Det finns en tid för oss alla

Han har blåa ögon, mörkt hår, giraffliknande och stor kropp och går på den asfalterade vägen, in på en smal grusväg där han öppnar den gnisslande grinden. Mannen står nu några meter ifrån ytterdörren till sin älskarinna, kollar sig omkring, ser ingen, märker inget märkvärdigt runt omkring heller, förutom en ekorre som springer upp i ett träd i ilfart. Han går några steg till, men känner sig obekväm. Inte över att han snart ska strypa sin älskarinna, nej, något annat skrämmer honom. Hur ska han kunna dölja sin plan? Ett steg till och han befinner sig vid det första trappsteget. Strypning måste vara det bästa sättet? Så ingen hör eller märker någon skillnad från andra tysta dagar. Problemet blir när polisen får reda på deras förhållande. Han blir säkerligen huvudmisstänkt. Uppe på det sista trappsteget tar han tag i dörrens mässinghandtag och försöker öppna, men dörren är låst. En vind tar tag i hans svarta jacka och i hans blåa jeans. Hans mörka hår ligger i mittbena. Han ringer på och han hör steg inifrån huset. När älskarinnan öppnar dörren så hälsar han. Hon tar tag i hans huvud och drar det till sig och kysser honom mitt på munnen. De båda går in i huset och ställer sig framför ett fönster, synligt, och detta tänker inte han på. Han tar sina tjocka händer runt kvinnans hals och klämmer åt, så att han knäcker hennes struphuvud, hon få ingen luft, hon spjärnar emot. Mannen tittar ut genom fönstret och ser mig med mitt blonda korta hår och de ovala glasögonen och de gula äckliga finnarna i ansiktet, med kikaren i båda händerna. Han lossar greppet runt kvinnans hals. Kvinnan är död. Ögonen blir större och större, en mördarblick och en man med hämnd i kroppen. Hans kropp är utanför kvinnans hus och verkar inställd på... mitt hus. Jag får panik. Han knackar på dörren och jag vaknar upp ur min dröm. Jag öppnar och där står mannen helt ovetandes. "Hej, jag undrar varför du spionerar på mig varenda dag med den där kikaren?" frågar mannen.

Jag står helt mållös framför kvinnomördaren och vet inte vad jag ska säga till honom. Jag kollar för säkerhets skull genom kvinnans fönster och ser henne klä på sig. Hur kan det vara möjligt? Han mördade henne, eller? Jag säger förlåt till honom och han går därifrån. Och sedan den dagen har jag inte använt kikaren.