efter ett gräl med chefen sade jag upp mig. Jag vill inte längre. Det fanns inget kvar. Allt hade försvunnit. Känslan för att hjälpa människor hade bara försvunnit medan jag själv stått bredvid tåget och sett på medan tågen gick förbi varenda gång och inget av dem stannade och frågade och jag skulle stiga på. Nej, mitt liv var slut. Nu är det bara ett problem. För att få pengar måste hon gå till arbetsförmedlingen och söka meningslösa jobb, som hon aldrig ville ta ändå. I och med att lagen var utformad så hade jag inget val. Jag gick dagen efter till AF och blev inskriven, samtidigt som jag pratade med en idiot till arbetsförmedlare som inte fattade hur jag mådde eller hade det rent både fysiskt och framför allt psykiskt. Jag hade gått in i vägen. Eller väg och väg. Det var bara en undanflykt för att undanhålla den verkliga sanningen. Mitt förflutna hade kommit ifatt och det helvete jag har fått utstå kommer nu flera år senare. Hon visste varför. När jag såg patienter som liknade min mormor så kom allting tillbaka. Hon var den enda i mitt liv som verkligen betydde något. I de svåraste stunderna hjälpte och beskyddade hon mig från monstret, min pappa. Varje kväll i tio års tid kom han in till mig och… Nej, inte nu. Försvinn!! Fatta jävla tankar. Nej, jag vill inte mer!
