Tiden läker inte alla sår
2
Jag kan se in i mörkrets vrå och aldrig mer komma ut ur den. Frågan jag ställer till mig själv är om jag vill befinna mig i det mörker som genomsyrar och trollbinder mig. Allt som jag har gjort, allt som jag har levt med och nu är det över, men känslan består – att livet är bara en väg mot vägs ände.
Det knackar på dörren. Två gånger. Tre gånger.
Elsie hör inte till en början. Låskolven vrids om och två personer kommer in i huset. Det är dottern Åsa och barnbarnet Henrik.
”Hej mormor”, säger Henrik.
”Oh, jag hörde inte att ni kom. Jag satt och kollade i tidningen.”
De kramar om varandra.
Henrik sätter på kaffe medan Åsa och Elsie sätter sig ner vid bordet och diskuterar begravningen.
”Vi ska ha så enkelt som möjligt”, säger Elsie. ”Jag vill inte ha något speciellt. Bara de närmaste på fika efteråt. Ska vi ha smörgåstårta? Ska vi ha kaffe?”
Många frågor kommer till tals. Åsa tycker att hennes mamma är konstig. Hon är inte sig själv.
”Vad är det mor? Har det hänt något?”
Om det har hänt något? Självklart har det hänt något. Min man är död. Kan ingen förstå det? Nej, det är ingen som kan förstå att man kan älska en alkoholist, men han var min man och har varit det i femtio år.
”Inget, varför undrar du?” säger Elsie lite förvånande eftersom hon inte vill föra vidare diskussionen till något djupare.
Ute snöar det. Små dunlätta flingor faller nerför den grådaskiga himlen en februari dag. Allt är tyst utanför. Ingen är ute och skottar. I och för sig en aning onödigt när snön väller ner. Men ändå, tycker Elsie som reser sig från stolen och går in i sovrummet. Hon hämtar en peng till sitt barnbarn. Han brukar alltid få en slant när han kommer.
Tyst.
Det knakar i elementen och ett dunkande ljud upprepar sig gång på gång.
”Här har du!” säger Elsie till Henrik.
”Tack mormor!”
Han kramar om henne.
”Är du i behov av pengar?”
Han skakar på huvudet med ett leende.
Femhundralappen åker ner i fikan medan kaffebryggaren fnyser och avger ett kluckande ljud.
Kaffet är klart.
