Det finns en tid för oss alla

Kapitel 1

Osynlig

Hon syns knappt. Hon står alltid i ett hörn. Ingen ser henne. Ingen vill väl se henne. Hon är ju ingen speciell. Varför skulle någon gå fram till henne i matkön när hon och hennes ”kollegor” ska äta? Hon är ju ändå ingen. Inte som hennes andra kollegor. De tar plats. Tycker hon i alla fall och beundras alltid dem som ställer sig upp och talar ”till nationen”. Hon brukar se sig själv ibland stå där och tala tydligt med sin speciella och högtidliga röst. Drömmen blir snabbt verklighet och det förflutna kommer snabbt ifatt en. Hon vet. Maja vet allting. Alltså Maja vet inte allt när det gäller: geografi, historia, samhällskunskap, ja, inget, utan om att vara utsatt. Att inte vara någon speciell. Inte synas. Hon blir aldrig bjuden till de vidriga tjejträffarna som anordnas två gånger om året. Eller ja, de frågar men kommer alltid till samma slutsats: ”Det är så att du inte brukar vilja så vi förstod att du inte ville det här året heller. Eller?” Vad fan skulle hon svara? Jag vill men vågar inte för att ni ska komma. Fan ta alla slynor som bor i innerstan och anser sig mer viktig än en vanlig förortstjej som aldrig varit på en fest. Om inte släktträffar räknas.

Maja kommer till jobbet en dag. Hon känner sig väldigt nere. Ingen frågar hur hon mår. Känslan av ensamhet är mer påtaglig än någonsin och hon vill bara få slut på det. Hon vill inte leva mer. Tjugofyra år och vill avsluta sitt liv. Inte för att det är ovanligt att yngre tar sina liv. Men att hon skulle göra det, anser hon själv, inte skulle vara ett av alternativen för några år sedan, inte för att hon gillade livet mer då, men hon hade sin underbara mormor vid sin sida som hjälpte henne i alla situationer. Det tillfälle då hon tog sitt sista andetag tog även Maja sitt. Hennes hjärta slår inte. Vadå, tänker ni då, det kan väl inte vara verkligt? Vad tror ni själva? Självklart är det sant.  Se er i spegeln och tänk på den värsta dagen i era liv och känn efter ditt hjärtas slag och märk skillnaden. Hjärtat ruttnar sakta. Efter flera sådana händelser så kollapsar hjärtat och man vill bara sjunka ner så djupt i sig själv som det bara går. Och det gör du. Snabbt. Eller, sakta i din värld, för du vill bara ner. I djupet. I avgrunden. I något som du finner mer smakfullt än världen.