Det finns en tid för oss alla

Kapitel 19

20 september

Alex sitter vid sin dator och letar på internet. Han har bestämt sig för att agera. Amanda dog inte självmant, utan blev pressad från alla håll. Sin pappa, skolan, den jävla idioten som våldtog henne i Stockholm. Han har bestämt sig att han inte vill leva ett liv utan henne, men innan han lämnar jorden för all framtid så ska han visa att man inte kan göra vad som helst utan konsekvenser. Det han ska göra är han väl inte så sugen på, men det finns ingen annan utväg. Han måste. För Amanda. Han måste vara stark. Samtidigt som han söker på internet efter illegala vapen så vet han efter att han hört en diskussion mellan sin mamma och styvfadern att han skulle iväg en vecka på jakt för ett tag sedan. Kanske två månader sedan och om han bara lyckas ta nycklarna kan han på något sätt åka dit och bryta sig in och stjäla det han har. Fast han måste planera. Det kommer ta ett tag och om det ska få bäst utslag ska han göra det vid en tid som alla förknippar med frihet och ingen skola, eftersom då är hela klassen samlad och det är en aning mindre folk i skolan. Han vet vilka det var som satte upp affischerna och de ska få betala. De ska stå dem dyrt. Han vet att han aldrig kommer ut levande, men det vill han inte heller. När han är väl där inne så vet han hur han ska gå tillväga. Alla som ser misstänkta ut skjuter han. Han har inget val. Fast han vet att det finns en risk att planen går åt helvete. Då har han en reservplan, att skjuta så många som möjligt tills polisen skjuter honom. Han vet att allt det här låter sinnesjukt, men inte för en kille som lever i missär. Hans enda vän dog i hans armar. Det har satt sina spår och nu är han trött på att stå bredvid.

Planen ska genomföras den tjugonde december klockan tio på förmiddagen då alla ska samlas klassvis. Handen skakar när han tänker på det. Han börjar gråta och tar sig för huvudet. Kommer han kunna skjuta sina klasskamrater? Han vet inte det ännu. Först ska planen genomföras och han har exakt tre månader på sig. Att skaffa vapen, se var han ska gömma sig, var han ska gömma sina vapen. Han vet inte ännu i vilket klassrum de ska vara i. Det är lite för tidigt att fråga om det. Det skulle bara se misstänksamt ut. Nej, han måste vara kylig. Ta allt i små steg. Visst går tre månader fort.

Efter att ha letat lite på internet fortsätter han att läsa igenom Amandas dagbok. Han har en plan för hennes pappa. Han ska lida så som Amanda gjorde. Han vet att Amandas mamma börjar tidigt och att henens pappa börjar senare. Nu jobbar inte hennes mamma, men till dess får han hoppas på att hon gör det. Annars finns det bara en sak att göra. Döda dem båda. Alex är arg. Hämndlysten. Han vill inte leva mer. Han är trött på att kämpa. Kämpa mot något bra när det i slutändan ändå går åt helvete. Han vill inte längre tro på att hans mamma ska bli nykter igen. Varför skulle hon? En fråga som inte Alex själv har ett bra svar på. Varför skulle hon ge upp något som lindrar hennes smärta. Hon har slutat att bry sig om det som finns kvar i livet. Honom. Sin egen son. Hennes kött och blod. Han har själv slutat bry sig eftersom han inte orkar ta fler diskussioner med henne om att han finns kvar. Enda svaret han får är ”Jag orkar inte. Låt mig bara vara! Jag löser det här! Du kommer alltid vara min son! Men just nu mår jag dåligt! Jag kommer snart må bra igen!” Skitsnack, enligt Alex. Det har gått nästan fyra år sedan Alex pappa körde ihjäl sig. Han tänkte först på att göra exakt samma sak, men ändrade sig efter att ha läst Amandas dagbok. Nu är han bara arg, väldigt arg på världen.