Ensam
Ensam
Jag vågar inte. Jag tror inte. Jag är inte. Jag kan inte. Jag vill inte. Jag måste.
Jag sträcker mig efter mobilen och ser att Nina har skrivit
Nina: Hoppas att du mår bra! Jag älskar dig! Vi ses snart!
Jag skriver inte tillbaka. Jag kan inte. Vill inte. Jag är bara tom. Jag vågar inte förstå vad som hände kvällen innan.
Det gjorde ont i alla fall. Väldigt ont. Jag skrek. Ingen lyssnade. Ingen var där. Var det jag?
Det plingar ännu en gång i mobilen.
Nina: Vara, snälla! Jag ber dig! Du är inte ensam om det här!
Hur kan jag inte vara ensam. Hon var inte där. Sluta! Du finns inte!
Men jag skriver tillbaka.
?: Snälla sluta skicka meddelande! Radera mitt nummer. GLÖM MIG! Jag finns inte mer.
Nina: Du skrämmer mig! Jag kommer till dig! Vi måste prata!
Jag vill inte prata.
Jag vågar inte. Jag kan inte. Jag ser ner. Kylan tränger i mina porer och expanderar så att min kropp domnar.
Jag kan inte. Jag vill inte. Men jag måste.
?: Jag älskar dig.
Jag trycker på skicka. Jag ställer mig på räcket. Blundar. Känner den kalla vinden ta tag i mig och sen släpper jag taget. Jag flyger.
Nina: Jag kommer! Snälla gör inget! Jag älskar dig!
Nina ser att ambulanserna står bredvid lägenheten. Hon springer. Ingen stoppar henne. Allt blir svart. Lägenheten är kall. Balkongen står öppen. På det kalla betonggolvet sitter hon.
”Jag vågade inte. Jag kunde inte. Jag kunde inte!”
