Det finns en tid för oss alla

Kapitel 10

1 september

Alex och Amanda kommer närmare och närmare varandra samtidigt som tiden flyter på. Såklart har de inte gått in på det privata ännu. Ingen av dem är beredda på att öppna sin själ till den andra parten. Inte nu. Kanske inte sen heller. Tiden får avgöra. En sak är säker och det är att Alex har fått ett liv han tycker själv att han förtjänar. Hans liv kan sammanfattas med att flera pusselbitar har fattats. Nu har pusslet fått ännu en beståndsdel. Färdig tror han att han aldrig blir, för livet har så mycket att ge om man bara vill öppna nya dörrar och kanske till och med att stänga gamla och förlegade som bara står öppna för att det ska så vara. Nej, han vill börja om och utforska nya dörrar som han aldrig har vågat öppna innan.

 

Alex har inte tänkt på sex eller att kyssa eller inte ens att se Amanda som en flickvän eftersom hon är en viktig del av hans liv. Han vill inte förstöra det med klantiga felsteg. Aldrig. Finns inte på kartan.

 

Amanda ser Alex som en bra kompis att prata med och hon känner sig trygg med honom. Han stressar inte på. Frågar aldrig om hennes förflutna. Antingen läser han inte kvällstidningar eller så vågar han inte prata om det. Amanda bryr sig inte. Efter skolan ska de träffas och fika ihop. Den första riktiga fikan ute på ett riktigt café. Alex är nervös. Vad ska de prata om? Amanda ser det som en möjlighet att komma honom närmare in på livet. Ibland tänker Amanda på hur mycket de har att prata om, fast de är väldigt unga. Det är aldrig en tyst minut. Antingen är det musik, film eller böcker som de analyserar och diskuterar på raster hemma hos varandra. Eller alltid på skolan eller hos Amanda. Hon har inte frågat varför de aldrig går hem till Alex. Hon känner det som att när han är beredd så talar han om det. Allt har sin tid. Alla dörrar behöver inte öppnas på en gång.

 

Vid tre slutar skolan och de promenerar mot centrum. Efter händelsen på bussen har Alex och Amanda gått. Ingen av dem har protesterat eller ens gnällt. Det blev bara så. Amanda vill inte träffa på den där vidriga bruden, och Alex bara hänger på. Han umgås ändå med den snyggaste bruden i klassen. Eller tjejen. Brud skriker tonår och ingen av dem är det. De är inte heller vuxna. Ingen av dem vet egentligen i vilket fack de tillhör. Vem bryr sig? Alex? Amanda? Nej verkligen inte. Det finns annat att tänka på när man är sexton år.

 

Amanda känner väl inte att hon är sexton längre. Utan istället en tjej som förlorade sin oskuld via en våldtäkt. Hennes självförtroende bara försvann. Efter att ha varit den snyggaste och coolaste tjejen i klassen blev hon istället den mest hatade. Hon figurerade i tidningar, radio och tv. Hennes kompisar övergav henne. Föräldrarna tog en aning avstånd. Men de var ändå där. Pojkvännen stack. Ja hela hennes liv föll som ett korthus. Våldtäktsmannen blev friad och skolan blev ett helvete. Hon kallades för en lögnare och att hon bara ville ha uppmärksamhet. Vadå uppmärksamhet, tänker Amanda, hon var inte den som tryckte på att tidningarna skulle publicera falska historier om henne och hur hon såg på allt. Nej det var media.

 

De kommer till caféet. Sätter sig längst in vid ett litet fönster. I början sitter dem tysta. När värdinnan kommer och tar upp deras beställning bryts tystnaden.

 

”Välkomna! Vad får det lov att vara?” säger värdinnan med ett leende.

 

Alex tittar på Amanda. ”Jag vill ha en kaffe”, säger Amanda.

 

”Jag kan också ta en kaffe.”

 

De tittar på varandra.

 

”Jaha. Det var fint här. Eller vad tycker du?” säger Amanda lite försiktigt för att bryta den pinsamma tystnaden.

 

”Jo.” Alex skakar i benen. Han kan inte sitta stilla. Då händer något som aldrig hänt förut. Amanda tar sin fina och lena hand med sina långa naglar och kramar om hans.

 

”Alex, titta på mig! Var inte nervös. Du behöver inte vara någon annan. Var dig själv! Det är den jag gillar.”

 

Alex nickar. ”Okej! Det pirrar i magen. Jag har aldrig varit på ett fik med en tjej förut. Om jag tänker efter har jag aldrig varit på ett fik ensam heller.”

 

Amanda hoppas på att barriären upplöses så att de kan prata allvar. Kaffet serveras. Först är det tyst. Sedan bryter Alex tystnaden med att vilja veta mer om Amanda. ”Var kommer du ifrån?”

 

Först är hon tveksam. ”Vi ställer varannan fråga till varandra och vi måste svara. Så svar på din fråga är Stockholm. Är du uppvuxen här?”

 

Alex ler. ”Jag kommer härifrån. Varför flyttade din familj från Stockholm?”

 

Amanda sväljer sitt kaffe väldigt fort så att det bränner till i halsen. ”Alex, jag vet inte… Jag vill inte ljuga för dig. Men inte heller förstöra vår vänskap. Det hände något väldigt allvarligt som förändrade mig och min familj. Jag är ingen bra människa att umgås med. I själva verket utnyttjar jag dig. Att vara ensam är något jag inte klarar av.”

 

Alex blir rädd. Han vet inte hur han ska fortsätta. Han bestämmer sig för att fortsätta med en annan fråga. ”Okej! Bara så du vet så utnyttjar du inte mig. Jag gillar ditt sällskap och varför du vill umgås med mig bryr jag mig inte om.”

 

De sitter och småpratar och ställer några frågor till under en timme. De beger sig hemåt vid fem tiden. När de skiljs åt kramar de om varandra. Alex blir helt till sig. Hennes lukt. Hennes närvaro. Han blir en aning kåt. Upphetsad. Amanda märker det direkt och för att det inte ska bli pinsamt för någon part pussar hon honom på kinden. Hon går upp till sig. Han ät förändrad. Han är kär i en person som han inte vet något om. Men ändå. Han är kär.