Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 17
Kapitel 17
15 september
Alex ligger i sin säng. Det har gått fem dagar sedan Amanda tog sitt liv. Ensamhet. Det är som vanligt hemma. Efter att mamman hämtat sin son hos polisen åkte hon direkt hem och började supa igen. Frågade inte Alex hur han mådde. Vem Amanda var? Alla dessa frågor som en vanlig mor skulle ha frågat. Nu ligger han och gråter sig till sömns medan hans patetiska mamma sitter och dränker sina sorger i sprit. Han har tänkt själv att ta en sup. I själva verket har han aldrig provat sprit förut. Han vill inte bli förlorad i något som bara blir värre. Nej, ska han sörja vill han göra det i verkligheten. Eller vill han det nu? Självklart inte. Nu skulle han bara vilja hitta den som satt upp affischerna och döda honom. Det är något som har figurerat i hans tankar under de senaste fem dagarna om han har modet och den kylan som krävs för att göra det han har tänkt på. Han vill inte leva i en värld som inte Amanda finns i. Han vill vara med henne. Samtidigt vet han inte om hans tankar kommer sammanföra dem igen. Kanske hamnar han i helvetet istället. Han torkar tårarna. Då hör han dörrklockan.
Han tror att någon annan ska hinna förre henne, men vid ankomsten in till tv-rummet ligger mamman i sin styvfars famn och sover. Han springer till dörren och öppnar. Där får han en chock. Utanför står Amandas mamma.
”Hej Alex! Förlåt att jag kommer och stör! Kan jag få komma in?”
”Det är nog ingen bra idé!” säger han och tittar bort mot soffan. ”Förlåt att jag inte har hört av mig! Jag kunde bara inte!”
”Det är ingen fara. Men då kan du kanske komma med mig upp till vår lägenhet. Det är så lyhört här.”
”Okej”, säger han och tårarna kommer utan att han kan hejda dem.
De kramar varandra först men det blir en lam då Alex inte vet hur han ska förhålla sig till stundens allvar. Vad kan Amandas mamma vilja honom? De kommer upp till lägenheten. De sätter sig i köket. Fadern är förmodligen på jobbet.
”Var är Amandas pappa någonstans?” frågar Alex väldigt bestämt. Han ångrar sig direkt att han tog i så hårt.
”Han orkar inte vara hemma. Så han jobbar. Varför jag vill prata med dig beror på att du var Amandas enda kompis här. Hon fick aldrig chansen att stadga sig här. Hon kände sig aldrig hemma någonstans. Allt är mitt fel. Jag satte aldrig stop för min mans hemskheter.” Hon börjar gråta. ”Förlåt mig!”
”Det är ingen fara!” säger han lugnt. Han tycker det är skönt att prata med någon som känner som honom. ”Vad för hemskheter?”
Mamman tittar på honom och försöker komma underfund med vad han menar och kommer på. ”Min lilla dotter…” Hon bryter ihop. Alex går fram till henne. Denna gång är kramen mer kärleksfull. De sitter så en stund. ”Det är bättre att du läser i den här. Det var därför jag kontaktade dig. Jag plockade ihop Amandas saker när jag hittade hennes dagbok. Hon har fört dagbok sedan, ja du vet, det som hände i Stockholm i juni månad. Hon blev våldtagen.”
”Tyvärr visste jag inte det när jag kom till skolan den dag hon tog livet av sig. Några elever hade satt upp på hela skolan…” Mer hann han inte säga förrän mamman avbröt honom.
”Rektorn berättade det. Vet du vilka de var?”
”Nej, inte ännu.”
”När jag öppnade dagboken stod det med tydliga bokstäver att den var tillägnad till dig. Hon ville att du skulle veta vem hon var, det som hon inte själv kunde berätta när hon var vid liv. Jag har inte läst mer. Jag vet nu att du var en viktig pusselbit i hennes liv. Men tyvärr var det försent. Hennes förflutna hann ifatt henne. Innerst inne tror jag att hon visste att det skulle hända. Men hon ville ge det en chans.”
”Du ska veta att henens pappa är ett svin!”
”Varför?”
”Jag vill att du ska gå nu!” säger hon.
Alex tänker efter först. Men förstår att han inte kommer få veta sanningen. Eller finns hela sanningen i Amandas dagbok. Alex lämnar Amandas mamma och går ner till sig. Han sätter sig vid skrivbordet. Lägger ner dagboken. Öppnar första sidan. Som är fylld med hjärtan. Hjärtan som är riktade mot Alex. Alex börjar gråta.
