Det finns en tid för oss alla

Hon sätter sig upp då hon hör ljudet av andra människor. Hon ser fyra vuxna, och ett barn som springer bredvid och skriker för fullt. Han ser glad ut, inser hon och följer dem med sin enormt dåliga syn, men ser att dem stannar i mitten av kyrkogården. Hon har varit där en gång. Det är där pojken ligger. Kan det vara…? Kvinnan i den andra bilen var gravid.

Hon blir väldigt nervös och glad på samma gång. Barnet överlevde. Då kan hon känna sig lugn, eller en välsignelse.

Hon tänker tillbaka och ser sin dotter, hon ser även sin mamma. Allt hände så snabbt, dottern dog och mamman dog ett halvt år senare i en hjärnblödning.

Hon går därifrån för att inte bli sedd. Hon återvänder till sin koja. Nu känner hon sig, helt plötsligt, tillfredställd, helt lugn. Hon åsamkade inte tre barns död och just nu kan hon leva med det. Problemet ligger i att leva med sig själv. Det kan hon inte. Vid kojan tar hon fram den enda kniv hon har, sätter sig ner och slappnar av, det går fortare då, lägger knivens slöa egg på handledens ådra, drar in frisk luft, och trycker hårt och drar till med en enorm kraft så att den slöa kniven når blodådran. Blodet sipprar snabbt ur såret och nu känner hon en lättnad. Nu kan hon föras samman med sin dotter. Nu kan de leka, skratta, och vara lyckliga tillsammans.

Familjen på kyrkogården går hemåt och äter julbord. Sedan väntar de på att pappan ska komma som tomte och dela ut julklappar. Pojken ser då en flygande tomte med renar som drog släden och tomten och en stor säck med julklappar. Han säger: "Ma.mma.a, titta!"

Mamman tittar ut genom fönstret men ser inget. Sedan den dagen har pojken trott på tomten och flera år senare kan han fortfarande se den flygande tomten framför sig. Det var en riktig tomte, enligt honom.

När de hittar kvinnan i kojan tar alla henne som en vanlig uteliggare, men i själva verket var hon en gång i tiden en helt vanlig mamma som älskade sin dotter mer än annat i världen. Hon rycktes ifrån och hennes mamma dog också. Hon klarade inte av sig själv mer. Hon började dricka och blev sämre. Kanske det hela blir lika obesvarat som tomten, ingen vet vem han är, ingen vet vem hon var. Hela historian är bara en påhittad myt för att lura barnen och ingen vill veta vem tomten är egentligen, samma med kvinnan – vem var hon? Men ingen vill veta det för alla är rädda att hitta sanningen bakom en mörk vrå, eller i en skorsten.

Detta är berättelsen om tre familjer och tre tragiska olyckor. Julen behöver inte betyda lycka, magiskt och värme. Det finns människor ute i kylan som precis får mat för dagen och har en tragisk bakgrund. Vi säger alltid att de har valt det själva för att slippa ta tag i problemet, samhällets innersta röta. Jag säger inte att vi ska sörja men kanske ta en stunds tanke och rannsaka sig själv vad man själv kan göra världen till en bättre plats. Därför är den här julsagan dedicerad till dem som behöver samhället mer än andra men som blir vända ryggen.



GOD JUL och GOTT NYTT ÅR

Brandkåren anländer till platsen och ett tiotal brandmän tar sig an de båda demolerade bilarna. Föräldrarna, syster till poliskonstapeln och svåger, får de ut väldigt snabbt, de förs till sjukhuset direkt. Kvinnan i den andra bilen överlever utan några allvarliga skador – inte fysiska i alla fall. Hennes dotter är död när de får ut henne och de lägger kroppen på en bår. Pojken har en svag puls, men efter en halvtimmes arbete är pojken död.

Poliskonstapeln gråter och ser en polis närmar sig och frågar honom:" Mår du bra?"

"Jag mår inte så bra."

"Det kan jag förstå. Men jag behöver information om bilolyckan där du var föraren. Vad hände?"

"Pojken sprang ut framför bilen och jag hade ingen chans att bromsa."

"Okej, tack så mycket. Ska jag ringa någon?"

"Ring min mamma och berätta vad som hänt. Hon vill väl åka till sjukhuset."

"Jag ska ordna det."

Föräldrarna i det fallfärdiga huset får hjälp av personalen. Flickan pratar inte. Hon har inte sagt något på hela tiden. Föräldrarna är rädda för sin dotters hälsa samtidigt som de sörjer sin döda son som har tagits hand om ambulanspersonalen. Ingen kan trösta dem för det finns inga ord som inte sagts. Inget kommer bli sig likt och julafton blir förknippad med den här olyckan.

Han rusar fram till framsätet och ser sin syster med sin stora mage. Hans syeter vaknar och ser sin bror.

"Är jag i himlen?" frågar hon.

"Nej, du är inte i himlen. Du har varit med i en olycka. Jag ska springa och hämta hjälp."

"Nej, lämna inte oss. Kan du se om vår son är vid liv?"

Han river upp bakdörren och lägger två fingrar mot halsen och känner en svag puls.

"Han lever knappt. Jag måste hämta hjälp. Var inte orolig. Jag lovar att jag kommer tillbaka. Han kysser henne på pannan. Jag älskar dig, min syster."

Hon får reda på senare att en pojke dog i den andra bilen och det gör henne mer deprimerad. Hade hon inte pratat i mobiltelefon skulle hennes dotter och pojken vara i livet. Allt var på självaste eller precis innan julafton. Hon fick även reda på att kvinnan var gravid och hon vet inte hur det gick med barnet. Egentligen bryr hon inte sig eftersom det inte gör hennes liv bättre eller drägligare, tycker hon. Hon tar en klunk till, flaskan är halvtom och hon somnar snart. Hon bestämmer sig för att hellre vara full än leva det dystra och odrägliga livet efter dotterns död.

Poliskonstapeln springer över snår och ser bilen en bit bort. Pojken hade rätt. Han kommer fram och hör en kvinna skrika. Då vet han inte att det finns en flicka också. Det enda han förstår av kvinnans mumlande meningar är: "Det finns en bil till på den andra sidan."

"Okej, men är du själv i bilen?"

Hon svimmar och han ser in i bilen försiktigt och ser en flicka hänga livlös. Han kan inte få ut henne utan får vänta på förstärkning. Han springer vidare gråtandes, det börjar gå upp för honom vad som hänt. Och han får en ännu värre chock när han ser den andra bilen, det är samma bilmärke som hans syster har.

Ambulansen anländer till olycksplatsen och ambulanspersonalen möter skärade föräldrar som gråter av förtvivlande. De håller på en kort stund med att försöka återuppliva pojken men det är försent. De lägger en filt över kroppen och då anländer även polisen. De spärrar av platsen med blåvitt avspärrningsband. Föräldrarna berättar vad som hänt och om poliskonstapeln. De säger den fasansfulla sanningen att deras pojke sprungit ut mitt på vägen och att inte poliskonstapeln haft en chans att bromsa in. Pappan berättar om den andra misstänkta bilolyckan och att poliskonstapeln sprungit ditt för att se efter.

Poliskonstapeln tar upp sin mobil men fifflar med den och kan inte. Pappan rycker mobilen till sig och slår 112 och kommer fram till larmtjänsten. Han berättar vad som hänt och i slutet säger telefonisten att de skickar en ambulans.

"Vad gjorde pojken ute så här sent", frågar poliskonstapeln och vet nästan inte var han vill få fram av den frågan.

"Vad har det för betydelse? Pojken hade sett en bil nere i dödsdiket, som vi kallar diket som ligger bakom huset."

Poliskonstapeln blir helt plötsligt klarvaken och frågar: "Vad sa du?"

"Jag sa att min son sprang ut på vägen eftersom vi var på väg till dödsdiket som ligger bak huset. Han hade hört ett gnisslande och öppnat fönstret och sett en upp och ned vänd bil ligga med hel ljuset på. Det är förmodligen en bilolycka."

Poliskonstapeln vet inte vad han ska säga. "Kan du beskriva exakt var dödsdiket ligger någonstans?"

"Diket ligger en bit bakom vårt hus. Vet inte exakt." Samtidigt som han berättar gråter han och kan inte förstå hur poliskonstapeln, i detta läget, kan fråga om något annat än sin, förmodligt, döda son.

Mamman som sitter en bi bort och skakar säger chockartat: "När jag tittade ut genom fönstret, tror jag, att jag såg en bil till, men på den andra sidan. Det sken i skogen.

Han börjar bli orolig för att olyckan har med försvinnandet att göra. Han vet också att hans syster inte hade kommit när han gav sig iväg. Men slår bort den tanken att hon har något med den andra bilolyckan att göra.

Kvinnan tittar på sin dotters grav. Skillnaden från innan är att hon går upp och lägger sig på knä framför gravstenen.

"Du var allt för mig!", säger hon mellan snyftningarna.

Hon lägger sin iskalla hand på stenen och får en tillbakablick och ser när hon låg på sjukhuset och fick beskedet. Hon vaknar upp och gråter på riktigt. Hon faller ihop mitt på marken. Nu minns hon. Hon ligger mörbultad på sjukhuset och en läkare kommer in till henne och har en präst med sig. Hon kommer aldrig glömma de där orden läkaren sa.

"Jag har tyvärr tråkiga nyheter…" Hon tar en välförtjänt paus. Hon vet inte hur hon ska säga det. I det läget får inte hon bryta ihop. "Din dotter är död. Jag beklagar."

Mamman förstår inte vad hon sa.

"När kan jag få se min dotter."

"Din dotter är död" Hon tar mammans hand och stannar kvar medan prästen frågar om hon vill prata.

"Hur ni inte vad jag säger jag vill se min dotter. Hon ligger väl nere på barnavdelningen."

Kvinnan vaknar upp och förstår nu att hon aldrig har fått sörja riktigt - inte ens på begravningen. När hon tänker tillbaka på olyckan ser hon sin dotters kropp hänga i ett bälte – livlös. Hon vet inte att dottern försökt ropa på henne och fick aldrig ett svar. Allt kommer tillbaka gång på gång. Hon ställer sig upp och sätter sig på bänken, tar vodkaflaskan och dricker en rejäl klunk för att dämpa ångesten.

Poliskonstapelns mamma ringer upp sin son men får upptaget och förmodar att han pratar med någon. Han pratar in ett meddelande på svararen. Hennes dotter har inte kommit ännu med sin man och deras son. Hon bestämmer sig för att ringa till polisen och får prata med en polis. Hon säger att hennes son är poliskonstapel och berättar hans namn. De ska se vad de kan göra, men lovar inget. Mamman är orolig och kan inte glömma den dagen hon förlorade sitt första barn, innan sonen eller dottern var födda. Hon var gravid i åttonde månaden. En kväll körde de hem från en underbar kväll hos vännerna och mannen fick sladd och körde på en annan bil. Hon förlorade barnet och hennes man blev allvarligt skadad och dog i ambulansen på väg till sjukhuset. Den dagen vill hon inte uppleva ännu en gång.

Hon tittar ut genom fönstret och ser snön välla ner till marken.

När de fått klart över händelsen tar de på sig kläderna och ytterkläderna. De tar med sonen så han kan visa var han har sett bilen, och dottern som halvsover när de tar på ytterkläderna. Pojken är uppspelt och går ut först av alla.

"Ta det lugnt!" säger pappan till sonen som rullar ihop en snöboll för att sedan kasta den mot en lycktstolpe.

Pojken springer runt och när hans pappa kommer ut så tänker inte pojken sig för utan springer ut på vägen och i snabb fart kör bilen på pojken som flyger en bit, man hör när huvudet slår i marken. Pojken ligger stilla och blod sipprar ut från en mynning som bildats vid nedslaget. Pappan springer mot sin älskade son. Han skriker och gråter, chockad över händelsen tar han sin pojke i sin famn och lägger huvudet mot sin värma jacka som sölas ner av sonens blod. Föraren stiger ut ur bilen och tittar vad han har gjort och springer till pappan.

"Jag såg inte honom. Han bara sprang framför bilen."

"Ring ambulansen!"

"Jag är poliskonstapel och skulle till en mamma som har en försvunnen dotter och barnbarn."

Pappan sitter fast och kan knäppa upp sitt bälte utan problem medan hustrun sitter fast. Hustrun är gravid och väldigt orolig. De båda tittar i baksätet, ser sin son hänga upp och ner eftersom bilen ligger på taket. Mannen och kvinnan bestämmer sig för att vänta med att knäppa upp bältena eftersom de kan skadas och mannen har ont i sina ben så han kan inte röra sig. Deras son hänger orörlig, mannen når och känner efter puls. Pojken har puls. Blodet sipprar ner över hela ansiktet och mannen börjar känna sig yr. Hustrun har inga yttre skador vad hon kan se. Men de båda är väldigt oroliga över barnet, och sin son som ligger i baksätet livlös.

Pojken tittar en stund på bilen, de starka billjusen, och gnisslandet från bildäcken innan han bestämmer sig för att väcka sin mamma och pappa. När han kommer in till dem skakar han på pappa.

"Pappa, det har hänt något utanför vårt hus, i det djupa diket där jag och min syster inte får leka."

Pojken hör ett mumlande.

"Det är säkert bara något skräp. Gå och lägg dig igen."

"Det är en bil som ligger på taket med gnisslande bildäck."

Och när han säger det flyger pappan upp och frågar:" Vad säger du min son?"

"Det ligger en bil upp och ner i diket med ett gnisslande från bildäcken."

Pojkens mamma vaknar och frågar vad det är som händer.

Pappan säger med en oroande röst: "Det har nog hänt en bilolycka här utanför. Vår son säger att det ligger en bil i dödsdiket." De brukar kalla diket för dödsdiket eftersom det har hänt många olyckor där - fast de har satt upp säkerhetsräcke.

Flickan sitter fast och kan inte röra sig. Hon känner ingenting, fast det blöder en del från huvudet. Hon försöker ropa på sin mamma men får inget svar. Bältet sitter fast. Hon ropar på mamman ännu en gång. Blodet rinner från huvudet ner på innertaket. Efterhand börjar hon känna smärta i rygg, nacke och ben. Hon kan röra huvudet och tittar ner på sin kropp och ser en otäck syn. Benen är krossade och förstår varför hon inte kan röra dem. Tankarna börjar gå mot döden, hon vill inte lämna sin mamma här i diket, hon måste kämpa och försöka ta sig ut ur bilvraket, men förstår väldigt snart att hon inte kommer kunna göra det med utan. Kraften går ur henne efterhand som hon ropar på sin mamma. Nu finns det bara en sak att göra; be till gud. Hon knäpper händerna och ber en bön, efter det känner hon sig trött och somnar.

Pojken var inte säker på om han hörde något utanför fönstret och orkade inte heller gå upp och kolla. Men så hör han något gnisslande från fönstret. Han går sakta upp från sängen och lika sakta mot fönstret. Väl framme tittar han ut och ser en massa snö falla och snö som ligger i massviss på marken. Han älskar snö och ser något konstigt ligga och lysa i snömassan i ett stort dike. Fönstret åker upp och med en hökblick ser han, samtidigt som han skakar av den kalla vind som tar tag i honom, att det är en bil. Gnisslandet, som ha trodde var från fönstret, var i själva verket bildäck.

Kvinnan kan inte glömma den där kvällen och natten. Men hon försöker förtränga det. Hon sa till sig själv då dottern levde att hon aldrig skulle kunna klara att leva utan henne. Det var som att gud ville straffa henne för något hon aldrig gjort. Nu ligger hon på parkbänken och tittar ut över den vackra vyn. Sjön ligger intill kyrkogården och hennes hund ligger intill för att få en gnutta värme. Kvinnan tar upp en vodkaflaska från sin tygkasse och tar en rejäl klunk och tänker på vilken dålig människa hon är som sitter på en parkbänk och tycker synd om sig själv, vem skulle annars göra det? funderar hon över, samtidigt vad hennes lilla flicka skulle tycka om sin mamma om hon hade sett henne nu. Vad ska hon göra? Hon lever och har levt för spriten i nästan två år. Hon vet inte hur vatten smakar. Hon vet inte hur lycka känns. Hon vet inte hur det är att få en varm kram av sitt barn längre. Allt har försvunnit. Och allt försvann över en natt, en enda jävla natt, tänker hon, gråter en skvätt, och tar en rejäl klunk av den iskalla vodkan. Det enda hon orkar tänka tillbaka på just den dagen är när hon och hennes dotter var i affären och köpte de sista sakerna innan de skulle åka till hennes mamma. Hon var lycklig, hennes dotter var lycklig och hon vet inte hur kan minnas just den händelsen när allt annat är svårt. Det enda hon vet för tillfället är att hon saknar sin dotter enormt mycket. Hon vill en sak just nu – dö.

Del 7 23 december kvällen innan julafton

Poliskonstapeln håller hastigheten och stannar upp en liten stund för att se efter var det gnisslande ljudet kommer ifrån. Redan då känner han att något inte stämmer med försvinnandet, men kan inte sätta ord på det. Han tar ut nyckeln och tittar runt bilen och vad han kan se är det inget fel, men för att vara säker startar han bilen och då kommer ett svagt gnisslande inne från huven. Sen slutar det och han bestämmer sig för att köra igen.

Flickan är beredd att åka. Hon väntar på sin mamma som ska samla ihop de sista sakerna innan de ska ge sig ut i det ruggiga snöovädret. När de sitter i bilen frågar flickan sin mamma om hon kan sätta på en av favoritskivorna. De har samma musiksmak och det är ju bra, tycker flickan. Mamman backar ut bilen på vägen och sedan kör på den ishala, osaltade vägen. Hon ska alltid envisas om att köra på kvällen eftersom det är mindre trafik. Flickans mormor som de är på väg till bor några mil ifrån där dem bor. Flickan är lycklig och det smitas av på mamman, de skrattar, sjunger med i musiken och skrattar lite till. Hon älskar sin dotter mer än något annat. Hon skulle inte kunna leva utan henne. Flickans pappa har inte hört av sig på flera år, och de pratar aldrig om det, förutom ibland då flickan frågar hur hennes pappa var.

Mamman tar upp mobilen och slår sin mammas nummer. Bilen slirar till och vinglar fram och tillbaka. Hon hinner säga en mening innan det ofattbara händer.

"Hej mamma, vi är på väg och snart hos dig."

"Okej, gumman…"

Hon tappar mobilen på golvet och ska ta upp den då hon råkar köra över på fel sida. Hon hinner inte reagera förrän de krockar med en annan bil. Flickan skriker och säger: "Mamma, jag älskar dig." Sedan voltar bilen och flickans huvud slår i bilfönstret av den enorma kraften. Mamman voltar ner i ett dike medan den andra bilen voltar ner i det andra diket. Det är helt tyst efteråt som om inget har hänt.

^{Del 5 23 december kvällen innan julafton}

^{Poliskonstapeln sitter i sin mammas soffa och dricker kvällskaffe, ingen sprit eftersom han ska köra hem. Men hans lyckliga stund vara inte så länge för att det ringer i hans mobil, det är polisen och de vill att han ska leta efter en försvunnen person. Han är i närheten av stället de försvunna skulle till. Han tar det och får tyvärr berätta för sin mamma om omständigheterna. Han vill inte ut och köra i det fruktansvärda ovädret, men vem ska annars göra det? Så han tar tjuren vid hornet och tar på sin ytterkläder och pussar sin mamma på kinden.}

^{”Jag vet inte när jag kommer tillbaka, annars syns vi imorgon. Hej då!”}

^{Mamman tycker inte om att sonen ska ut och köra i detta väder fast han är polis. Men hon vet att han måste.}

^{Hon ser framemot dotterns ankomst som blir förmodligen snart. Hon har sin man och deras son med sig.}

^{Han sätter på sig säkerhetsbältet, startar bilen och kör iväg. Han fick en adress om vart de försvunna skulle till. Det är ett snöoväder ute och vägarna är hala. Just nu vet han inte om att hans liv kommer förändras och kommer alltid minnas den här dagen som en katastrof; inte bara för honom utan för flera.}

Jag har inte hunnit skriva julsagan varje dag och har lagt den på hyllan. Den kommer. jag håller på med min bok och det är på slutampen.
Snart tid att åka hem till skåne och fira jul.
Hoppa ni får en god jul!

Hampus

Del. 4 23 december kvällen innan julafton

Den gamla tanten står i fönstret och väntar på sin dotter. Hon vet att dottern kör försiktigt men tycker att klockan har blivit mycket. Trafiken är lugn vid det här laget. Tanten tar upp telefonen och slår sin dotters mobilnummer, men kommer inte fram. Hon tittar ut mot vägen där snön väller ner och lägger sig tjockt på gatan. Hon är orolig och överväger att ringa polisen. Efter ännu en halvtimme ringer hon 112 och blir kopplad till polisen. Hon får prata med en väldigt trevlig man mellan fyrtio och femtio. Han frågar ut henne hur de skulle ta sig till henne, med bil, tåg buss eller något annat. Hon svara med bil. Följdfrågan blir vilken väg de skulle ta. Efteråt sa han att de skulle skicka ut någon och leta så gott det gick i ovädret. Han skulle återkomma om nya påträffanden eller utveckling i utredningen.  

Del. 3 24 december två år senare

Parken är nästan tom på människor förutom en kvinna och hennes hund. Kvinnan letar i papperskorgarna efter petflaskor och tomburkar. Hon är väldigt risig. Med rufsigt och flått hår, slitna kläder med håll i och det är inte moderna jeans. Hon har det utmärkande utseendet för en uteliggare. Hundens toviga hår ser ut att göra ont men den spatserar utan att se olycklig ut. Kvinnan bestämmer sig för att sätta sig vid en bänk. Det snöar och kylan tränger igenom hennes kläder. Julen är inte hennes favorit högtid.

Parken är uppdelad i två halvor: en helt vanlig park med ängar och lekplatser, medan den andra är kyrkogården. Kvinnan befinner sig på kyrkogården. Hon brukar sitta vid sin dotters grav varje jul och gråta, eller snyfta eftersom hon inte kan gråta längre. Den mekanismen har försvunnit gradvis under de två åren som gått sedan det förfärliga hände. Hon vill inte prata om det och hänger ihop med hennes psykiska hälsa och att hon fick erbjudande om hjälp. Hon är ett hoplöst fall. De mörka tankarna försvinner in ett inferno av ännu mörkare tankar och hon befinner sig vid olycksplatsen. Hon hör bara mumlande. Det var förmodligen sin dotter: ”Mamma…”

En första tår på ett år rinner sakta nerför kinden. Hunden ligger bredvid och skakar en aning.  

Del 2. 23 december kvällen innan julafton

Det är sent på kvällen och snöar för fullt ute. Pappan samlar ihop alla grejor som de ska ha med, deras son är på väg ner med en väska full med leksaker och kläder. Frun är på toaletten. När hon är klar beger de sig till bilen och kör mot hennes mamma. De ska fira hela släkten. Hon längtar efter sin bror. Pappan frågar ifall allt är med, mat, julklappar, och ett glatt humör. Sonen förstår inte varför de ska köra så sent och han får samma svar varenda gång av sin pappa: ”Det är mindre trafik.” Men det är sämre sikt och väldigt halt på vägarna. Sonen tar sin kudde och lägger sitt huvud mot den. Pappan sätter på radion och nyheterna.

”Ett väldigt snöoväder är på ingång och om ni kan hålla er inne så gör det. Annars kör försiktigt.”

Sonen somnar till musiken av Erik Grönwall när han sjunger The show must go on. Pappan börjar se mindre och mindre och överväger att stanna och vänta ut ovädret och fortsätta köra tidigt i morgon. Men han vill komma fram idag och somna i en mjuk säng tillsammans med sin fru som sover. Helt plötsligt ser han en bil i samma körfält som han själv och det går fort. Han hinner svänga. Bilen kör på säkerhetsräcket och nerför ett stup. Bilen voltar flera gånger och blir mosad. Väl nere på fast mark lägger den sig på taket. Pappan, frun och sonen ligger fastspända inne i bilen. Ingen bil hörs. Det är tyst. Tyst som graven.

Som inlägg på min blogg hade jag tänkt i form av en julsaga. Jag kommer att bilda en grupp facebook som heter Julsagor. Ni kommer följa helt olika familjer som firar sin jul och inte den traditionella julkalendern. Som sagt har familjer och länder olika syn på julafton. Vissa har inte råd med julklappar så de får göra själva. Vissa barn tror inte på tomten. Julbordet ser annorlunda ut. Alltså det finns massor av saker att ta upp men jag skonar er från det. Istället vill jag önska en riktigt god jul och skön läsning.

Del 1. 23 december natten till julafton

Snön yr ute på gatorna. Det är kallt. Väldigt kallt. Snön ligger som ett täcke över det fallfärdiga huset och bilarna på parkeringen utanför som nästan inte syns. Familjen i det fallfärdiga huset sover. Barnen ligger i deras sängar på ovanvåningen i sina egna rum. Pojken med sitt rum likt ett vapenförråd med massor av leksaksvapen slängda på golvet. Flickan som sover i det andra rummet jämte älskar Barbies. Men en sak som skiljer sig åt jämförbart med andra familjer är att leksakerna är handgjorda, av barnen själva eller för det mesta av föräldrarna. Föräldrarna köper lim, papper, snören och det som behövs några veckor innan jul och sedan sitter de varje kväll och pysslar ihop julklappar. Som leksaksvapen eller nästan riktiga Barbies en liten annan form och utseende. Men flickan är lycklig. Alltid. Båda två uppskattar sina julklappar varje år. Pojken har en lite koja i skogen som han brukar vistas i och någon gång tar han med sin syster på eftermiddagen och berättar skräckhistorier det slutar alltid samma, flickan blir skrämd och springer hem till mamma och gråter. Pojken brukar berätta speciellt en historia om en fruktansvärd tomte som dödar alla barn som inte är snälla. Till och med han själv tycker den är otäck. Det sägs att berättelsen är sann att händelsen ägde rum någonstans i USA. Han hade hört det från en kompis i skolan som sägs ha hört det av en annan kompis. Pojken är spänd inför julafton tänk om den där hemska jultomten hälsar på.

Pojken vaknar upp ur sömnen och går ner i köket för att dricka lite vatten då han plötsligt får syn på en figur ute vid vägen med en säck på ryggen. Han ser i syne, tänker han. Kommer tomten redan. Fast han tittar på klockan och ser att den är en minut över tolv och tekniskt sett är det julafton. Men för honom börjar julen vid frukosten Fast… det blir inte så mycket julmat eftersom pappan blivit avskedad och är för tillfället arbetslös. Pengarna räcker inte både till räkningar och mat, så de får ibland gå till kyrkan och be om mat eller en liten summa pengar. De tycker det är pinsamt.

Julmaten är egentligen vanlig husmanskost med tillägg av prinskorv, sylta och lite annat smått och gott.

Pojken tittar en gång till och figuren är borta. Han tänker efter och förstår att den tomten som stod där ute inte var på låtsas utan en riktig tomte. Tänka sig en tomte med riktigt skägg, renar som drar både honom och julklapparna, fast… han såg ju inga renar. Nej det måste vara i hans fantasi, kommer han fram till och går upp till sitt stökiga rum, lägger sig i sängen och drömmer.

”Hoho finns det några snälla barn? frågar tomten.”

Pojken hör en annan röst.

”Nej, det är bara vi.”

Pojken ser framför sig sina föräldrar. Inga barn. Inget stoj och stim. Hur kan detta komma sig? Han hör tomten igen.

”Okej, men i mina papper står det att här ska bo en pojke som heter Patrik och en flicka som heter Patricia, stämmer inte det?”

Han hör den andra igenkännande rösten.

”Jo, de bodde här men för en månad sedan var vi med om en bilolycka…”

Pojken hör rösten mindre och mindre, luddigare och luddigare och han vaknar igen. Den natten lovar han sin syster, sig själv och gud att aldrig mer berätta en skräckhistoria.

 Samtidigt som han försöker somna om tänker han på sin morfar. Han är i himlen säger mamma och pappa. Hans ögon faller och Patrik somnar om till prasslet av något rispande utanför fönstret, och ett snöfall som aldrig verkar lägga sig.

Författare. Hampus Eriksson ©   2009-12-01