Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 3

Kapitel 3

 

Utdrag från Amandas dagbok:


”Min stora kärlek, mina hemligheter, mitt liv och mina lögner”

 

Kära dagbok!

 

Det här är mina första ord, mina första rader som jag ger dig. Jag fick i uppgift av min terapeut att skriva ner alla mina tankar och känslor i min egen dagbok som bara jag kommer att läsa. Min terapeut sa utryckligt: ”Var inte rädd för att skriva ner det jobbigaste. Det är bara du som kommer läsa den!” Hon har helt rätt. Men om det nu bara är jag som kommer läsa varför ska jag då lägga ner så mycket tid. Min terapeut svarade ärligt: ”För din egen skull. Du sätter ord på dina känslor och dina tankar. Du får ett kvitto på det du skriver.”

 

Vem är jag då kära dagbok? Jag är jag. Fast det är för enkelt, eller hur? Jag heter Amanda och är en sexton årig tjej som gillar att vara med kompisar och festa. Tror det eller ej så gillar jag skolan. Jag gillar att lära mig nya saker. Men varför jag nu vid sexton års ålder sitter och skriver dagbok beror på att för nästan två veckor sedan blev jag våldtagen av en man som tyckte att jag förtjänade att bli förödmjukad och aldrig mer lita på en kille. Killar som jag tycker så mycket om. Jag har många killkompisar. Eller hade. De har flytt. Jag är som dimma. Ingen ser mig längre. Ingen vågar se mig i ögonen. Ingen vågar komma fram och krama om mig på rasterna. Jag går fortfarande i skolan. Jag tänker inte ge upp. Eller jo, flera gånger har den tanken slagit mig. Att bara ge upp. Då får inte bara svinet som våldtog mig rätt utan en helt annan person. Om killen som våldtog mig är ett svin så är min egen pappa ett ännu större svin. Varför? Jag orkar inte berätta just nu. Jag vet inte om jag kan. Vet inte om jag klarar av att se det svarta i ögonen ännu. Vet inte om jag klarar av att fortsätta leva om de tankarna kommer upp till ytan. Våldtäktsmannen förändrade inte bara min syn på killar utan också på rättsystemet. De kastar skit i ansiktet på oss som är offer. För offer är vi. Tidningarna ger sin version, oftast en osann och otydlig syn på hur vi klarar av att leva vidare. Det gör vi inte. Men vi måste på något sätt. För jag kommer aldrig att ge upp för svinen som gör oss kvinnor till offer. ALDRIG!

 

Tack kära dagbok för att du har orkat lyssna!

(Utdrag från den 29 juni 2011)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0