Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 22
Kapitel 22
19 december
En dag kvar. Alex ska till skolan idag med sin trunk. Hans enda rädsla är att någon ska titta konstigt på honom. Det vore väldigt olyckligt. Då är förmodligen spelet slut och då är det bara att strida så länge han kan. Tills antingen han blir skjuten eller hans ammunition tar slut.
Han tar trunken och går ut genom dörren. Men då hör han sin mamma säga: ”Ha en bra skoldag Alex!” Något som hon inte har sagt sedan hans pappa dog. Hur kan det komma sig? Alex är en aning chockad och måste ta ett stort andetag för att inte blir för berörd. Det finns ingen återvändo. Eller finns det? Han kanske inte behöver göra det här! Nej, det finns ingen återvändo. Ta dig samman! När han väl kommer till skolan så är det rätt lugnt men möter en lärare på vägen som han har i matte.
”Hej Alex! Har du inte lektion nu?” säger läraren och ser på trunken han bär på.
”Bussen var lite sen idag. Jag är på väg dit!” säger Alex lugnt.
”Vad ska du ha den trunken till? Inte har ni väl idrott idag?”
”Nej, det är lite saker till imorgon när vi ska ha avslutning. Har köpt in lite roliga avslutningspresenter.” Fan vad dålig han är på att ljuga.
”Jaha, det låter intressant! Kan man få kolla?” säger han och tar tag i trunken och ska precis öppna den när Alex drar den åt sig.
”Det är ingen bra idé! Jag måste gå!” säger han. Han går väldigt fort mot sitt skåp. Han ser inte sig om. Han lägger in trunken försiktigt i skåpet.
Han har läst om hur man ska hanterar alla vapen, men aldrig provskjutit. Så han är nervös ifall det ska gå fel och kanske skjuta sig själv. Eller det är meningen i slutändan men inte till en början. En del av honom säger att det här är fel sätt att gå och den andra säger att han inte har något annat val ifall han ska få frid. När trunken är på plats så går han till klassrummet där han ber om ursäkt för sin sena ankomst och sätter sig längst bak. Tittar på alla sina klasskompisar som stirrar mot läraren och förundras över att det är samma klass som innan, innan Amanda tog sitt liv. Som om alla har tagit tag i sina liv. Men vad hjälper det Amanda? Inget! Inget alls! De kanske skulle ha tänkt på det innan! Visst har han hört att de som satte upp affischerna har erkänt för rektorn och en utredning är igångsatt. Men vad hjälper det? Det är bara dåligt samvete. De vet att det var deras affisch som var den utlösande faktorn att Amanda tog sitt liv. Nu vet Alex att mer ligger bakom, men det rättfärdigar inte deras beteende. De ska få betala med sina liv. Han vet konsekvenserna. Han kommer inte bara bli känd över landet utan också den första som går in på en skola och skjuter sina egna klasskompisar. Sveriges första skolmassaker. Han är inte stolt på något sätt över hans plan. I själva verket är han rädd. Rädd att se sina egna klasskompisar i ögonen och trycka på avtryckaren så att konsekvensen blir döden. Han förstår inte riktigt. De som befinner sig här inne har bara en dag kvar att leva.
Nu finns det bara en sak som skiljer Amanda och honom åt, ”livet”. Han tänker på raden som prästen säger på bröllop ”Tills döden skiljer dem åt”. Mellan Amanda och honom själv är det ”Tills livet skiljer dem åt.” Han blir glad över att tänka på Amanda. Den månaden de fick vara tillsammans. Nu ska de snart förenas igen. För alltid.
