Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 7
Kapitel 7
15 augusti
Det är en obehaglig tystnad som infinner sig på den lilla bänken ett hundratal meter från gymnasieskolan. Amanda försöker stoppa blodflödet som rinner nerför hennes fina svarta jacka som bepryds med ett rosabandet emblem på hennes vänstra sida. Alex vet inte riktigt hur han ska börja. Eftersom Amanda inte kan prata så låter det kanske lite konstigt om han försöker starta en konversation med en helt okänd tjej.
Fan.
Alex måste göra något. Nu.
”Du ska nog hålla dig borta från de värsta hororna på skolan, om du ursäktar mitt val av ord på en snygg tjej som bara klär sig lite slampigt.” Han tänker direkt på sitt val av språk och försöker få igång en helt ny diskussion med en ny ton. ”Du slog till den värsta av dem alla bara så du vet. Eller det visste du redan. Jag är inte så bra på kallprat. Förlåt!”
Amanda skakar på huvudet. Försöker prata. Det kommer bara bubblande blodkaskader från munnen. När blodet slutar rinna några minuter senare frågar Amanda: ”Jag försökte säga att jag bad väl lite om det. Jag brukar inte slåss. Jag är emot våld. Jag heter föresten Amanda. Vi har redan såkallat hälsat, men jag fick en känsla att du undvek mig på lektionen. Min fråga är varför?”
”Ehhh, jag…fan”, får Alex fram.
”Du behöver inte. Jag förstår. Du är som jag. En ensamvarg som inte precis är van vid sällskap. Du behöver inte skämmas. Du verkar inte vara som alla andra.”
Alex funderar. ”Inte du heller. Direkt när jag såg dig fick jag konstiga vibbar. Den här tjejen har varit med om en hel del… Har jag fel?”
Amanda vill inte svara på den frågan fast hon vet att han har rätt. Frågan är hur han kan se det. ”Så du är synsk? Kan det vara det som fick mig att sätta mig bredvid dig, eller?”
Alex skrattar och flyttar sig en liten bit närmare Amanda, som bara ryggar tillbaka och ställer sig upp . ”Förlåt! Jag ville inte…”
”Be inte om ursäkt hela tiden. Det är inte fel på dig, utan mig. Det är nog som du säger att man kan inte bilda ett skal runt sig utan att det rämnar om du förstår vad jag menar?”
Alex nickar. Det blir tyst.
”Vart vill du åka? Vill du åka till sjukhuset så de får kolla på din näsa?”
”Du får vägleda mig! Jag har ingen aning vart allt ligger.”
De följs åt till sjukhuset där Alex stannar utanför till en början medan Amanda tar tag i hans jacka och släpar med honom. De får vänta i fyra timmar. Inget var brutit. Det visar sig sedan att de ska med samma stadsbuss. Och det visar sig också sedan att de bor i samma trappuppgång. Under varandra.
