Hjälp! Hon har Downs Syndrom Kapitel 9
Kapitel 9
Gud har talat
Jag kunde inte somna den natten. Bilderna kom tillbaka. Mormor. Pappa. Mamma. Mormor för sitt underbara skratta och de härliga stunder som vi fick ihop innan hon försvann in i sin kupa av fjärilar. Pappa för sina äckliga och perversa tankar om mig och om hur han ville ha mig för sig själv. Ingen annan skulle få röra mig. Mamma för att hon bara stod och tittade på. Ingen reaktion. Ingen som helst ånger. Jag hatar henne. Får man verkligen hata sina föräldrar? Självklart. Om de inte förtjänar ens tillit eller kärlek så ska de inte heller få det, anser jag. En förälder har ett ansvar inför sitt/sina barn och skydda dem intill dödens förlorade land.
Jag sitter här vid min dator. I hopp om att försöka komma till insikt. Samtidigt förberedda mig inför imorgon. Då min kapacitet ska sättas på prov. Jobbet kräver ingen fysisk kraft, inte mycket i alla fall.
Det här inlägget skulle jag vilja tillägna min mormor och gå tillbaka till den tiden innan hon insjuknade. Ett samtal som kom att förändra min syn på livet och min syn på mig själv. Min mormor fick mig att inse att allt det som hade hänt mig inte var mitt fel.
”Mormor?”
Inget svar. Jag ropar igen.
”Mormor. Är du hemma?”
Jag hörde ett dovt ljud. Jag gick in i huset och letade. Letade febrilt. Ingenstans fanns hon. Jag försökte igen.
”Mormor…” Jag avslutade abrupt efter att ha hittat mormor på golvet ute i tvättrummet. ”Vad har hänt?” frågar jag henne och hon tittade på mig med rädda ögon.
”Jag vet inte: När jag hörde din röst så förstod jag att jag låg på golvet. Jag vet inte. Jag känner mig yr. Dåsig. Förvirrad.”
”Kom så ska jag hjälpa dig upp. Ska jag ringa efter en ambulans?”
”Nej för böveln. Det behövs inte. Hjälp mig in till sängen så jag får sova en stund.”
Jag hjälpte henne till sängen och där pysslade jag om henne. Jag älskade att göra det.
”Ville du något speciellt mitt barn? Har det hänt något?” frågade mormor lite dovt.
”Det kan vi ta en annan dag”, sade jag och ville inte oroa henne mer än nödvändigt.
”Det gör inget. Berätta!”
”Mormor, jag är förvirrad. Jag kan inte sluta tänka. Det finns i mig. Hans fingrar kryper på min kropp i sömnen. Jag vaknar upp i alla hast. Jag vet inte vad jag ska göra.”
”Min flicka, du klarar dig bättre än vad du tror. Han kommer aldrig att få göra dig illa igen. Du kan vara lugn. Jag ska berätta en liten historia för dig. Kort men bra”, hon hämtade andan.” Jo, det var om en liten flicka som aldrig blev älskad. Hon gick upp varje dag med en känsla av att hon var hatad. Hatad av alla. Istället var hon älskad. Hon kunde bara inte se det självklara. Hon blev älskad av sin pappa. Han filmade henne varje dag när hon kom hem från skolan. Han ville att hon skulle ta av sig sina kläder inför kameran. En dag stod flickan på sig och sade nej. Pappan blev ursinnig och slog till sin egen dotter så att hon flög baklänges och slog i golvet. Med sin iskalla blick gick han fram till sin medvetslösa dotter och tog av henne kläderna. Hon låg naken när han satte på kameran och han filmade hennes små andetag, samtidigt som han rörde vid henne. Han blev upphetsad. Han fick erektion. Men då hörde han inte dörren slå igen och hans fru var på väg mot honom. Hon såg honom ligga mellan dotterns smala ben, naken. Utan någon som helst tvekan gick hon ut till köket och tog kökskniven. Hon kom bakifrån och stötte in kniven i hans rygg. Gud hade talat.”
Jag visste inte vad jag skulle säga och förstod inte vad mormor menade med berättelsen.
”Maja, du är den lilla medvetslösa flickan som låg på golvet. Förstår du vad jag menar? Det sista med att pappan får sitt straff är också vad din pappa kommer få en dag. Bejaka mina ord!”
Gud hade talat.
Efter den dagen blev mormor sämre och tillslut kunde hon inte ta hand om sig själv. Hon blev inlagd på ett ålderdomshem. Mitt liv tog en tvär vändning. En sak hon sa innan hon tappade fotfästet var: ”Tänk, Maja. Gud har talat. Allt finns i framtiden. Men för att komma dit måste du ta hand om ditt förflutna. Du måste befria din ilska och din demon. Ta en kniv som mamman i berättelsen, filma alltihop, och var en inhemsk bödel som bara vill en sak. Släpp snöret och låt den vassa eggen borra igenom halsen. Maja… Gud har talat.”
