Jag trodde att du skulle förstå!
Jag trodde att du skulle förstå!
Jag trodde att du skulle förstå,
jag ville inte göra dig illa,
göra dig besviken.
Jag grät.
Jag grät.
Jag grät.
Jag hatar det!
Fattar du det!
Jag grät!
Jag trodde att du skulle förstå!
Du gjorde mig besviken,
när du inte kom.
Du ska aldrig få mig att må dåligt igen!
Därför gjorde jag det!
Jag trodde att du skulle förstå mig,
men istället tänkte du på dig själv.
Men jag då?
Ska jag aldrig någonsin få må bra?
Jag vill ha dig där,
men du motarbetar mig hela tiden.
Du berättade för mig om dig själv
och jag förstod.
Men ändå svek du mig.
Varför?
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Jag försöker.
Jag gråter över att jag aldrig haft dig där.
Jag försöker.
Jag försöker.
Jag väntar.
Men ändå är det du i slutändan som gör dragen,
och tänker på dig själv.
Tänk någon gång hur jag känner!
Varför jag gör vissa saker.
Det finns en förklaring!
Snälla!
Snälla!
Annars förblir muren lika tjock som nu.
Jag trodde att du skulle förstå!
Men innerst inne visste jag redan hur du skulle reagera.
Varför?
Jo, för så som du reagerade har jag känt hela mitt liv,
Besvikelsen,
gång på gång.
Vad har jag gjort?
Tänker du då!
Eller?
Om du inte vet det så kan jag tyvärr inte göra mer.
Jag trodde att du skulle förstå.
Hampus Eriksson den 30 november 2011
