Det finns en tid för oss alla

Synopsis

Den här boken ska vara mellan två personer. Två kvinnor.

En kvinna ”Maja”: med självmordstankar. Hon jobbar som sjuksköterska, men vill inte jobba där mer. Hon går in i väggen och lämnas åt samhällets mörka del. Men hon måste gå till arbetsförmedlingen varje dag. Hon försöker begå självmord. Maja mals eller dränks sakta men säkert ner i djupet. Samhället gör inget. Hon litar inte på att samhället kan göra något och förlitar på sig själv. När hon är som sämst så dimpar det ner ett kuvert och det är från arbetsförmedlingen. De hade hittat ett jobb åt henne. Hon skulle vara personligassistent åt en utvecklingsstörd tjej. Den utvecklingsstörda ”Anna”: Hon är född med en extra kromosom. Inte 46 utan 47. Hon sitter i rullstol och har inte pratat på flera år. Hon får utbrott hela tiden och alla assistenter har slutat efter att ha blivit skadade. Hon har ingen kontakt med sina föräldrar. Hon är ensam. Men så kommer Maja in i hennes liv och allt förändras. De möts på mitten, den punkt där det kan gå hur som helst. Det här är en berättelse om två kvinnor i ung ålder som aldrig fått chansen att visa vilka dem är. Samhället har stött bort dem.

Kapitel 1

Osynlig

Hon syns knappt. Hon står alltid i ett hörn. Ingen ser henne. Ingen vill väl se henne. Hon är ju ingen speciell. Varför skulle någon gå fram till henne i matkön när hon och hennes ”kollegor” ska äta? Hon är ju ändå ingen. Inte som hennes andra kollegor. De tar plats. Tycker hon i alla fall och beundras alltid dem som ställer sig upp och talar ”till nationen”. Hon brukar se sig själv ibland stå där och tala tydligt med sin speciella och högtidliga röst. Drömmen blir snabbt verklighet och det förflutna kommer snabbt ifatt en. Hon vet. Maja vet allting. Alltså Maja vet inte allt när det gäller: geografi, historia, samhällskunskap, ja, inget, utan om att vara utsatt. Att inte vara någon speciell. Inte synas. Hon blir aldrig bjuden till de vidriga tjejträffarna som anordnas två gånger om året. Eller ja, de frågar men kommer alltid till samma slutsats: ”Det är så att du inte brukar vilja så vi förstod att du inte ville det här året heller. Eller?” Vad fan skulle hon svara? Jag vill men vågar inte för att ni ska komma. Fan ta alla slynor som bor i innerstan och anser sig mer viktig än en vanlig förortstjej som aldrig varit på en fest. Om inte släktträffar räknas.

Maja kommer till jobbet en dag. Hon känner sig väldigt nere. Ingen frågar hur hon mår. Känslan av ensamhet är mer påtaglig än någonsin och hon vill bara få slut på det. Hon vill inte leva mer. Tjugofyra år och vill avsluta sitt liv. Inte för att det är ovanligt att yngre tar sina liv. Men att hon skulle göra det, anser hon själv, inte skulle vara ett av alternativen för några år sedan, inte för att hon gillade livet mer då, men hon hade sin underbara mormor vid sin sida som hjälpte henne i alla situationer. Det tillfälle då hon tog sitt sista andetag tog även Maja sitt. Hennes hjärta slår inte. Vadå, tänker ni då, det kan väl inte vara verkligt? Vad tror ni själva? Självklart är det sant. Se er i spegeln och tänk på den värsta dagen i era liv och känn efter ditt hjärtas slag och märk skillnaden. Hjärtat ruttnar sakta. Efter flera sådana händelser så kollapsar hjärtat och man vill bara sjunka ner så djupt i sig själv som det bara går. Och det gör du. Snabbt. Eller, sakta i din värld, för du vill bara ner. I djupet. I avgrunden. I något som du finner mer smakfullt än världen.

Kapitel 2

Dagboksanteckningar. Eller jag vet inte…

Nej, vad allt blev fel. Vad tänkte författaren på när han skrev det första kapitlet. Jag är för fan ingen tillbakadragen tjej. Jag är ju så himla öppen. Go och glad människa. Jag vill leva mer än någonsin. Eller…

Stryk det! Vem är jag då? Om jag inte är det första och inte det andra - Vem är jag då? Jag heter i alla fall Maja och ja, jag jobbar som sjuksköterska, men jag är inte ensam. Jag vet inte vad den idioten tänkte på när han skrev att jag var helt ensam eller inte hade några kompisar. Jag är populärast på avdelningen bland kollegor och patienter. I alla fall bland patienterna. En patient. Vad håller jag på med? Jaja, han har inte rätt. Jag har pojkvän.

Hade.

Vem ljuger jag för?

Okej. Koncentrera dig nu. Andas in. Blås ut. Då försöker vi igen. Jag heter Maja och jag är ensam… Nej det här blir inte bra. Man kan inte säga att man är ensam direkt, då får man ingen kille. Nej. Det krävs lite drastiska åtgärder.

Hej!

Jag heter Maja och jag är tjugofyra bananer vårar. Jag älskar livet! Allt vad livet har att erbjuda.

Nästan.

Jag hatar folk som ljuger.

Hatar de som sårar för att de ska åtnjuta sina egna perversa böjelser.

Jag är en helt vanlig tjej som söker en kille i ungefär samma ålder.

Vad ska jag göra? Jag kan inte vara ärlig. Jag kan inte lägga upp det här på min Facebook och tro att killar ska attraheras av en sådan presentation. Det skulle inte jag ha gjort. Men jag kan inte heller skriva helt och hållet vad jag tänker då skulle verkligen ingen vilja träffa eller bli vän med mig. Jag måste hitta en slags hemlig identitet. En som skulle dra ett stort harem av killar och jag skulle bli älskad. Nej. Jag vågar inte. Ingen skulle vilja träffa en som mig. Blond slitet hår, rakbladsärr över armarna efter hemska stunder i ensamhet, hemska mörka ögon som säger. Kom inte hit! Det får nog ändå bli att jag lägger upp en helt vriden profil, men på ett smart sätt. Sådana saker som ingen i min närhet vet om. Jag måste vara smart så att ingen i min närhet misstänker något. Då börjar förvandlingen från den gamla Maja till den nya. Samma utseende men med utplacerade falska detaljer. Då sätter vi igång.

Kapitel 3

En händelse

Det gick i stöpet. Jag vågade inte. Jag var för feg. Det fanns ingen som helst ryggrad i mig. Det där med facebook lade jag ner väldigt snabbt. Det fanns inget att skriva om. Om mig. Eller om mitt liv. Då skulle förmodligen någon tillkalla mentalsjukhuset. Föresten, det kanske var det enda rätta? Att jag en gång för alla hamnade på ett ställe där jag blev respekterad, inte som person utan som patient. Vad gör det?

Jag har sjukskrivet mig idag. Orkade inte gå. Inte en dag till. Efter ett gräl med chefen sade jag upp mig. Jag vill inte längre. Det fanns inget kvar. Allt hade försvunnit. Känslan för att hjälpa människor hade bara försvunnit medan jag själv stått bredvid tåget och sett på medan tågen gick förbi varenda gång och inget av dem stannade och frågade och jag skulle stiga på. Nej, mitt liv var slut. Nu är det bara ett problem. För att få pengar måste hon gå till arbetsförmedlingen och söka meningslösa jobb, som hon aldrig ville ta ändå. I och med att lagen var utformad så hade jag inget val. Jag gick dagen efter till AF och blev inskriven, samtidigt som jag pratade med en idiot till arbetsförmedlare som inte fattade hur jag mådde eller hade det rent både fysiskt och framför allt psykiskt. Jag hade gått in i vägen. Eller väg och väg. Det var bara en undanflykt för att undanhålla den verkliga sanningen. Mitt förflutna hade kommit ifatt och det helvete jag har fått utstå kommer nu flera år senare. Hon visste varför. När jag såg patienter som liknade min mormor så kom allting tillbaka. Hon var den enda i mitt liv som verkligen betydde något. I de svåraste stunderna hjälpte och beskyddade hon mig från monstret, min pappa. Varje kväll i tio års tid kom han in till mig och… Nej, inte nu. Försvinn!! Fatta jävla tankar. Nej, jag vill inte mer!

Kapitel 4

Må-bra prylen

Maja sprang in på toaletten och arbetsförmedlaren förstod ingenting. Hon satt med sitt krullade gråa hår och blev väldigt ställd inför den situation som precis uppstod mitt framför hennes ögon.

Maja låste om sig och satte sig i det ena hörnet och tog fram hennes må-bra pryl. Den som gör henne till en människa. Hon kan inte tänka utan den. Allt liv är runt den. Hon försöker lugna sig en aning och tänka på att smärtan snart kommer att gå över. Rakbladen är sylvassa. Hon vecklar upp tröjarmen, lägger det kalla rakbladet mot den varma huden, snittar till, inte djupt, bara så att blodet sipprar ut och frigör en massa smärta. Maja tror på allvar att det blod som sipprar ut är av ondo och måste ut, utan det kan hon inte fortsätta leva. Efter en stund går tankarna till arbetsförmedlaren som måste tro att hon är skvatt galen. Hon har kanske ringt efter hjälp. Maja pustar ut, drar fram ett plåster, men rengör såret först, noggrannhet är a och o. Arbetsförmedlaren står utanför och är i chocktillstånd när Maja kommer ut.

”Vad hände?” frågade hon.

”Jag kände…,” Vad skulle hon hitta på ”att blod höll på att rinna i näsan. Jag har lätt för att få näsblod. Du vet stress!” Hoppas inte att arbetsförmedlaren kan något om sjukvård för då hade hon avslöjat henne.

”Jaha, okej. Jag blev väldigt orolig. Tänkte ringa efter hjälp. Tur att jag inte gjorde det då. Usch! Ska vi fortsätta!”

Maja nickade och drog ett djupt andetag för att komma ner i varv. Hjärtat pumpade intensivt.

Kapitel 5

Ångest, Ångest

Vilken hemsk dag. Jag trodde att jag skulle bli inlagd efter mitt, inte så fullt friska beteende på arbetsförmedlingen. Jag fick en sådan jävla ångest. Ni vet när rummet bara krymper och det kryper i skinnet och man vet inte var man ska ta vägen. För att dämpa den förbannade ångesten tog jag till må-bra prylen. Rakbladet. Det är min vän i svåra situationer och det här var en sådan, verkligen. Jag brukar dela in min ångest i olika nivåer. Det lägsta är ett och det högsta är tio. På arbetsförmedlingen var det uppe i sju.

Nu sitter jag hemma vid datorn och försöker med den här skiten. Jag har fått i uppdrag av min psykolog nu att skriva ner mina tankar. Tur att jag inte sa att jag redan smygstartat, då hade han väl velat se de anteckningarna och då hade jag nog blivit sjukförklarad. Jag blir så arg på arbetsförmedlaren som menade på och baserade sina utlåtanden på försäkringskassans och psykologens anteckningar, att jag inte var sjuk. Hur fan kan någon av dem säga det när jag har varit där en gång? Det är ju absurt! Inte ens samhället kan man lita på. När man behöver dem som mest så finns dem inte där till hands. De säger det. Politikerna lovar och lovar en massa och sedan i slutändan är det ändå folket som får efterverkningarna av ett misslyckande. Nej den enda man kan lita på är sig själv. Mina föräldrar är inget att ha. Jag har inte pratat med dem sedan begravningen av mormor. Det var en tung tid som jag inte vill prata om. Vi kunde prata om allt. Det fanns inga gränser. Jag berättade till och med om övergreppen som min pappa utsatte mig för. Jag drog ingen parallell till att mamma och pappa inte pratade med varandra, eller hade något samliv, för mig var det den gråa och mörka vardagen ett faktum och ett helvete som jag levde in då. Allt detta berättade jag för mormor. Hon lyssnade på mig och ville även gå till polisen och anmäla min pappa. Men jag vågade inte då. Idag är det försent att göra något, skadan är ändå skedd. Det sitter i mig som svärdet i stenen. Jag tänker väl så här när jag frigör min smärta så sipprar även det liv som min pappa bildade mellan han och mig. Ett band. Inget rosa band. Det står för något gott. Nej, det här bandet var av det svartaste och mörkaste, som om man tog i det så blev man smittad och det mörkret förvandlade en till ett vrak. Ett vrak som aldrig reste sig i. Jag tänker på en bok som jag läste som var baserad på verkliga händelser. Det handlade om en kvinna vars far våldtog henne och de fick barn tillsammans och socialen gjorde inget. Barnen fick missbildningar. Bakom stängda dörrar hette den. Fan va läskig. Då kan jag verkligen skatta mig lycklig. Jag och pappa fick inga barn. I och för sig blev jag gravid. Och förmodligen var det pappa som var fadern. Jag gjorde abort. Min mormor följde med mig och det var efter det som hon ville gå till polisen, men jag var som sagt väldigt rädd. Tänk om han skulle berätta allt snusk som jag gjorde med honom. Alla ställningar som han ville prova då han ansåg att min mamma inte ville ha sex med honom av flera anledningar. Så han tog ut sin maktkamp på mig istället. Den makt han hade över mig. Tio jävligt långa år. Varje kväll. Sju dagar i veckan, om jag inte sov över hos kompisar som hände oftare och oftare. Jag hade då vänner, men jag blev snart en belastning och alla försvann. Jag var ensam. Jag var ensam i världen med en pappa som ville knulla med mig och utföra sina perversa böjelser på mig.

Kapitel 6

Aldrig mer sova

Maja vaknade upp sent och kände en fruktansvärd ångest. Hon ville inte gå upp eller rulla upp persiennerna. Solen var farlig. Den gjorde henne svag, trodde hon. Hennes liv höll på att förfalla sakta men säkert. Hon visste inte om det själv. Hon höll sig i lägenheten. Men idag måste hon gå ut. Hon ska gå till ett meningslöst möte på arbetsförmedlingen och sedan försäkringskassan för att diskutera hennes framtid. Har dem inte förstått något, tänkte Maja. Hon hade för fan ingen framtid. Hon kunde inte klara av att arbeta som sjuksköterska, något hon var utbildad till. Skulle de pracka på henne något telefonförsäljningsjobb som gjorde att hon mådde ännu sämre. Nej, det är bättre om hon stannade inomhus. Förblev där för resten av sitt liv. Det är det bästa för alla parter om hon fick ruttna inne i lägenheten. För rutten var hon överallt. Det hade hennes pappa redan åstadkommit med. Varje gång han ville ha sitt lilla roliga varje kväll. Han väntade på att frun skulle somna och sedan när hon susade gott reste han sig och gick med försiktiga steg in till Majas rum. Första gången förstod hon inte varför han stod i hennes rum och klädde av sig.

”Pappa. Vad…?”

”Schh”, sa pappan och smög sig ner i Majas varma säng och under täcket där Maja låg med sin blommiga pyjamas.

”Nej. Pappa. Jag vill inte!”

”Schh! Du vill väl inte att mamma ska vakna?”

”Neeeeeeeeej, sluta, det är inte verkligt! Du finns inte!” Maja vaknar upp ur drömmen och märker att hon slumrade till. Lakanen var blöta. Hon ville aldrig somna om igen.

Kapitel 7

Djävulens budbärare

Jag vet inte om det är bättre att vara vaken. Men jag vågar inte somna. Ljudet av min pappas stön. De som en gång var mitt sista ljud inför en orolig natt av fasansfulla drömmar där min pappa har huvudrollen. Fast istället för att ligga bredvid mig så står han ovanför mig med sina spökvänner och väntar på att få komma till. Jag är nu huvudrollsinnehavare.

Jag är här. Jag är mitt i något som jag inte kan kontrollera längre. Sömnen blir till vakenhet, drömmarna blir till små glimtar i vakenhet, allt är som en mardröm utan själva drömmen. Verkligheten och det liv som finns i den är mångt och mycket en illusion av något helt annat. Ni undrar vad jag pratar om? (jag också). Jag vill leva i en annan verklighet, inte i den som min mamma födde mig i, utan en annan. Jag vet inte vilken. Allt måste ändå vara bättre än det här.

Lägenhetens väggar bli bara mindre och mindre och jag vet snart inte vem jag skriver för, mig eller de efterlevande människorna som kommer läsa det här. Jag bryr mig inte. Det är skönt att sitta och skriva. Det är en frihet. Ett lugn. Allt det där som inte verkligheten kan ge mig. En verklighet. En gud. Ett tycke. Jag vet inte vilken av dem som är mest roande att fundera på om den fanns vid min sida. Gud kan ju inte finnas. Han kan inte ha gett mig det här livet av fri vilja. Han måste ha blivit tvingad. Eller? Skulle mitt liv ha en betydelse? Gud kan ändå inte gett mig det här livet och sedan gett min pappa sin perversa böjelse för att sedan bara se på. Eller? Då är det nog inte gud som talar. Då har nog djävulen tagit över himmelriket. Och var ska jag då längta till? Det var min enda chans till en sista stund av tystnad och euforisk glädje, aldrig mer ska jag behöva vara rädd. Men djävulen har även intagit himmelriket och där väntar min pappa på att få sätta tänderna i mig och aldrig släppa taget.

Vänta. Tyst. Förmodligen har djävulen hört mina tankar och släppt ner ett kuvert i brevinkastet.

Kapitel 8

Den förståndshandikappade

Maja fick ett brev från arbetsförmedlingen, som hon trodde kom från djävulen. Hon blev mer asocial och tankarna plågade henne. Läkarna har skrivit ut en del mediciner och fick som svar att hon var för frisk för att läggas in. Inget förvånade henne eftersom hon jobbade som sjuksköterska och vet reglerna, plus hur det funkar på de svenska sjukhusen i modern tid. Samhället har blivit en sjuk svulst som bara växer och växer, som aldrig kunde stoppas eftersom den blev matad med en massa lögner.

Maja visste hur systemet var utformat och fick leva i det. Hon visste någonstans att hon skulle läggas till i statistiken bland misslyckade och oförstående självmordsfall. Så såg samhället på det, oförstående. Självmordet var ett misslyckande, men varför gjorde inte politikerna något? Nej, för dem vet inte hur de ska agera. Ingen vet. Inte ens experter. Människan är det enda djuret som begår själmord, hade Maja läst någonstans, kan ha varit i ”Vetenskapens Värld”. Maja hade inte kommit till det stadiet ännu att vilja sluta leva, eller det beror på hur man ser på livet. Hon ville inte leva i den verklighet där hennes pappa befann sig i. Då återstod himlen. Om det inte blev som Maja förutsåg, att pappan även tagit över himlen.

Maja öppnade kuvertet och läste:

Hej Maja!

Vi på arbetsförmedlingen har funnit ett passande jobb till dig. Det finns en förståndshandikappad tjej, i din ålder, som behöver hjälp med det praktiska och sedan någon att prata med. Hon har haft en del personligassistenter under året eftersom hon har förändrats och blivit mer aggressiv mot dem som försökte hjälpa henne. Vi tror att du skulle passa för det här jobbet. Hör av dig till oss om vidare information.

En människa, en tjej som behöver hennes hjälp. Hur skulle hon kunna hjälpa någon annan om hon inte ens kan ta hand om sig själv. Men vad hade hon att förlora. På något sätt kunde hon inte leva i dessa demoner i all evighet och det verkade inte krävande på ett psykiskt sätt. Inga patienter som liknade hennes pappa, eller någon som liknade hennes döda mormor. Maja tog telefonen och ringde till sin arbetsförmedlare. Nästa dag skulle hon börja jobba på sin nya arbetsplats, ett ställe som kom att förändra hennes liv för all framtid.

Kapitel 9

Gud har talat

Jag kunde inte somna den natten. Bilderna kom tillbaka. Mormor. Pappa. Mamma. Mormor för sitt underbara skratta och de härliga stunder som vi fick ihop innan hon försvann in i sin kupa av fjärilar. Pappa för sina äckliga och perversa tankar om mig och om hur han ville ha mig för sig själv. Ingen annan skulle få röra mig. Mamma för att hon bara stod och tittade på. Ingen reaktion. Ingen som helst ånger. Jag hatar henne. Får man verkligen hata sina föräldrar? Självklart. Om de inte förtjänar ens tillit eller kärlek så ska de inte heller få det, anser jag. En förälder har ett ansvar inför sitt/sina barn och skydda dem intill dödens förlorade land.

Jag sitter här vid min dator. I hopp om att försöka komma till insikt. Samtidigt förberedda mig inför imorgon. Då min kapacitet ska sättas på prov. Jobbet kräver ingen fysisk kraft, inte mycket i alla fall.

Det här inlägget skulle jag vilja tillägna min mormor och gå tillbaka till den tiden innan hon insjuknade. Ett samtal som kom att förändra min syn på livet och min syn på mig själv. Min mormor fick mig att inse att allt det som hade hänt mig inte var mitt fel.

”Mormor?”

Inget svar. Jag ropar igen.

”Mormor. Är du hemma?”

Jag hörde ett dovt ljud. Jag gick in i huset och letade. Letade febrilt. Ingenstans fanns hon. Jag försökte igen.

”Mormor…” Jag avslutade abrupt efter att ha hittat mormor på golvet ute i tvättrummet. ”Vad har hänt?” frågar jag henne och hon tittade på mig med rädda ögon.

”Jag vet inte: När jag hörde din röst så förstod jag att jag låg på golvet. Jag vet inte. Jag känner mig yr. Dåsig. Förvirrad.”

”Kom så ska jag hjälpa dig upp. Ska jag ringa efter en ambulans?”

”Nej för böveln. Det behövs inte. Hjälp mig in till sängen så jag får sova en stund.”

Jag hjälpte henne till sängen och där pysslade jag om henne. Jag älskade att göra det.

”Ville du något speciellt mitt barn? Har det hänt något?” frågade mormor lite dovt.

”Det kan vi ta en annan dag”, sade jag och ville inte oroa henne mer än nödvändigt.
”Det gör inget. Berätta!”

”Mormor, jag är förvirrad. Jag kan inte sluta tänka. Det finns i mig. Hans fingrar kryper på min kropp i sömnen. Jag vaknar upp i alla hast. Jag vet inte vad jag ska göra.”

”Min flicka, du klarar dig bättre än vad du tror. Han kommer aldrig att få göra dig illa igen. Du kan vara lugn. Jag ska berätta en liten historia för dig. Kort men bra”, hon hämtade andan.” Jo, det var om en liten flicka som aldrig blev älskad. Hon gick upp varje dag med en känsla av att hon var hatad. Hatad av alla. Istället var hon älskad. Hon kunde bara inte se det självklara. Hon blev älskad av sin pappa. Han filmade henne varje dag när hon kom hem från skolan. Han ville att hon skulle ta av sig sina kläder inför kameran. En dag stod flickan på sig och sade nej. Pappan blev ursinnig och slog till sin egen dotter så att hon flög baklänges och slog i golvet. Med sin iskalla blick gick han fram till sin medvetslösa dotter och tog av henne kläderna. Hon låg naken när han satte på kameran och han filmade hennes små andetag, samtidigt som han rörde vid henne. Han blev upphetsad. Han fick erektion. Men då hörde han inte dörren slå igen och hans fru var på väg mot honom. Hon såg honom ligga mellan dotterns smala ben, naken. Utan någon som helst tvekan gick hon ut till köket och tog kökskniven. Hon kom bakifrån och stötte in kniven i hans rygg. Gud hade talat.”

Jag visste inte vad jag skulle säga och förstod inte vad mormor menade med berättelsen.

”Maja, du är den lilla medvetslösa flickan som låg på golvet. Förstår du vad jag menar? Det sista med att pappan får sitt straff är också vad din pappa kommer få en dag. Bejaka mina ord!”

Gud hade talat.

Efter den dagen blev mormor sämre och tillslut kunde hon inte ta hand om sig själv. Hon blev inlagd på ett ålderdomshem. Mitt liv tog en tvär vändning. En sak hon sa innan hon tappade fotfästet var: ”Tänk, Maja. Gud har talat. Allt finns i framtiden. Men för att komma dit måste du ta hand om ditt förflutna. Du måste befria din ilska och din demon. Ta en kniv som mamman i berättelsen, filma alltihop, och var en inhemsk bödel som bara vill en sak. Släpp snöret och låt den vassa eggen borra igenom halsen. Maja… Gud har talat.”

Kapitel 10

Anna

Maja kunde inte sova den natten. Hon gick om med mörka konturer under ögonen. Åt frukost. Åkte buss till den adress hon hade fått. Hon skulle möta upp en kvinna utanför och hon skulle sedan visa henne runt. Var allt fanns. Tjejen som hon skulle ta hand om kunde göra det mesta själv. Hon hade lärt sig efter flera års träning. Men var inte kapabel att klara sig helt och hållet själv. Maja anlände och fick sitt schema.

”Hej, jag heter Annika och är ansvarig för Anna.”

”Hej, jag heter Maja. Är det något speciellt jag behöver veta så här på rak arm om Anna, någon händelse i hennes liv som har påverkat henne? Kan hon prata?”

Annika blev lite ställd över Annikas frågor. ”Inte vad vi vet. Hon kan prata. Du ska veta att hon har varit väldigt aggressiv på sistone och orsaken har vi inte kunnat identifiera. Om du kommer på något så kan du bara ringa mig. Okej… ska vi gå upp?”

Maja nickade.

Lägenheten var på hundra kvadratmeter och utstrålade en självkänsla som tilltalade Maja på ett bra sätt. Hon tyckte om när det var rymligt. När hon hade tagit av sig skorna så tittade hon rum för rum och i tv-rummet – vid fönstret satt Anna och tittade ut mot den fina vyn. Hon bodde högst upp. Helt fantastiskt, tänkte Maja. Så här skulle man bo. Maja blev en aning avundsjuk, men höll sina tankar för sig själv. Annika visade henne runt och efter femton minuter var de klara. De gick in till Anna som satt på samma sätt som innan och tittade med sina blåa underbara ögon. Hon visade inga tecken på att titta på dem.
”Hej, Anna. Jag heter Maja. Jag är din nya assistent.”

Annika tog henne åt sidan och viskade: ”Hon kan vara frånvarande väldigt mycket och ena stunden får hon sina utbrott. Du måste vara uppmärksam. Hon får oftast sina utbrott på nätterna. Vi vet inte varför. Kommer du som sagt på en förklaring så är det bara att höra av dig. Nu måste jag gå. Det var trevligt att träffas. Du blir avlöst vid fyra av Ann-Marie. Här har du ett par nycklar. Förmodligen behöver du inte dem eftersom Anna blir assisterad dygnet runt. Okej, men då säger vi så.”

Maja stod ute i hallen tyst för att se om hon kunde höra något. Det var tyst. Om någon hade tappat en nål på golvet så hade det avgett en bedövande klang. Maja gick in till Anna och satte sig bredvid henne. Anna stirrade på en och samma punkt hela tiden. Det var stadens arena.

”Varför tittar du på arenan? Vill du dit?” Maja fick inget gensvar. Hon vekade autistiskt. Hon satt i samma ställning. Hon var innesluten. Maja fick ingen kontakt med henne. Anna såg ut precis som Maja kände sig. Vad kan ha hänt dig? tänkte Maja och förstod att ett trauma låg bakom hennes inneslutning.

Tiden gick och Maja lagade lite mat och matade Anna med. Hon åt litegrann, men satt i precis samma ställning. När Maja gick hem den eftermiddagen hade hon haft en känsla av att Anna försökte säga något till henne, men inte kunde. Maja hade bestämt sig för att kolla upp lite bakgrundsfakta. Vem var Anna? Vem hade fött henne? Hade Anna någon kontakt med sina föräldrar? Och i så fall hur ofta besökte de henne?

Maja hade en stark magkänsla att något inte stod rätt till. En person med Downs syndrom, och inte när Anna har varit lugn och samlad innan, utveckla ett sådant här beteende.

Gud har talat till Maja. Kan det här jobbet få henne att komma vidare.

Kapitel 11

Demonen

Nästa morgon ringde en kollega och sade att natten hade varit väldigt orolig och att jag måste komma. Så jag klädde på mig och åkte dit direkt.

Jag fick en chock när jag såg Anna ligga i sitt eget blod. Hon hade försökt bita av sig tungan. Det var en helt ny värld jag steg in i kändes det som. Aldrig hade hon träffat någon på sjukhuset som försökte bita tungan av sig.

”Har hon sagt något?” frågade jag min kollega medan sjukvårdspersonalen la henne på båren.

”Nej, inget. Hon skrek inte ens när hon gjorde det. Det var en ren slump att jag såg det. Skulle bara titta till henne. Då såg jag rännilen från munnen. Hon försökte ta livet av sig.”

Jag såg att kollegan var skärrad och jag sa att hon skulle följa med mig hem så de fick prata en stund. Polisen hade redan varit där.

Hemma hos mig satt vi och pratade en stund. Vi grät tillsammans. Det var väldigt skönt. För henne. Jag vet inte vad jag ska göra. Mina känslor blir mer och mer frånvarande. Mina tårar var konstlade. Inga riktiga. Börjar mitt hjärta försvinna. Sakta infekteras av en hämnd som har jag har väntat på ett bra tag. Nu är inte mitt liv så viktigt längre. Anna är i fokus. Vad har hon varit ute för?

”Jag skulle gärna vilja se Annas journal. Kan du ta med den imorgon?”

Kollegan nickade och hon gick sedan.

Anna skulle ligga kvar på sjukhuset över natten så jag behövde inte jobba. Men jag bestämde mig för att åka tillbaka till lägenheten och titta lite. Om det fanns något som fick mig att förstå Annas autistiska tillstånd.

När jag kom dit var lägenhetsdörren på glänt. Jag smög. Jag ville inte skrämma inkräktaren. Jag öppnade dörren och den gnisslade till.

”Vem där?” hörde jag en röst.

”Jag heter Maja och är Annas personliga assistent. Vem är du?”

”Jag är hennes pappa. Jag skulle bara samla ihop lite saker som hon gillar.”

”Det har redan vi gjort. Jag har nog inte sett dig innan.”

”Nej, det är bara jag som hälsar på. Jag är inte tillsammans med Annas mamma. Hon stack och lämnade oss ensamma. Jag har en ny familj nu. Jag hälsar på ibland. Inte så ofta som jag hade velat. Men man gör så gott man kan.”

Jag nickade och fick en konstig känsla av att pappan dolde något.

”Vad gör du här själv?” frågade pappan.

”Jag skulle bara leta efter min mobil”, ljög jag. Jag ville inte berätta sanningen.

”Jag ska gå. Vi ses!”

Jag var själv. I en lägenhet som var hemsökt av en demon. Jag kände det. Jag hade själv levt med en demon. Vem var demonen i det här fallet?

Kapitel 12