Jag trodde att du skulle förstå!
Jag trodde att du skulle förstå!
Jag trodde att du skulle förstå,
jag ville inte göra dig illa,
göra dig besviken.
Jag grät.
Jag grät.
Jag grät.
Jag hatar det!
Fattar du det!
Jag grät!
Jag trodde att du skulle förstå!
Du gjorde mig besviken,
när du inte kom.
Du ska aldrig få mig att må dåligt igen!
Därför gjorde jag det!
Jag trodde att du skulle förstå mig,
men istället tänkte du på dig själv.
Men jag då?
Ska jag aldrig någonsin få må bra?
Jag vill ha dig där,
men du motarbetar mig hela tiden.
Du berättade för mig om dig själv
och jag förstod.
Men ändå svek du mig.
Varför?
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Jag försöker.
Jag gråter över att jag aldrig haft dig där.
Jag försöker.
Jag försöker.
Jag väntar.
Men ändå är det du i slutändan som gör dragen,
och tänker på dig själv.
Tänk någon gång hur jag känner!
Varför jag gör vissa saker.
Det finns en förklaring!
Snälla!
Snälla!
Annars förblir muren lika tjock som nu.
Jag trodde att du skulle förstå!
Men innerst inne visste jag redan hur du skulle reagera.
Varför?
Jo, för så som du reagerade har jag känt hela mitt liv,
Besvikelsen,
gång på gång.
Vad har jag gjort?
Tänker du då!
Eller?
Om du inte vet det så kan jag tyvärr inte göra mer.
Jag trodde att du skulle förstå.
Hampus Eriksson den 30 november 2011
EN DIKT I TRE DELAR
Det finns inget bättre än livet!
Del 1
Det finns ingen anledning att vara någon annan,
för i slutändan är du ändå du.
Försök aldrig att vara någon annan,
var istället den du är,
och var stolt att du har fått chansen.
Medan jag har varit i limbo,
och försökt att hitta mig själv
och den jag vill vara,
har tiden gått av bara farten.
Det är ändå aldrig försent att börja leva!
Var dig själv!
Det finns situationer som jag är mindre nöjd med,
men det finns även de som får mig att börja gråta.
Jag har nog aldrig mått bättre,
och det är ingen annan än jag själv som står för den bedriften.
Jag är jag.
Del 2
Jag har satt upp en mur mellan mig
Och dig.
Du vet!
Du måste veta!
Jag orkar inte bli sviken ännu en gång!
Fast den här dikten är livet,
måste även svåra tider nämnas.
Jag trodde att det fanns något där,
som fick mig att ändra uppfattning om dig,
men i själva grunden är du samma.
Tyvärr!
Jag om någon menar verkligen det!
Eftersom det är jag som har blivit påverkad,
och jag som försöker göra upp med det förflutna,
samtidigt fylla i de mörka och tomma luckorna.
Men det kommer fler.
Eller de blir aldrig ifyllda.
Muren gör att jag kan fortsätta leva,
känslan blir aldrig bra,
jag får leva med att du är som du är.
Men muren förblir uppe,
sveket är så starkt,
och upprepande att jag inte vågar hoppas
att det en dag ska hända ett mirakel.
För det kommer aldrig hända.
Del 3
Glöm aldrig dig själv bakom en fasad,
som ändå rämnar i slutändan.
Gå aldrig in i dimman,
det är svårt att hitta ut.
Ta tag i dina problem innan det är försent.
Din kropp och hjärna är som en papperskorg,
allt det skit som vi slänger hamnar innerst
och dyker upp när du minst behöver det.
Så lev livet!
Det finns ändå inget bättre.
HAmpus Eriksson den 26 november
En vit blomma från ingenstans
En vit blomma från ingenstans
Jag har gått och väntat,
Väntat.
Väntat.
Och väntat.
En vit blomma växte precis bredvid mig,
när jag tågade in i min egen själ av lust
och lycka.
Jag vill bara plocka den vita blomman, vårda den,
tala med den,
viska till den inre stjälkens andar.
Jag väntar,
väntar.
Tills den vita blomman har vissnat,
och faller samman i en bladhög.
Där vill jag vänta i all oändlighet
På att du ska växa åter
till en blomma av fröjders mått.
Hampus Eriksson den 20 november
