Det finns en tid för oss alla

Kapitel 14

Sanningen

Festen var slut. Maja hade fått i sig för mycket sprit, Hon var mycket berusad. Inget napp den här kvällen heller. Varför skulle någon vilja ta i henne? Hon var smutsig. Hon visste vad som väntade. En äcklig pappa som ville ha sitt innan läggdags. Hon ville inte hem. Men var skulle hon annars bege sig till? Det fanns ingen annan. Festen var lika tråkig som de flesta hon går på. I sista stund blev hon inbjuden. Hon var ingen populär tjej i klassen. Tystlåten som satt längst bak och räckte aldrig upp handen.

Hon passerade ett gäng som tittade på henne med en pulserande blick. De gick efter henne. Maja gick fortare. Men killarna gick fortare och hann ikapp henne vid parkens början. De slet tag i henne. Då visste hon. I och för sig – det var bättre att de gjorde henne illa, jämfört med pappans hårda tag och hans stönande. Två av killarna slet av henne kläderna medan de andra två tog av sig sina byxor. De kastade ner henne och särade på hennes välformade ben. Den första killen var inte så hårdhänt. Maja visste att det inte var lönt att göra motstånd. Låt dem ta min kropp, men de kommer aldrig ta min själ.

När allt var över. Över var det inte på långa vägar, men killarna hade fått vad de ville ha. Hon reste sig. Kände att det sved mellan benen. Samtidigt som huvudet dunkade. Hon kände i bakhuvudet. Det var en bula. Lika stor som en pingisboll. Hon tog på sig trosorna. Bara det inte kommer någon nu och ställer frågor. Hon hade skrapsår på benen och lite i ansiktet. Förmodligen hade de dunkat hennes huvud i marken när de inte fick någon kontakt med henne.

Huset var mörklagt. Hon visste att pappan satt i soffan och väntade. Hon spydde på trottoaren. Hon visste inte vem hon var. Hon brydde inte sig längre. Hur kunde hon annars låta killarna våldta henne utan något motstånd?

Som hon trodde satt hennes pappa i soffan och tittade på tv.

”Var det roligt på festen”, frågade han och vände sig mot henne. ”Vad har hänt?”

”Ingenting. Jag trillade när jag skulle gå hem. Jag går upp och duschar.” När hon skulle ta ett steg framåt kände hon sig plötsligt yr. Hon vinglade. Pappan tog tag i henne. Bar upp henne till Majas rum. Stängde dörren. Maja såg bara ett skimmer. Pappan lade sin dotter på sängen. Han klädde av sig. Hon var nu i hans händer. Det ända Maja hörde den natten var pappans stön. Igen. Igen. Och igen. Hon kände inte ens när han trängde in i henne. Det var som bortblåst.