Det finns en tid för oss alla

Ni är saknade

 

Det finns en saknad i oss alla,

för vissa är den större än hos andra.

För mig är den stor och som en barriär,

Jag vet att jag är långt hemmifrån

och gör karriär.

 

Jag är borta

Jag är borta

 

Mitt inre säger en sak

mitt hjärta säger en annan

jag vet inte vilken väg jag skall ta?

Finns det rätt eller fel i en sådan här situation?

Jag vet inte, men en annan sak är säker

Jag blir inte borta for ever

 

Ni är saknade

så jävla saknade

att det gör ont i mitt inre

Ni är saknade, saknade

saknade.

 

Ni är så jävla saknade.

 

Det finns en tid för oss alla,

även för mig och dem andra.

Jag vet att jag inte är där för er just nu,

men er morbror kommer snart hem och då ska vi ha kul.

 

Jag är borta, borta

Men inte för evigt

 

Jag lämnade min älskade familj och mina vänner i ett annat land,

det känns som en evighet sen jag försvann.

Men den här tiden är bara flyktig

och som alla dem andra är jag också en flykting.

 

Ni är saknade, saknade saknade

Men snart så kan jag krama både om Astrid och Ines.

Av: Hampus Eriksson den 9 november 2013

Dagarna går väldigt snabbt! Jag är på jobbet och sedan kommer jag hem. Det är på jobbet jag utvecklas. Hemma fortsätter jag som vanligt. Det är både skönt. Men jag vill se mer. Jag har knappt sett byn i dess prakt. Jag är både van att vara själv och jag trivs med det, ibland hade sällskap, i min egen ålder, vid sin sida. Så därför ska jag ut och ta en öl på fredag eller lördag. Blir det bra väder ska jag ut och gå lite också. Annars blir det att fortsätta läsa böcker. Har tagit mig i kragen och tagit hem en norsk bok. Inte den roligaste. Handlar om en pojke som bli misshandlad till döds av sin mamma och styvfar.
Har även öppnat ett nytt dokument för upplägg till, Volym 3, av Bill Sanch. Känns både skönt och lite scarry att göra det. Bill sanch har funnits i mitt liv sen 2007 och kommer att leva vidare. Känns faktiskt bra att äntligen få komma ut med andra volymen i november så att ni kan läsa fortsättningen. Jag lovar överraskningar, hemligheter som avslöjas och massor av annat.
Nu ska jag påbörja tredje Harry Potter boken på engelska. Jag älskar de här böckerna så mycket att jag aldrig blir trött på dem. Kommer alltid tillbaka till antingen filmerna eller böckerna varje år.
Det är verkligen ett fenomen. JK Rowling har lyckats på alla plan man kan tänka sig.

Att vara sig själv samtidigt som man måste vara någon annan. Känner ni igen er? Jag gör i alla det. Jag försöker hela tiden att vara mig själv. Att det jag gör i mitt yrke och utanför präglar det jag tror på här i livet. Det är som att ha en ängel och en djävul på vardera sida varje dag.
Du klarar av det här!
Vad tror du egentligen, att du är gud?
Du har väl fixat allt hitintills?
Tänk efter! Har du verkligen det? Du får ju ångest direkt när något går emot eller när du blir rädd! Du är en feg fan!
Tänk på att vara lugn!

Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Ängel. Djävul. Jag tro i och för sig att alla människor har sin lilla djävul inom sig.
I slutändan är det jag själv som står där och gör mina val. Inte ängeln. Inte djävulen. Det är jag.

Idag har varit regnig och kylig. Ändå har jag grillat. Mest har gått åt att skriva. Det är fantastiskt att skriva just nu. Att se sin berättelse växa fram ur ord och meningar. Mina ord och meningar.

Jag tror på att det finns en mening med våra liv. Jag försöker inte vara religiös, något jag inte är. Jag kan sträcka mig så långt att jag tror på att livet inte är slut efter det här. Vad det är vet jag inte såklart. Lite av det här tar jag upp i Volym 2 om Bill Sanch. Bill Sanch får verkligen visa prov. Men han kämpar samtidigt som alla gör mot sina egna mörka tankar. Vem är jag? Vad gör jag här egentligen? Och är jag ond? Den sista är återkommer under hela serien. Hur vet vi att det vi gör i livet inte gör någon annan illa? Det vet vi såklart inte. Bill å andra sidan börjar misstänka att något är i görningen och att allt som händer är inte en slump. Vi blir alla kontrollerade, antingen av samhället, medier och sociala medier tex. Jag längtar verkligen tills ni kan läsa andra volymen. Jag är väldigt nöjd med den. Det svåra är nu att knyta samman allt till en sista del. Jag har sagt att det inte ska bli mer än tre volymer, men det säger bara att berättelsen om Bill Sanch är över och inte att det finns andra att berätta.

Hej allesammans!

Det var ett väldigt bra tag sedan jag skrev här och det beror på att jag inte orkade mer. Bloggande kräver engagemang som jag inte hade längre. Nu har jag fått tillbaka suget och mycket beror nog mycket på att jag har flyttat till Norge. Har varit här i tio dagar och trivs redan. Så länge det är sommar i alla fall.
Jag skriver fortfarande. Min andra volym om Bill Sanch kommer ut den 16 november. Spännande! Sen håller jag på med en annan bok om en kvinnlig bibliotekarie. Mer än så tänker jag inte säga förrän jag är klar med den.
När jag kom till intervju trodde jag aldrig att jag skulle tycka om det här stället så här mycket. Det är lagom stort, 4000 invånare, ett lagom stort bibliotek och en fin arbetsplats. Jag kände lite att jag var tvungen att gå vidare. Det finns en tid efter allt, även kapitlet Växjö som jag bodde i 4 år. Jag saknar kollegorna på stadsbiblioteket som jag jobbade i ett år. Själva staden saknar jag inte. Det sista halvåret bodde jag i Gemla och var för litet och kände ingen samhörighet med stället. Lägenheten var fin och billig, men mer än så var det inte. I Norge bor jag i ett fint rum med kök och badrum och ligger tio minuter från centrum med cykel.
Nej, nu ska jag äta lite och sedan ska jag sätta mig ute i solen och fortsätta läsa Dan Browns nya bok Inferno.

Åker förbi skog. Vart är jag på väg? Finns det någon mening? Bilar överallt. Snart är vi framme. Vad är det vi söker? Lycka? Men varför tar då inte vägen slut?

Finns himlen? Finns mörkret? Finns jag? Finns du? Finns något? Lever vi bara i en limbo av lögner? Jag finns, du finns, men i en annan verklighet, på andra villkor.

Alla står i en klump. Unga gamla. Jag. I mitten. rädd är jag inte. Alla unga har converse. Jag har arbetsskor. Alla ser så unga ut och ingen av dem vet var dem är på väg i livet. Hur ska dem veta? Ingen vet. Jag stiger på en buss, alla ungdomar stiger på en annan. Min buss går hem, deras går till ovisheten

En frigolitvägg

 

Vi ser

 

oja vi ser mycket väl

 

vad som döljer sig bakom skuggan

 

Men ingen vill se den

 

ingen vill se det som finns bakom den stora väggen

 

gjord av frigolit

 

Tro mig

 

väggen är verkligen gjord av frigolit

 

vi har kraften att förstöra den när som helst.

 

Varför skulle vi göra det?

 

Världen och naturen är som en frigolitvägg

 

lika skör

 

lika lätt att krossa

 

men den har även en enorm läkekonst som vi inte förstår oss på

 

Därför kommer människan en dag att knäcka den där frigolitväggen

 

Varför?

 

För att vi kan.

©

7

 

Jag var bara tjugoett när jag födde mitt första barn, ett år efter vårt bröllop, tre år efter att vi träffades den natten. Jag var ung och dum får man väl säga nu efteråt. Men vem tänkte på den tiden? Ingen! Man förbisåg alla möjligheter till en framtid som kvinna på den tiden jämfört med idag då alla ska göra karriär. Det var inte på tal om att kvinnan skulle ha ett jobb, förgöra familjen, nej det var mannens jobb att förse familjen med mat på bordet. Vissa gånger ville jag bara skrika rakt ut, inte för att jag var radikal i mitt beteende, bara för att skaka om både hemmet och samhället. Det var ändå så att kvinnan i några år haft rösträtt i Sverige och nu var det minsann dags för kvinnorna att ta för sig.

 

Hennes talan blev sann. För henne blev det en räddning. Från hemmet. Från sin man som börjat slå henne. Efter sin sista utryckning i armén har han förändrats. Drack mer och mer. På den tiden var det också så att mannen och kvinnan inte talade med varandra om känslor och tankar. Det fanns inte då. Nej, mannen skulle klara sig själv, fast kvinnan fanns tillhands som stöd.

 

Gunnar kunde komma hem på natten stupfull, raglande till sängen och ta på mig och sedan ville han ha sex, men jag vägrade och slog till mig. Missförstå mig rätt, han våldtog mig aldrig, även om det var nära några gånger.

 

Han förändrades.

 

Jag förändrades.

 

8

Elsie blir sämre. Två år efter Gunnars död har hon visat på demens. Det visar sig att hon har stor chans för Alzheimers. När får hon inte reda på? Om ett. Om tio. Eller inte alls. Efter beskedet blir hon mycket sämre väldigt snabbt. Hon börjar lukta svett. Håret är ovårdat. Ingen förstår hur hon mår. Ingen vill.

Var är alla!

9

 

Mitt andra barn kom sju år senare. Min dotter. Min älskade dotter. Redan då var Gunnar nere i alkoholismens träsk och i vissa fall kunde han inte gå till jobbet. Vad skulle jag göra? Hjälp var inte på tal, inte då i alla fall. Jag fick ta hand om barnen medan han var berusad och var borta i flera dagar ute och körde. Ibland tog han även med vår dotter på turer, som tur var blev det inte så ofta. När hon blev äldre valde hon att inte följa med eftersom hon visste att han var onykter och att det var livsfarligt både för henne själv men även för honom. All den kärlek som jag kände för Gunnar de första åren började försvinna med alkoholen. När det vankades släktfester så var alltid Gunnar en av de som var fullast, visst min broder var i samma klass. Spriten tog över mer och mer. Slagen blev flera. Han rörde aldrig Åsa, vår dotter.

 

Men det var bara en tidsfråga innan det också skulle bli till verklighet.

Jag kunde inte hejda det! Jag är så ledsen min dotter att du behövde genomlida den här perioden. FÖRLÅT!

 

10

Allt händer så snabbt. Ingen är beredd. Inte ens Elsie trodde att det var sant. Hon hade fått sin dom av läkarna en gång för alla. Hennes hjärna höll på att förtvina. Tyna ut i den tragiska verklighet som hon lever i. Alzheimers. En sjukdom som tar över livet, tar över hennes hjärna, tränger bort allt det som var fint, men även det som varit ondskefullt. Om något år skulle hon inte minnas vem hon var. Vem hennes barn var. Hon skulle leva i en limbo av verkligheten och det ofattbara. Efter beskedet förändrades allt.

Alla brydde sig helt plötsligt. Alla skulle vara till lags. Men var fan var ni när jag behövde er som mest? HA! Era jävla hycklare. Jag vill inte ha med er att göra! Fattar ni inte det? Dra åt helvete! Livet. Framtiden. Vilken framtid? Om något år kommer jag inte att känna igen mig själv. Jag ska inte bryta ihop. Nej. Aldrig. Ingen ska få se mig gråta. Aldrig.

 

Elsie förändrades. Hon tog avstånd från alla utom en person. Henrik. Hennes barnbarn som kom för att hälsa på och inte prata om själva sjukdomen utan om något helt annat. Hans egna berättelser som han höll på att skriva. Han är författare. Inte på heltid utan han har det som en hobby. Han ska snart flytta upp till Växjö för att studera till bibliotekarie. Elsie vet att han också har problem och ibland öppnar han sig för henne och hon lyssnar väldigt intensivt och vill verkligen att Henrik ska ta sig ur det helvete han är i.

Jag älskar Henrik. Jag älskar mitt andra barnbarn också men hon är frånvarande. Hon är precis utexaminerad sjuksköterska.

 

”Mormor…” Han stannar av en liten stund för att få Elsies uppmärksamhet.

 

”Mmm.”

 

”Vad kommer att hända med dig?” säger han lite avvaktande för att se hur hans mormor reagerar.

 

”Med vaddå?”

 

”Din sjukdom.”

 

”Allt kommer att ordna sig.”

 

Henrik vill tro på det men är oförmögen att se klart.

 

”Det kommer det inte alls att göra. Jag vill inte att du ska dö mormor!” säger han och en tår kommer nerfallande från kinden med en tyngd som skulle kunna ha väckt dem döda.

 

”Kom här mitt barn!” säger hon och kramar om Henrik. De sitter en stund i tysthet. Inga ord. Inte ens en viskning.

 

Elsie tycker inte alls att det är något fel med att Henrik visar känslor – det gör henne starkare inför utmaningen att hålla sig vid liv längre. Men orkar hon det? Orkar hon att kämpa mot en sjukdom som direkt är en dödsdom, kanske inte imorgon, eller om en månad, men en dag kommer den ta över hennes liv fullständigt, och dt vet hon om. Läkarna har sagt det. Hennes sökningar på internet har talat om det.

 

”Mormor…” Ännu en avvaktande ton.

 

”Mmm”, upprepar hon sig när de sitter hopslingrande i soffan.

 

”Jag vill inte flytta härifrån. Jag vill inte lämna dig här ensam med alla idioter.”

 

”Nu är du orättvis mot din mamma. Du vet mycket väl att hon gör och har gjort mycket för både mig och Gunnar när han var sjuk. Så även din syster. Henrik vi kan inte alltid styra över våra liv och du är tjugo år och sugen på livet. Ta den chansen! Den kommer aldrig tillbaka. Men gör upp med ditt förflutna först innan du lämnar Hanaskog. Du måste ta reda på vem du vill vara och när du väl kommer hem efter vistelsen i Växjö ska du kunna säga att du har hittat dig själv.”

 

Henrik säger inget. Han vet vad hon menar. Men samtidigt vet han också att de hemskheter som han har varit med om inte är så enkla att reda ut som många tror. Han förlorade en vän. En vän som valde drogerna. En vän som hellre ville droga ner sig och glömma allting. Henrik var nära. Väldigt nära.

 

Men han slapp undan.

 

 

11

Elsie sitter vid sängkanten. Hon är splittrad. Mycket splittrad. Snart kommer Henrik att vara borta. Han flyr. Hade jag också gjort efter vad han har varit med om. Om jag hade levt i dagens samhälle och haft möjligheten hade jag också flytt och börjat om på nytt. Allt är borta. Allt är bara borta. Elsie funderar för första gången på riktigt om hon ska ta livet av sig innan sjukdomen har spritt sig alldeles för mycket så att hon inte kan avsluta det då. Hon är rädd för sig själv. Hur kommer hon att vara. Hon vill inte sluta som en grönsak på ett hem där alla är likvärdiga. Det finns ingen framtid. Ingen framtid alls. Samtidigt kommer ingen förlåta mig ifall jag tar mitt liv. Henrik. Åsa. Min familj kommer att stå vid kistan och skylla självmordet på sig själva. Det är fel mot henne, men också mot familjen.

 

Men vad ska hon göra?

Jag kan inte längre sluta låtsas att mitt liv är värdefullt, och att jag verkligen vill fortsätta leva, för det vill jag inte. Jag vill vila. Jag är trött på att kämpa. Jag vill bara somna in, lugnt i min egen säng, för mig själv, på natten. Komma upp till Gunnar och säga som det är. Eller kan jag göra det?

 

Frågan kvarstår: Har hon styrkan att ta livet av sig?

 

12

 

Min dotter har blivit ihop med en karl som hon tycker om, men jag är en aning skeptisk. Visst, verkar han trevlig, men det är något som inte stämmer. Något i hans beteende som verkar lite tillspetsat.

 

Jag hade rätt efter ett antal veckor. Min dotter fick betala räkningar direkt när hon kom, elen var avstängd på grund av en obetald räkning. Jag varnade henne. Men hon såg bara möjligheterna och inte det dolda osanningarna som befann sig på djupet i mannen.

 

Hon lyssnade inte på oss. Framför allt inte Gunnar som hon bara avvisade, inte så konstigt alla gånger heller efter den uppväxt som hon har fått genomlida. Nej, men hon kunde i alla fall tänka sig för. Men det var försent. Fyra år senare var hon med barn. De fick en underbar flicka. En docka. Hon var docklik. I den stunden tänkte varken jag eller Gunnar på vem pappan var, för de hade nu ett barnbarn som vi kunde lägga vår tid på. Jag hade bara tio år till pensionen och var lycklig, men då började allting. Det som jag hade varnat min dotter om. De dolda osanningarna, hemligheterna.

 

Första gången han stack sade han inget till min dotter. Han bara försvann. De hade grälat om hans arbetslöshet och om hans enda jobb i livet, musiken. Han var DJ. Han var ofta iväg och spelade. Vem vet vad han gjorde när han spelade. Det var under en spelning som han träffade min dotter. Min underbara dotter som föll för fel man.

 

Hon hade kommit till helvetet.

13

 

Alzheimersen har gjort sig till känna. Jag glömmer saker. Glömmer faktiskt vem jag är ibland. Jag har nu kommit till den stunden som jag är tvungen till att fatta ett beslut. Om jag ska fortsätta att kämpa emot eller bara somna in lugnt och stilla. Jag har tabletterna förberedda, har haft i närmare ett år nu, sedan första gången jag tänkte tanken. Jag och min dotter har varit hos min läkare och jag har fått domen. Om ett år är jag död. Man hade lagt märke till flera svarta märken på röntgenbilder, delar av hjärnan som var död. De räknar med att jag behöver tas in på hem snarast, helst inom en vecka. Men jag vet inte. Jag vill inte. Jag är rädd, så rädd för att aldrig mer komma tillbaka, aldrig mer få se mitt hem, det hem som Gunnar byggde upp för över fyrtio år sedan. Men jag är nog illa tvungen.

Hjälp mig gud! Jag har aldrig bett eller ens trott på dig. Men nu vill jag verkligen göra det. Hjälp mig att finna styrka, hjälp mig att finna min inre själ så att jag kan klara av det här.

Snälla!

14

 

Detta kommer vara det sista som jag kommer att kunna berätta. Jag har blivit mycket sämre. Vissa dagar vet jag inte ens var jag är. Imorgon ska jag bli placerad i mitt nya hem. På ett ålderdomshem särskild anpassat för demenssjuka.

15

 

Elsie blev sämre och sämre. Efter två månader, alltså en två månader innan hon dog, visste hon inte vilka hennes familjemedlemmar var. När Henrik skulle försöka prata med henne skrek hon att hon inte visste vem han var och att han skulle sticka innan hon skulle göra honom illa. Hon skrek väldigt fula saker. Det var den sista gången som Henrik träffade sin älskade mormor. Han stod inte ut. Det plågade honom väldigt mycket att se sin mormor i det skicket.

16

 

Elsie dog den 14 januari 2011. Hon blev 78 år gammal.

17

 

Åsa sitter vid matsalsbordet i köket i sin mammas hus och gråter medan hon läser tidningsurklippet. Det är en dödsannons. Elsie Ek Född: 1933 Död: 2011. Hon undrar vad Elsie tänkte de sista månaderna i livet, de sista åren efter att Gunnars död. Om hon ville leva eller dö. Hon tror att Elsie var olycklig. Att hennes liv försvann med Gunnar.

Du får inte vara död. Inte nu! Jag behöver dig lika mycket som den dagen, ja du vet! Efter att min dotter föddes var inte pappan där, men du stöttade mig i all väder och vind. Du är… var min mamma, min älskade mamma. Jag sade nog inte detta så ofta som jag hade velat – Jag älskar dig! Du var värd ett riktigt liv. Ett liv utan alkohol.

Förlåt mig!

 

3

De sätter sig ner vid bordet. Kaffet sprider sin underbara arom. Åsa älskar lukten. Henrik har aldrig tyckt om smaken, men med lite mjölk i så går det och en sockerbit. Han skulle inte få ner en klunk om det var svart. Den beska smaken gör honom spyfärdig.

 

Nej, det är som Elsie brukar säga ’Låt ditt inre tala.’

 

Henrik tittar på sin mormor som tar en kanelbulle från silverfatet och förstår först nu hur morfars död har påverkat henne. Hon ser tärd ut. Hennes fylliga kinder är som bortblåsta. Inget är som förut. Åsa tycker att Gunnars död är tragisk men anser också att han har varit en belastning för dem alla, framför allt för Elsie. Hon glömmer aldrig när han körde full på jobbet när hon var med. Alltid vodkaflaskan i handen eller bredvid. Han stank. Stanken var värst. Då tänkte hon inte så mycket på det, då var det häftigt att följa med och få se sig omkring. Han var ofta i Tyskland. Det hon förundras mest över är att han inte blev stoppad av någon polis under de åren han jobbade som lastbilchaffis. Förmodligen hade han aldrig mer fått köra bil. Idag är det bara minnen, tänker Åsa och försöker att inte tänka på det.

 

4

 

Svek. Svek. Svek.

 

Svek från sina.

 

Svek från alla.

 

De har övergivit mig. Min egen familj har svikit mig. Det är snart ett år sedan Gunnar dog och jag har inte hört ifrån min sons barn. Ingenting. Svek. Och åter svek. Jag har velat tro för så länge att de ska ringa, men jag sitter i mitt stora hus och tycker synd om mig själv. Eller är det så? Jag försöker verkligen att få ihop mitt liv. Men jag kan inte. Jag har inte ork. Min styrka är försvunnen och samtidigt börjar jag att tappa minnet. Varför? Av allt här i världen ska jag tappa minnet, det som har varit med mig så länge och varit till stor hjälp, och nu håller även det på att försvinna från mig. Minnet kanske tar med sig min själ också. Det känns så. Medan alla fortsätter med sina liv sitter jag hemma och försöker minnas den dagen då jag träffade Gunnar för att komma bort från verkligheten.

 

5

 

Ingen, inte ens min närmaste familj, kan tro att Gunnar var en stilig man när jag träffade honom den dagen i nöjesparken, på logen, på en dans. Han stod bara där – rakt framför mig med sin lilla utmärkande näsa, de vackra blå ögonen, sin militäruniform, de utstående öronen som jag föll verkligen för. Han var inte som alla andra. Varför skulle han? Han var sin egen. Ingen annans. Han var min, bara min. När jag kom till danslogen ensam visste jag inte om jag skulle sätta mig i baren direkt för att flukta efter män. Ta med dem hem för en kopp kaffe. Se dem i ögonen och förtrolla dem att göra allt i min väg. Nej, jag bara skojade. Hihi. Den här fredagen var jag helt ensam efter att en av mina bästa kompisar blivit sjuk. Jag satte mig i baren. Tittade runt. Alla dansade förutom hon. Jag var själv förtrollad, inte av musiken eller människorna, nej, av en man, en framtid. Han kom in som en vind i mitt hjärta. Mitt hjärta frös till. Det stannade. Redan då visste jag att han var den rätta. Att jag skulle gifta mig, få barn, få en framtid, bli gamla, med just honom.

 

Inga svek.

 

Inget annat än skär lycka.

 

Nu efteråt kan man vara efterklok.

 

Men inte då.

 

Inte vid den tiden.

 

Jag var bara arton år. Kär. Djupt förälskad i den mannen som jag fick begrava femtio år senare. Hur kan man gå vidare? Går det?

 

Det enda jag vet med säkerhet var att den mannen jag gifte mig med, den mannen som stod med sina glänsande blå ögon framför mig på dansgolvet var inte alkoholiserad, inte bekväm och var livs levande inuti mitt spruckna hjärta. Jag var lycklig. Jag hade tagit klivit ut från ungdomen. Jag hade blivit vuxen. Den kvällen var min lyckligaste efter mina barns födelsedatum.

 

Men det är en annan berättelse.

 

Gunnar stod där bara med sin uniformerade långa kropp och tittade sig omkring. Han såg inte mig till en början. Det tog ett tag. Sisådär en minut. Hihi. Oj vad han tittade. Hans ögon höll på att ploppa ut från ögonhålorna. Men fan va snygg han var. OJ! Den kvällen sov varken jag eller han.

 

Vi hade sex hela natten.  Inpå morgonkvisten. Han var varsam. Mjuk. Hård på samma gång om ni fattar vad jag menar.

 

Allt var perfekt.

 

Trodde jag.

 

6

 

Begravningen.

 

Alla var där. Alla grät.

 

Jag gjorde det. Vad skulle jag annars ha gjort? Jag kunde inte bara sitta där och inte vara känslosam. Hur skulle det se ut? Men saken var den att jag var så in i helvet förbannad på allt och alla. Frågade någon verkligen hur jag egentligen mådde? Nej. Istället frågade de bara ’Hur mår du Elsie?” Jag svarade som alla var beredda på att jag skulle svara ’Det är okej.” Sen då? Kunde de inte i alla fall fortsatt med ’Är det något du vill ha hjälp med? Finns det något jag kan göra?’

 

Ingen. Ingen.

 

Svek. Svek. Svek.

 

Det fanns vissa som var där, men bara till en början. Men stegvis försvann dem också när jag blev en belastning. Tänka sig att sin egen mor kan bli en belastning.

 

Det var ju för helvet ett rop på hjälp. Jag kunde inte sova. Jag kunde inte vara uppe. Jag kunde inte föra mig socialt. Någonstans på vägen borde någon ha reagerat innan allt var försent.

 

En dag.

 

En kväll.

 

Jag ville inte leva mer. Allt var försvunnit. Med Gunnar försvann även min kontakt med omvärlden.

 

 

©

2

Jag kan se in i mörkrets vrå och aldrig mer komma ut ur den. Frågan jag ställer till mig själv är om jag vill befinna mig i det mörker som genomsyrar och trollbinder mig. Allt som jag har gjort, allt som jag har levt med och nu är det över, men känslan består – att livet är bara en väg mot vägs ände.

 

Det knackar på dörren. Två gånger. Tre gånger.

 

Elsie hör inte till en början. Låskolven vrids om och två personer kommer in i huset. Det är dottern Åsa och barnbarnet Henrik.

 

”Hej mormor”, säger Henrik.

 

”Oh, jag hörde inte att ni kom. Jag satt och kollade i tidningen.”

 

De kramar om varandra.

 

Henrik sätter på kaffe medan Åsa och Elsie sätter sig ner vid bordet och diskuterar begravningen.

 

”Vi ska ha så enkelt som möjligt”, säger Elsie. ”Jag vill inte ha något speciellt. Bara de närmaste på fika efteråt. Ska vi ha smörgåstårta? Ska vi ha kaffe?”

 

Många frågor kommer till tals. Åsa tycker att hennes mamma är konstig. Hon är inte sig själv.

 

”Vad är det mor? Har det hänt något?”

Om det har hänt något? Självklart har det hänt något. Min man är död. Kan ingen förstå det? Nej, det är ingen som kan förstå att man kan älska en alkoholist, men han var min man och har varit det i femtio år.

 

”Inget, varför undrar du?” säger Elsie lite förvånande eftersom hon inte vill föra vidare diskussionen till något djupare.

 

Ute snöar det. Små dunlätta flingor faller nerför den grådaskiga himlen en februari dag. Allt är tyst utanför. Ingen är ute och skottar. I och för sig en aning onödigt när snön väller ner. Men ändå, tycker Elsie som reser sig från stolen och går in i sovrummet. Hon hämtar en peng till sitt barnbarn. Han brukar alltid få en slant när han kommer.

 

Tyst.

 

Det knakar i elementen och ett dunkande ljud upprepar sig gång på gång.

 

 

”Här har du!” säger Elsie till Henrik.

 

”Tack mormor!”

 

Han kramar om henne.

 

”Är du i behov av pengar?”

 

Han skakar på huvudet med ett leende.

 

Femhundralappen åker ner i fikan medan kaffebryggaren fnyser och avger ett kluckande ljud.

 

Kaffet är klart.

Precis som titeln säger så är det här en novellsamling om svek och om sår som aldrig läker. Ni komer här få ett litet smakprov. Det första kapitlet.

Tiden läker inte alla sår

 

1

Elsie läser tidningen. Hon sitter själv vid sitt slitna men väldigt gamla bord och dricker sitt morgonkaffe med en smörgås i sin vänstra hand. Tidningen är uppslagen vid dödsannonserna. Ett av namnen föder en slags klump inuti henne och blir större ju längre hon tittar på den. Det står: Gunnar Ek. Född: 1932 Död: 2008. Mannen i fråga är hennes man. Eller var. Hon kan inte förlika sig med att Gunnar aldrig mer kommer att sitta mitt emot henne vid frukostarna, middagarna och på kvällen innan Bingolotto börjar på söndagarna. Eller vid alla andra tillfällen. I sängen. Den kommer förbli tom. Bara dofterna kvar som kommer att cirkulera så länge som hon har kvar den.

 

 

Det har gått två veckor sedan Gunnar dog. Han somnade in i sin säng. Elsie känner sig skyldig. Jag fick aldrig igång hans hjärta hur hårt jag än tryckte. Men min kraft räckte inte till. Jag tänkte för mig själv ’Kom igen nu Gunnar! Du får inte dö nu! Lämna mig inte kvar i livet’ Men hans kropp orkade inte mer. En tår droppar ner mitt på tidningen. Hon tar fram en servett från sin högra ficka och snyter sig. Känslorna kommer bara av farten utan att hon kan göra något åt det. Elsie vänder blad, precis som hon måste göra. Samtidigt som känslorna att inte vilja leva mer finns där bredvid henne hela tiden är hon så stark fortfarande att hon inte kan ta det steget ännu. Ibland känns livet hopplöst. Framför allt på nätterna. Sömnen uteblir natt efter natt. Hennes dotter Åsa fick tag på en läkare som skrev ut sömntabletter, men hon har inte tagit någon ännu, av rädsla för att aldrig mer vakna.

 

 

Alla minnen bildar sig som ett enda stort ljusspel inuti hennes huvud. Hon försöker stänga ute dem. Men det går inte, hur hon än gör. Dödstillfället sköljer igenom henne och får Elsie att minnas den hemska kvällen. Samtidigt kommer alla minnen tillbaka. Dagen då hon träffade Gunnar för första gången. I nöjesparken. Elsie tar fram ett foto från den tiden, femtio – en bra tid. Hon ler. Oj, vad hon ler när hon ser på sig själv.

Fan va snygg jag var då! På den tiden var man lycklig och dansade hela kvällarna med olika män och de uppvaktade en. Idag ser samhället oss gamla som en belastning och vill bara se oss dö. Jag kom ihåg första gången jag såg Gunnar. Han tornade upp som en stjärna från ingenstans. Han stod bara där, bredvid mig och såg med sina klarblåa ögon. Vi stod så en lång stund innan han frågade om jag ville dansa med honom. Gissa vad jag svarade. Haha, NEJ! Hur kunde jag? Säg det. Nej bara kom ut ur min mun innan jag ens hann reagera. Jag trodde att allt var kört, men då frågade han ifall jag ville ha något att dricka. Han gav inte upp och det har jag att tacka honom för. Mitt svar andra gången var JA! Såklart.

 

 

Femtio och sextio- talet var tider det, tycker Elsie. Hon vänder ännu ett blad i tidningen och det står om en olycka utanför Kristianstad. Två dog och en blev skadad. Förut kunde hon bry sig om allt sådant men idag är det bara tomt. Tidningen gör henne inte tillfredställd, inte ens den, inte grannarna - om de gör något som hon anser sig vara icke önskvärt. Borde hon ändå inte tacka gud för att hon gav henne en sista chans innan hon kolar av. Gunnar var sjuk och hade gett upp livet, säkert tillbaka ett år då de fick reda på att cancern hade spridit sig. Allt försvann. Vännerna hade redan försvunnit, om de nu fanns några från första början. Hela den sociala biten försvann i och med att Gunnar inte kunde och ville bege sig utanför dörren, de sista månaderna kunde hon inte ens lämna hemmet för en timme eftersom han hade rymt. Allt försvann. Ingen kan förstå hur det är att leva med en cancersjuk människa och om de inte vore nog en alkoholist som Gunnar var de sista trettio åren.

 

 

Hon försvinner bort i drömmarnas land.