Det finns en tid för oss alla

Kapitel 11

Utdrag från Amandas dagbok:

”Min stora kärlek, mina hemligheter, mitt liv och mina lögner.”’

Kära Dagbok!

Pappa har fått ett nytt jobb i Kristianstad. Vi ska flytta dit. Jag ville inte först. Men blev övertalad. Fan för allting. Hovrätten avslog vår resningsansökan och jag sade till min advokat att han skulle låta allt vara. Det var över. Mitt liv. Andras liv. Om nu rättssystemet ansåg att mannen var oskyldig så är det väl så. Svårare är det inte. Jag kanske var för full för att kunna se honom tydligt. Den senaste tiden har jag tvekat på mitt vittnesmål. Rätten hade kanske rätt. Det är kanske jag som är den skyldige. Den som borde få psykisk vård. Mina föräldrar har talat om det, att jag ska gå till en psykolog. Men vad ska jag säga till honom? I själva verket är inte våldtäkten det enda som förföljer mig. Jag vet inte ens om jag vågar berätta för dig min kära dagbok. Det är så mörkt. Så mörkt.

Vi flyttar imorgon. Tidningarna har lugnat ner sig. Inga telefonsamtal mitt i natten. Varje gång en journalist ringde hem så svarade mamma med att skrika åt dem och att de skulle lämna mig i fred. Men det hjälpte inte. Till slut drog min mamma ut telefonkabeln under nätterna. Allt är förändrat. Jag slipper till och med det mörka nu på nätterna. Fast istället kommer andra demoner till mig under nätterna och spökar. Jag hatar det. Jag vet inte om jag orkar. Den enda lösningen är kanske att gå till en psykolog. Men när? Direkt när jag kommer till mitt nya hem? Nej. Jag vågar inte. Jag vet inte riktigt var jag skulle börja någonstans. Det är så mycket. Väldigt mycket jag vill berätta och ventilera. Mina demoner kanske försvinner när jag har kommit till ett helt nytt och outforskat ställe där ingen känner henne. Förutom dem som läser kvällstidningarna. I och för sig är det värsta som kan hända är hemska blickar från okända människor som inte vet sanningen. Ingen vet något. Alla är ovetande. Ingen vet vem jag är.

Fast, vem är jag?

”Utdrag från den 30 Juli 2011)