Det sista lövet har fallit
Det sista lövet har fallit
I
Slottet syns från vägen,
det skimrar i mörkret,
lamporna lyser upp.
Löven faller lätt som snö,
ner mot marken.
Som livet efter döden.
Man faller ner i dvala.
Löven fortsätter att falla,
medan livet förblir tyst.
Okänt.
Löven fortsätter att falla,
tills det sista lövet har fallit.
Tyst.
Mörkt.
Det är bara vinden som hörs,
träden pratar med den sista människan på jorden,
men människan kan bara höra brus.
Brus från ett stort slott,
Som vilar sin kropp mot det enda som finns kvar,
människan.
II
Slottet förblir tomt,
människan har övergivit det enda som räddar dem,
från ondskan.
Övergiven.
Tomt.
Allt är borta.
Inget kvar.
Bara bruset från de talande träden,
Och det övergivna slottet,
där alla dansade,
hade sex,
njöt av god mat.
Lamporna har slocknat,
löven har slutat att falla,
ändå är människan stolt.
Omedveten.
Blind.
För det som ska ske,
i framtiden,
och det som har skett,
i det förflutna.
Tick, tack, tick tack.
Ding dong, ding dong
Klockan slår för människan,
Kyrkoklockorna slår för friheten.
Apokalypsen är snart kommen.
Då kommer människan höra trädens röst.
Träden kan bara höras av dem som verkligen vill
Och har förmågan att ändra på sig.
Därför förblir träden bara brus,
för den sista människan på jorden.
Tick tack, ding dong.
Tick tack, ding dong.
Tick tack, ding dong.
Tick tack, ding dong.
´
Hampus Eriksson den 9 oktober 2011
