Det finns en tid för oss alla

Dikten är skriven ur Jennys perspektiv, alltså Moas mamma.

Ett år av saknad

 

Sorgen tuggar,

 

tuggar,

 

tuggar.

 

Jag vet inte var jag ska bli av.

 

Det har snart gått ett år.

 

Ett år av saknad.

 

Ett år av tårar.

 

Massor av tårar.

 

En trötthet infinner sig nästan varje dag,

 

på något sätt börjar min kropp att återhämta sig,

 

efter de år som Moa fick kämpa.

 

Många tror att hennes kamp var för gäves,

 

hon överlevde inte,

 

men det är inte hela sanningen,

 

hon fick några år till med oss.

 

En tid som innehöll allt,

 

tårar,

 

ännu flera tårar,

 

men ett ljus som fick oss att förstå,

 

att Moa inte kommer vara hos oss så länge till.

 

Hon kommer att dö.

 

Och det gjorde hon också den 26 oktober 2010.

 

Ett datum som har etsat sig fast i våra hjärtan.

 

Ett ärr,

 

som vi alltid kommer att bära med oss.

 

Det här året har varit upp och ner.

 

De svåra perioderna,

 

tror jag att sorgen ska tugga upp

 

det jag har kvar av min kropp,

 

mitt skal.

 

För det är precis så det känns, ett skal som är skört att vidröras.

 

Jag kommer nog aldrig bli hel,

 

men min familj gör så att jag kan fortsätta,

 

fortsätta på den ljusa stigen,

 

som jag inte riktigt vet vart den leder.

 

Vem vet.

 

Det enda jag vet med säkerhet:

 

är att jag alltid kommer sakna dig Moa.

 

Alltid.

 

Du är i mitt hjärta.

 

Eftersom du finns där,

 

så kan inget skada mig,

 

inte ens sorgen som försöker att äta upp mig inifrån,

 

men du är min räddande ängel.

 

En ängel från himlen.

 

Hampus Eriksson 25 oktober 2011