Det finns en tid för oss alla

Kapitel 10

Anna

Maja kunde inte sova den natten. Hon gick om med mörka konturer under ögonen. Åt frukost. Åkte buss till den adress hon hade fått. Hon skulle möta upp en kvinna utanför och hon skulle sedan visa henne runt. Var allt fanns. Tjejen som hon skulle ta hand om kunde göra det mesta själv. Hon hade lärt sig efter flera års träning. Men var inte kapabel att klara sig helt och hållet själv. Maja anlände och fick sitt schema.

”Hej, jag heter Annika och är ansvarig för Anna.”

”Hej, jag heter Maja. Är det något speciellt jag behöver veta så här på rak arm om Anna, någon händelse i hennes liv som har påverkat henne? Kan hon prata?”

Annika blev lite ställd över Annikas frågor. ”Inte vad vi vet. Hon kan prata. Du ska veta att hon har varit väldigt aggressiv på sistone och orsaken har vi inte kunnat identifiera. Om du kommer på något så kan du bara ringa mig. Okej… ska vi gå upp?”

Maja nickade.

Lägenheten var på hundra kvadratmeter och utstrålade en självkänsla som tilltalade Maja på ett bra sätt. Hon tyckte om när det var rymligt. När hon hade tagit av sig skorna så tittade hon rum för rum och i tv-rummet – vid fönstret satt Anna och tittade ut mot den fina vyn. Hon bodde högst upp. Helt fantastiskt, tänkte Maja. Så här skulle man bo. Maja blev en aning avundsjuk, men höll sina tankar för sig själv. Annika visade henne runt och efter femton minuter var de klara. De gick in till Anna som satt på samma sätt som innan och tittade med sina blåa underbara ögon. Hon visade inga tecken på att titta på dem.
”Hej, Anna. Jag heter Maja. Jag är din nya assistent.”

Annika tog henne åt sidan och viskade: ”Hon kan vara frånvarande väldigt mycket och ena stunden får hon sina utbrott. Du måste vara uppmärksam. Hon får oftast sina utbrott på nätterna. Vi vet inte varför. Kommer du som sagt på en förklaring så är det bara att höra av dig. Nu måste jag gå. Det var trevligt att träffas. Du blir avlöst vid fyra av Ann-Marie. Här har du ett par nycklar. Förmodligen behöver du inte dem eftersom Anna blir assisterad dygnet runt. Okej, men då säger vi så.”

Maja stod ute i hallen tyst för att se om hon kunde höra något. Det var tyst. Om någon hade tappat en nål på golvet så hade det avgett en bedövande klang. Maja gick in till Anna och satte sig bredvid henne. Anna stirrade på en och samma punkt hela tiden. Det var stadens arena.

”Varför tittar du på arenan? Vill du dit?” Maja fick inget gensvar. Hon vekade autistiskt. Hon satt i samma ställning. Hon var innesluten. Maja fick ingen kontakt med henne. Anna såg ut precis som Maja kände sig. Vad kan ha hänt dig? tänkte Maja och förstod att ett trauma låg bakom hennes inneslutning.

Tiden gick och Maja lagade lite mat och matade Anna med. Hon åt litegrann, men satt i precis samma ställning. När Maja gick hem den eftermiddagen hade hon haft en känsla av att Anna försökte säga något till henne, men inte kunde. Maja hade bestämt sig för att kolla upp lite bakgrundsfakta. Vem var Anna? Vem hade fött henne? Hade Anna någon kontakt med sina föräldrar? Och i så fall hur ofta besökte de henne?

Maja hade en stark magkänsla att något inte stod rätt till. En person med Downs syndrom, och inte när Anna har varit lugn och samlad innan, utveckla ett sådant här beteende.

Gud har talat till Maja. Kan det här jobbet få henne att komma vidare.