Julkalender 2011 "Tills livet skiljer oss åt" Kapitel 6
Kapitel 6
Utdrag från Amandas dagbok:
”Min stora kärlek, mina hemligheter, mitt liv och mina lögner.”
Kära Dagbok!
Jag vill inte leva mer. Jag vill fan inte leva mer. Varför ska jag det? Då tänker du säkert på att jag sade att vi kvinnor inte ska känna oss som offer. Men hur ska vi inte göra det när man får sitta i samma rättegångssal som gärningsmannen, som tittar på en som om han våldtar mig ännu en gång, fast denna gång med blicken. Nej, hur är lagen utformad? Det är som att vi kvinnor ska skämmas över att vi har polisanmält ett sådant svin. I själva verket känner domaren, advokaten, åklagaren att sådana här mål inte är något att ta upp. Hur ska då kvinnor kunna gå ut och känna sig säkra om inte polisen och rättsväsendet kan skydda oss. Från och med nu kommer jag att väga mitt liv åt att bekämpa fördomar som finns ända in i poliskåren. Men var ska jag börja? Självklart att få den som våldtog mig fälld för brottet och sedan efteråt får jag se hur jag ska bära mig åt. För han kommer väl att bli dömd? Jag har pekat ut honom. Det var han som tog mig. Snälla gud!
Jag kommer ihåg när han drog mina byxor och sedan mina trosor för att sedan trycka in sitt könsorgan i mitt underliv så det blixtrade för mina ögon. Kan verkligen en sådan person bli fri? Enligt min advokat ska jag inte hoppas på för mycket eftersom det inte finns någon teknisk bevisning och ingen har sett honom på plats. Men jag ber till gud varje dag. Imorgon ska han få sin dom. Imorgon avgörs min framtid. Kan jag stanna kvar eller måste jag flytta.
Tack kära dagbok för att du har orkat lyssna!
(Utdrag från den 20 juli 2011)
