Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 24

Kapitel 24

20 december

 

Alex står utanför skolan. Han har torkat av allt blod som han fick hos Amandas pappa. Är han verkligen beredd på det han ska utföra här? Han vet inte. Men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Han går mot ingången. Skolan är prydd med alla sorters ljus. Men skolan ser ändå ut som ett vrak. I grunden är det en gammal industribyggnad.

 

Han ser en massa skolkompisar, som inte ser honom. Hans klädsel är inte så vanlig. Men de flesta har infunnit sig i sitt klassrum. Klockan är 10.00. Det är en aning mörkt ute fortfarande. Molnen skymmer en aning. Vintern har uteblivit än så länge. Det regnar ute. Han går till sitt skåp och tar ut sin stora trunk och letar upp den närmaste toaletten där han kan förbereda sig. Han skakar. Väldigt mycket.

 

Han sätter på vattenkranen. Han börjar gråta. Jag vet inte om jag klarar av det här. FAN! Hjälp mig! Han glider ner på golvet och försöker samla sig. Om jag går nu så behöver ingen får reda på mina planer. HALLÅ! Du har dödat en människa! Har du glömt det? Han tar sig för huvudet.

 

”NEJ, nej. Jag kan inte!” säger han till sig själv.


Din vekling, säger han till sig själv.

 

Då tar han sig samman och tar upp sina vapen och hänger dem runt axeln. Nu är det dags! Du går in i klassrummet och skjuter Bill och Bull som en varning. Om de rör sig så skjut fler. Skona ingen. Är det förstått?

 

”JA, det är förstått. Amanda är du där?”

 

Inget svar. Håller han på att bli galen?

 

Han låser upp toalettdörren och kikar ut för att se om det finns någon i närheten. Salen ligger runt hörnet. Han går försiktigt, men stadigt, och då kommer det en lärare. Alex tvekar inte. Han drar sitt gevär och skjuter läraren i magen. Läraren sjunker. Han snabbar sig in i salen. När han kommer in så tittar alla mot honom och alla börjar skrika.

 

”Håll tyst! Skriker han och skjuter mot Bill och Bull, Stefan och Staffan. De sjunker ihop. Två klasskompisar springer fram till dem.

 

”Vad fan håller du på med Alex? Är du inte riktigt klok?”

 

”Håll tyst! Du där ställ dig vid dörren och håll vakt. Ni andra sätt er ner så ska ingen annan bli skadad. Det lovar jag!” ljuger han. Han ljuger för dem alla. Han ser att Bill och Bull lever, men inte så länge till. Alex tar upp en revolver från sin ficka. Går fram till dem. ”Flytta på er! Ner på golvet båda två! Bara så ni vet är det inte klokt att fly från den här salen, om så blir fallet kommer alla era kompisar att bli dödade! Ner på golvet era avskum!

 

Bill och Bull trillar ner på golvet och håller sig för magen.

 

”Titta på mig!” säger han. ”Vem av er låg bakom affischerna?”

 

Ingen säger något.

 

”Okej, om det är så ni vill ha det!”

 

Han riktar sin revolver mot Stefans huvud och trycker av. Blodet sprids överallt. På Staffan som sitter bredvid.

 

”Okej, okej. Förlåt! Alex det var inte meningen!” säger Staffan och gråter över sin broders döda kropp.

 

”Vad då meningen? Så ni menade inte att skada Amanda? Jaha, så du menar att Amanda skulle bli lycklig?. Hon flyttade från något otäckt och trodde verkligen att hon hade lyckats, men så var det några jävla svin som hittade på den briljanta idén att trycka ut affischer och sedan sätta upp dem i hela skolan.”

 

Helt plötsligt börjar deras klassföreståndare prata.

 

”Alex, lägg ner pistolen så får vi prata om det! Det som hände Amanda är mycket olyckligt, men det här löser ingenting. Det gör saken mycket värre…” Hon hinner inte säga mer.

 

Alex skjuter henne. Alla skriker förskräckt.

 

”Är det fler som vill uttrycka sin sorg över Amanda så gör det nu!”

 

Han riktar sin pistol mot Staffan.

 

”Snälla! NEJ!” hinner han skrika innan Alex avfyrar sitt vapen en tredje gång.

 

Tjejerna i klassen sitter gruppvis och gråter. Tillsammans. Inte över Amanda och det gör Alex arg.

 

”Sluta gråta!” Han tar en av tjejerna till katedern. ”Jaha, vad ska jag göra med dig? Det är en bra fråga. Jag skulle lika gärna kunna skjuta dig, men det är för lindrigt. Jag kanske skulle…” Han tittar på henne. ”Ta av dig kläderna!”

 

Tjejen tittar på henne och vägrar. Alex riktar sin revolver mot hennes tinning.

 

”Gör det! Jag dör hellre än att ta av mig kläderna inför hela klassen.”

 

”Försvinn ur min åsyn”, säger Alex. Han låter henne leva.

 

*

 

Tiden går och till slut kommer polisen som omringar hela skolan med sina avspärrningar och polisbilar. Han ska gå till historia. Men först måste han slutföra det han har kommit för. Han tar upp sitt hagelgevär och börjar peppra omkring sig. Ingen hinner fly. Alla blir skjutna. Alla hans klasskompisar ligger i stora blodpölar.

 

”Ahhhhhhh! Vad har jag gjort? NEJ!” skriker han rakt ut. Han går fram till en av klasskompisarna som ligger orörlig på golvet. Livlös. Han sätter sig bredvid henne. ”Förlåt! Vad fan har jag gjort?”

 

Han hör polisen komma. De slår in dörren. Alex tar upp sitt gevär och riktar det mot den första polisen.

 

”Släpp vapnet! Nu! Annars skjuter jag dig!” säger polismannen och hinner inte titta sig omkring för att se vad Alex har åstadkommit.

 

Men Alex släpper inte vapnet. Han tittar sig omkring och måste be till gud en sista gång. Jag var tvungen! Förlåt mig! Snälla! Han trycker försiktigt ner men hinner inte avlossa något skott. Polismannen hinner förre. Alex ligger död på marken

 

Allt försvinner…

 

Det är över…

 

Polisen möts av en mardröm…

 

Det overkliga har hänt…

 

Det enda de ser är död…

 

Vissa spyr…

 

Andra gråter

 

Overkligt.

 

Poliserna kan inte vara kvar.

 

De måste ut därifrån…

 

Allt är borta.

 

Det är tomt…

 

Livet förenar dem inte längre, utan döden. Det hemska.

Livet

Döden


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0