Begravningen
Begravningen
Bilderna rullar på projektorn
En vind sveper in genom kyrkans port
Sveper fram mot den vita kistan
Ingen märker det
Alla sitter och gråter
Sorgen är påtagligare än den lilla vind som sveper förbi alla
Det är Moa
Hon är med oss
Bilderna och musiken bildar fina sekvenser på projektorduken
Alla gråter ännu mer för varje sekund
Det är en sådan sorg att man kan ta på den
Alla barn sitter och gråter för att deras vän har gått bort
Vinden cirkulerar runt i kyrkan
Och om man lyssnar noga så hör man ett viskande
”Jag saknar dig mamma, jag saknar dig pappa, jag saknar framförallt min storebror Oliver. ”
Viskningen blir otydligare och slutar med att man hör ”Jag älskar er allihop!”
Vinden försvinner ut i det fria
Begravningen fortsätter
Tårarna och fräsandet i kyrkan ökar
Fast musiken klingar vackert i bakgrunden
Det är I will always love you
Det hostas och snyts
Prästen börjar prata
Han börjar prata om Moa
Ingen kan förstå att han pratar om den lilla flickan i kistan
Sedan börjar den stora barnkören sjunga
Det är så vackert
Man kan nästan se Moa stå där framme och sjunga
Det är dags att gå fram till kistan
Kistan är redan full med blommor
Det är blommor överallt
Det doftar underbart
Samtidigt ser man bilderna rulla på projektduken
Och den underbara musiken sprids ut i kyrkan
Barnens kinder är rödflammiga
Släkten går fram först
Det enda jag hör längst bak
Är gråt, snyft och fyra ord
”Vi älskar dig Moa”
Det gör ont i mitt hjärta
Folk går efterhand fram vid kistan
Det är snart min tur
Jag är nervös
Det enda jag tänker på är att se Jenny, Johan och Oliver
Hur kommer jag reagera?
Vågar jag titta?
Väl framme vid kistan så skakar jag
Jag skakar i benen och i händerna
Jag vet inte vad jag ska säga
Eller göra
Jag lägger min rosa ros på den stora högen av rosor
Jag viskar:
”Moa vila i frid!
Jag får inte fram något annat
Det är nästan tomt
Jag skulle velat säga så mycket mer
Mina ord var nerskrivna på papper istället
Jag lade mina dikter och en tecknad bild på Moa bredvid
Jag höll mig lugn
Jag tittade på de fantastiska tre
Och kände mig helt slut
Men ändå väldigt samlad
Jag gick framåt
Jag såg Moas resurs
La en hand på hennes axel
Jag satte mig ner
När alla hade varit framme vid kistan
Lyfte några den ut ur kyrkan
Och in i en svart bil
Sedan stod vi där och tog farväl av Moa en sista gång
Alla kramade familjen
Det var en lång kö
Jag väntade
Jag ställde mig sist
När jag var framme fick jag ett varmt tack
För allt jag hade gjort
Men det är er: Moa, Jenny, Johan och Oliver jag ska tacka
För att dem är sådana fina människor
Jag är tacksam för allt
Tack!
Hampus Eriksson den 12 november 2010
Det var bland det finaste jag någonsin har läst. Så sorgsligt men ändå sån inlevelse i hela dikten
