"Stjärnfall"

Snön hade fallit under natten. Det låg väldigt mycket snö utanför. Rasmus skulle vilja ut och känna den där stickande känslan av kyla. Men han kunde inte. Han var sjuk. Väldigt sjuk. Hans bror Viktor satt bredvid honom och torkade bort svett från hans panna.

Rasmus älskade sin bror. Han älskade hela sin familj. Han vill inte lämna dem. Men han var tvungen. Sen skulle han till himlen och bli en ny stjärna på den klarblåa himlen, som nu var svart.

Kvällen var värst. Rasmus var tvungen att ta medicin för att inte ha ont. Den här kvällen var värre än alla. På något sätt var han medveten om att detta var en av få kvällar som han hade kvar i livet.

 

 

Viktor lämnade sin älskade bror och hämtade föräldrarna. Man kunde inte ha bättre. Det gick inte, ansåg Rasmus. Men även Viktor. De sista två åren har inte Viktor fått så mycket uppmärksamhet eftersom Rasmus har tagit upp hela deras tid. Viktor brydde sig inte, sa han alltid. Rasmus visste att han ljög. Klart han brydde sig. Nu var det snart hans tur att få kärlek. Den kärlek som Rasmus har omfamnat och aldrig klagat över. Hur kunde han?

Föräldrarna kom. Pappa som hette Mats och mamma som hette Karin satte sig på en varsin stol bredvid honom.

”Hur e det?” frågade mamma.

”Inte så bra”, sa Rasmus.

Då brast det för Karin. Hon sprang ut. Man hörde henne gråta på toaletten. Det var svårt för dem alla. Rasmus höll på att tyna bort. Han var på väg att lämna dem.

 

 

Viktor hade kommit in till Rasmus efter att Mats fått ta hand om Karin. De sjöng tillsammans för att dölja föräldrarnas gråt. Samtidigt torkade Viktor bort sina tårar. Han försökte dölja dem för Rasmus.

”Du behöver inte vara rädd för att jag ska se dig gråta”, sa Rasmus och log.

”Jag vill inte att du ska se”, sa Viktor och log tillbaka.

”Din sorg är min sorg. Du gråter för sanningen.”

”Vad för sanning?” frågade Viktor.

”Att du älskar mig.”

De log tillsammans.

”Det är sant! Jag älskar dig! Du är ju min bror. Och det är inte meningen att man ska dö när man är 13 år. Om jag hade kunnat skulle jag ha bytt med dig. Jag är din storebror. Det är meningen att jag ska beskydda dig”, sa Viktor.

 

 

Snön föll väldigt lätt från himlen. Molnen hade fallit långt ner och stötte mot bergen väldigt långt bort i fjärran. Rasmus hade inte sovit alls mycket. Smärtan var olidlig i natt. Morfin ville han inte ta för då skulle han domna bort i den osynliga dimman. En dimma som var skön, men obehaglig. Samtidigt ville han vara vaken så mycket som möjligt.

Döden närmade sig, men han var inte riktigt beredd ännu. Rasmus var tvungen att berätta om stjärnfallet. Hur skulle hans bror ta det? Bra? Dåligt? Att hans kropp inte skulle vara kvar på jorden, utan bli en stjärna. Dem hade sagt det. Stjärnorna. Kunde det verkligen finnas liv där ute? Rasmus var nyfiken, och rädd på samma gång. Skulle det göra ont? Skulle han kunna andas där uppe?

Viktor kommer in i rummet.

”Hur e det idag?” frågade han.

Rasmus tittade inte på sin bror. Blicken var på snön utanför. Han ville så gärna känna luften och den kalla snön en sista gång.

”Jag vill rulla mig i snön!” sa Rasmus. ”Jag vill känna mig levande en sista gång.”

”Du vet vad mamma och pappa kommer att säga. Det är farligt för dig. Du kan bli sjuk!'”

”Som om jag inte vore sjuk redan... Dem behöver inte få veta något. Snälla Viktor! Jag ber dig!”

Viktor kunde inte stå emot kraften av skuld och tillgivenhet mot sin egen bror. Han var tvungen att göra det här för Rasmus. Hans sista önskning.

 

Det tog två timmar av slit och svett. Att få Rasmus ur sängen var inte det lättaste. Viktor kunde inte låta Rasmus gå utan kläder, så han slet och slet med att få på honom tjocka kläder. Han lyfte honom till rullstolen som stod i ett hörn, inte använd på mycket länge. Smärtan var olidlig. Men Rasmus hade sagt till sig själv att hålla masken för sin bror. Han ville inte skrämma honom. Inte nu. Inte när han var så nära sin innersta dröm. Det var också ute i snön som de skulle se på stjärnorna. Rasmus skulle berätta sanningen om stjärnorna.

Det hade slutat snöa när Viktor rullade ut Rasmus för rampen som de hade fått för snart två år sedan, när Rasmus inte kunde gå av egen kraft.

Hur ont det än skulle göra var han fast besluten. Rasmus var beredd att ta ut sina sista krafter på att resa sig upp från rullstolen och slänga sig i snön. Förhoppningsvis skulle Viktor göra desamma.

”WOW!” sa Rasmus och tittade upp mot himlen. Lika klar och långt bort som Rasmus kände sig.

Smärtan hade ökat till en åtta. Säkerligen skulle den öka till en klar tia när han var klar här idag. Men allt var värt det. För när han var död visste han att Viktor visste hans hemlighet om stjärnorna. Att han inte var död. Att han skulle komma tillbaka. Något, som stjärnorna klart och tydligt varande honom för att berätta för sin familj. Men hur var det möjligt att inte berätta. Eller fanns det en annan sanning bakom varför han ville berätta?

”Hjälp mig upp!” sa Rasmus.

Viktor hjälpte sin bror upp, utan att släppa honom.

”Du kan släppa mig nu!”

”Är du säker?!

Smärtan var helt klar en tia nu.

”Ja”, fick han fram.

Sen föll han handlöst mot marken. Hans kropp orkade inte. Smärtan var för stor.

”Rasmus, är du okej?” skrek Viktor.

Rasmus log. Han kände snön mot sina fingrar. Friheten. Kylan. Tårar föll.

”Tack” sa han till sin bror. ”Vill du att jag ska berätta en historia för dig. Om var jag kommer att vara efter min död?”

”Jag vill inte veta. Snälla!”

Viktor såg att det var viktig för Rasmus.

”Okej, berätta!”

”Ser du stjärnorna?”

Viktor nickar.

”Där kommer jag att vara. Jag kommer att bli en stjärna. De har talat om det för mig i mina drömmar. Att jag inte ska vara orolig. De har en plan för mig.”

Viktor trodde att han bara famlade och att de starka medicinerna hade gjort sitt. Men han lät Rasmus fortsätta berätta. Det var ändå en fin tanke.

”När jag dör kommer min själ att bli en stjärna, min kropp kommer att ruttna och jag kommer att komma tillbaka till jorden för att göra skillnad. Det finns en regel. Jag får inte återvända till er. Om jag gör det så försvinner stjärnkraften och en förbannelse läggs över mig och det finns bara en sak som kan häva den. En annan människas livsgnista. Jag måste byta plats med en annan människa.”

Rasmus reste sig upp. Smärtan var olidlig och han kände att tiden snart var inne. Döden var på väg.  Han tappade greppet om verkligheten.

Var är jag? Viktor, jag är här!

Allt gick i slow motion. Varje steg. Varje centimeter som Rasmus föll mot marken varade i en evighet, tyckte Viktor. Hans skrik mot oändligheten. Ingen kom. Ingen.

Viktor skakade sin bror flera gånger.

”Inte nu. Nej, du är inte död” skrek han. ”Du bara blundar. Öppna ögonen nu!” Allt brast. Det var hans fel. Han skulle aldrig ha tagit med honom ut.

Stjärnorna på himlen blev fler. Ett ljus spred sig och kom allt närmare Viktor och Rasmus livlösa kropp. Då hände precis det som Rasmus hade berättat för honom. En kraft lyfte Rasmus upp från den kalla snön. Kraften glittrade.

Viktor kunde inte hålla sina tårar tillbaka. Vad skulle han säga till sina föräldrar? Han kunde inte berätta sanningen. Men hur skulle han förklara Rasmus försvunna kropp. Eller var den det? Blicken föll på en livlös kropp. Men... Men...

Rasmus låg kvar. Vit. Fridfull.

Sen svartnade det för Viktor.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0