Det finns en tid för oss alla

Kapitel 23

20 december

 

Alex har suttit vid skrivbordet hela natten. Planerat. Gråtit. Läst igenom Amandas dagbok ännu en gång, kanske för tionde gången och han forcerar alltid blicken vid den sista sidan där hon skriver om hur hon älskar honom, men att hon förmodligen inte kommer att orka stå ut så mycket länge till. Allt är bara skit. Och så har hennes pappa börjat förgripa sig på henne igen. Hon vill bara att det ska vara över.

 

Han kollar på klockan och den visar fyra. Han ska snart göra sig i ordning. Vid sex tiden går Amandas mamma hemifrån och några minuter senare ska han stå utanför beredd på att slå till med hela sin fulla kraft. Planen är att Alex ska knocka honom. Något som är svårt i hans position. Men också för hans storlek. Han har inte den på sin sida. Han är klen. Fast han har styrketränat en aning de senaste tre månaderna och det har gett resultat. Musklerna börjar synas. Han har blivit smalare i ansiktet. Framför allt har det märkts i skolan där alla tjejer kollar in honom när de går förbi. Ibland visslar dem. Och Alex blir högröd i ansiktet. Självklart är han nöjd med sin nya kropp, men inte så van vid att få komplimanger. Till och med hans klasskompisar har lagt märke till honom. Det gör inte skillnad. Det är försent att visa tacksamhet till livet och andra runt omkring sig. Han har aldrig varit mer säker än vad han är nu. På något sätt har han tränat både fysiskt men också psykiskt. Nu kan han faktiskt se sig själv döda en person. I början var det svårt, men efter att ha varit i skogen några gånger och skjutit ett par djur så är han beredd på sin ursprungliga plan. Hans styvfar har inte märkt att hans vapen är stulna. Alex var slug och styvfadern märkte inte ens att nycklarna var borta. Inte vad han vet i alla fall.

 

Han ställer sig framför spegeln för att se sin spegelbild. Ögonen ser ledsna ut. De svarta ringarna under ögonen har visats tydligare under de senaste dagarna, då sömnen har blivit rubbad. Han är psykiskt trött. Det tär på honom. Men han måste göra det. Annars kommer han aldrig att få frid. Han vet konsekvenserna. Många döda. Han får många döda på sitt samvete. Eller rättare sagt hans mamma som får hela skiten. Hon kommer att få leva med att sin egen son dödade sina klasskompisar. Han kommer vara med Amanda på ett bättre ställe.

 

*

Klockan slår sex och han är beredd. Han står med sina militärbyxor och en svart skjorta som han har köpt på internet. De är väldigt snygga, enligt honom själv. Passar hans nya jag. Det här är hans nya klädsel, den som han kommer ha på sig när han dör. Han hör att mamman går nerför trappan. Alex väntar på att ytterdörren ska stängas. Då öppnar Alex dörren. Går försiktigt upp en våning. Tar upp sin revolver. Döljer den väl i byxlinningen. Han tar ett djupt andetag. Var inte rädd! Du kommer att klara det här! Jag är stark! För Amanda! Och så ringer han på dörrklockan och hör pappan närma sig. Dörren öppnas och precis vid rätt tidpunkt tar han ett steg och gör en danskskalle på honom så att han trillar baklänges.

 

”Vad i helvete gör du?” skriker han.

 

Alex säger.

 

”Schhhhh! Du vill väl inte att någon ska få nys på vilket svin du är?”

 

”Du är sjuk i huvudet!” säger han lite tystare.

 

”Är det jag som är sjuk? Jag skulle inte tro det! Jag blir inte kåt av att se min dotter, ifall jag hade haft någon, och jag skulle aldrig skada henne. Det du har gjort med Amanda gör mig spyfärdig!” Nu börjar Alex skrika. Han försöker lugna ner sig.

 

”Nu vill jag att du ska gå härifrån. Om du gör det så glömmer vi alltsammans. Okej?”

 

Men Alex vill inte glömma något. Han har kommit dit för att slutföra sin uppgift. Han tar fram sin styvfaders revolver. Framme vid mynningen har han satt på en ljuddämpare som han hittade i vapenskåpet.

 

”Vad fan gör du?” Amandas pappa börjar bli skraj. ”Du behöver inte göra det här! Förstör inte ditt liv på mig! Jag vet att du tycker jag är ett svin och jag håller med dig. Jag har försökt att inte tänka dåliga tankar om min dotter, men det är omöjligt. Nu är hon död och jag är faktiskt glad.”

 

Då rämnar det för Alex.

 

”GLAD! DU ÄR GLAD FÖR ATT DIN EGEN DOTTER ÄR DÖD FÖR ATT DU INTE KAN HÅLLA DINA ÄCKLIGA FINGRAR BORTA!? DU ÄR ETT STÖRRE SVIN ÄN VAD JAG TRODDE!”  Han riktar revolvern mot mannens vänstra ben och trycker av. Det hörs mer än vad han trodde att det skulle göra.

 

”Helvete. Jag lovar att gottgöra Amanda! Okej! Om du bara slutar!” Blodet börjar sippra ut på det fina parkettgolvet. Hans knä är sönderslitet av kulan som har lekt sig igenom benet.

 

”Skulle inte tro det. För att det här ska bli ett ännu större helvete för dig ska jag berätta för dig vad som kommer att hända med dig. Jag beräknar att polisen kommer att vara här inom tio minuter och då är du död.”

 

Mannen skakar på huvudet och han börjar gråta. Han bönar och ber. Alex skjuter honom i det andra benet.

 

”Gnäll inte nu! Ställ dig på båda knäna och sedan ska du be för Amandas skull!” Alex är uppriven av sitt beteende. Han är lika rädd som mannen framför honom.

 

Mannen reser sig upp på knäna. ”Vad vill du att jag ska säga?”

 

”Vet du inte det själv? HA!? Det är inte jag som har dödat Amanda – det är du!”

 

Alex riktar revolvern mot hans panna.

 

”Jag är så ledsen Amanda”, är det enda han hinner säga innan Alex trycker av.

 

Kulan penetrerar mannens panna och trasar sönder  hela hans hjärna för att sedan spränga bort hans bakhuvud. Döden befinner sig i rummet. Alex torkar bort blod från sin hand.

”Amen!” säger Alex och går sedan ut i trappuppgången. Ingen polis hörs eller syns till.