Det finns en tid för oss alla

Kapitel 11

Utdrag från Amandas dagbok:

”Min stora kärlek, mina hemligheter, mitt liv och mina lögner.”’

Kära Dagbok!

 

Pappa har fått ett nytt jobb i Kristianstad. Vi ska flytta dit. Jag ville inte först. Men blev övertalad. Fan för allting. Hovrätten avslog vår resningsansökan och jag sade till min advokat att han skulle låta allt vara. Det var över. Mitt liv. Andras liv. Om nu rättssystemet ansåg att mannen var oskyldig så är det väl så. Svårare är det inte. Jag kanske var för full för att kunna se honom tydligt. Den senaste tiden har jag tvekat på mitt vittnesmål. Rätten hade kanske rätt. Det är kanske jag som är den skyldige. Den som borde få psykisk vård. Mina föräldrar har talat om det, att jag ska gå till en psykolog. Men vad ska jag säga till honom? I själva verket är inte våldtäkten det enda som förföljer mig. Jag vet inte ens om jag vågar berätta för dig min kära dagbok. Det är så mörkt. Så mörkt.

 

Vi flyttar imorgon. Tidningarna har lugnat ner sig. Inga telefonsamtal mitt i natten. Varje gång en journalist ringde hem så svarade mamma med att skrika åt dem och att de skulle lämna mig i fred. Men det hjälpte inte. Till slut drog min mamma ut telefonkabeln under nätterna. Allt är förändrat. Jag slipper till och med det mörka nu på nätterna. Fast istället kommer andra demoner till mig under nätterna och spökar. Jag hatar det. Jag vet inte om jag orkar. Den enda lösningen är kanske att gå till en psykolog. Men när? Direkt när jag kommer till mitt nya hem? Nej. Jag vågar inte. Jag vet inte riktigt var jag skulle börja någonstans. Det är så mycket. Väldigt mycket jag vill berätta och ventilera. Mina demoner kanske försvinner när jag har kommit till ett helt nytt och outforskat ställe där ingen känner henne. Förutom dem som läser kvällstidningarna. I och för sig är det värsta som kan hända är hemska blickar från okända människor som inte vet sanningen. Ingen vet något. Alla är ovetande. Ingen vet vem jag är.

 

Fast, vem är jag?

”Utdrag från den 30 Juli 2011)

Kapitel 10

1 september

Alex och Amanda kommer närmare och närmare varandra samtidigt som tiden flyter på. Såklart har de inte gått in på det privata ännu. Ingen av dem är beredda på att öppna sin själ till den andra parten. Inte nu. Kanske inte sen heller. Tiden får avgöra. En sak är säker och det är att Alex har fått ett liv han tycker själv att han förtjänar. Hans liv kan sammanfattas med att flera pusselbitar har fattats. Nu har pusslet fått ännu en beståndsdel. Färdig tror han att han aldrig blir, för livet har så mycket att ge om man bara vill öppna nya dörrar och kanske till och med att stänga gamla och förlegade som bara står öppna för att det ska så vara. Nej, han vill börja om och utforska nya dörrar som han aldrig har vågat öppna innan.

 

Alex har inte tänkt på sex eller att kyssa eller inte ens att se Amanda som en flickvän eftersom hon är en viktig del av hans liv. Han vill inte förstöra det med klantiga felsteg. Aldrig. Finns inte på kartan.

 

Amanda ser Alex som en bra kompis att prata med och hon känner sig trygg med honom. Han stressar inte på. Frågar aldrig om hennes förflutna. Antingen läser han inte kvällstidningar eller så vågar han inte prata om det. Amanda bryr sig inte. Efter skolan ska de träffas och fika ihop. Den första riktiga fikan ute på ett riktigt café. Alex är nervös. Vad ska de prata om? Amanda ser det som en möjlighet att komma honom närmare in på livet. Ibland tänker Amanda på hur mycket de har att prata om, fast de är väldigt unga. Det är aldrig en tyst minut. Antingen är det musik, film eller böcker som de analyserar och diskuterar på raster hemma hos varandra. Eller alltid på skolan eller hos Amanda. Hon har inte frågat varför de aldrig går hem till Alex. Hon känner det som att när han är beredd så talar han om det. Allt har sin tid. Alla dörrar behöver inte öppnas på en gång.

 

Vid tre slutar skolan och de promenerar mot centrum. Efter händelsen på bussen har Alex och Amanda gått. Ingen av dem har protesterat eller ens gnällt. Det blev bara så. Amanda vill inte träffa på den där vidriga bruden, och Alex bara hänger på. Han umgås ändå med den snyggaste bruden i klassen. Eller tjejen. Brud skriker tonår och ingen av dem är det. De är inte heller vuxna. Ingen av dem vet egentligen i vilket fack de tillhör. Vem bryr sig? Alex? Amanda? Nej verkligen inte. Det finns annat att tänka på när man är sexton år.

 

Amanda känner väl inte att hon är sexton längre. Utan istället en tjej som förlorade sin oskuld via en våldtäkt. Hennes självförtroende bara försvann. Efter att ha varit den snyggaste och coolaste tjejen i klassen blev hon istället den mest hatade. Hon figurerade i tidningar, radio och tv. Hennes kompisar övergav henne. Föräldrarna tog en aning avstånd. Men de var ändå där. Pojkvännen stack. Ja hela hennes liv föll som ett korthus. Våldtäktsmannen blev friad och skolan blev ett helvete. Hon kallades för en lögnare och att hon bara ville ha uppmärksamhet. Vadå uppmärksamhet, tänker Amanda, hon var inte den som tryckte på att tidningarna skulle publicera falska historier om henne och hur hon såg på allt. Nej det var media.

 

De kommer till caféet. Sätter sig längst in vid ett litet fönster. I början sitter dem tysta. När värdinnan kommer och tar upp deras beställning bryts tystnaden.

 

”Välkomna! Vad får det lov att vara?” säger värdinnan med ett leende.

 

Alex tittar på Amanda. ”Jag vill ha en kaffe”, säger Amanda.

 

”Jag kan också ta en kaffe.”

 

De tittar på varandra.

 

”Jaha. Det var fint här. Eller vad tycker du?” säger Amanda lite försiktigt för att bryta den pinsamma tystnaden.

 

”Jo.” Alex skakar i benen. Han kan inte sitta stilla. Då händer något som aldrig hänt förut. Amanda tar sin fina och lena hand med sina långa naglar och kramar om hans.

 

”Alex, titta på mig! Var inte nervös. Du behöver inte vara någon annan. Var dig själv! Det är den jag gillar.”

 

Alex nickar. ”Okej! Det pirrar i magen. Jag har aldrig varit på ett fik med en tjej förut. Om jag tänker efter har jag aldrig varit på ett fik ensam heller.”

 

Amanda hoppas på att barriären upplöses så att de kan prata allvar. Kaffet serveras. Först är det tyst. Sedan bryter Alex tystnaden med att vilja veta mer om Amanda. ”Var kommer du ifrån?”

 

Först är hon tveksam. ”Vi ställer varannan fråga till varandra och vi måste svara. Så svar på din fråga är Stockholm. Är du uppvuxen här?”

 

Alex ler. ”Jag kommer härifrån. Varför flyttade din familj från Stockholm?”

 

Amanda sväljer sitt kaffe väldigt fort så att det bränner till i halsen. ”Alex, jag vet inte… Jag vill inte ljuga för dig. Men inte heller förstöra vår vänskap. Det hände något väldigt allvarligt som förändrade mig och min familj. Jag är ingen bra människa att umgås med. I själva verket utnyttjar jag dig. Att vara ensam är något jag inte klarar av.”

 

Alex blir rädd. Han vet inte hur han ska fortsätta. Han bestämmer sig för att fortsätta med en annan fråga. ”Okej! Bara så du vet så utnyttjar du inte mig. Jag gillar ditt sällskap och varför du vill umgås med mig bryr jag mig inte om.”

 

De sitter och småpratar och ställer några frågor till under en timme. De beger sig hemåt vid fem tiden. När de skiljs åt kramar de om varandra. Alex blir helt till sig. Hennes lukt. Hennes närvaro. Han blir en aning kåt. Upphetsad. Amanda märker det direkt och för att det inte ska bli pinsamt för någon part pussar hon honom på kinden. Hon går upp till sig. Han ät förändrad. Han är kär i en person som han inte vet något om. Men ändå. Han är kär.

Kapitel 9

Utdrag från Amandas dagbok:

”Min stora kärlek, mina hemligheter, mitt liv och mina lögner.”

 

Kära………. Dag

 

…. Svin …. Jag ska döda honom….. den jäveln… han har förstört mitt liv. Fan. Fan. Fan. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Ingen tror på mig. Alla tycker att jag är en jävla hora som fick vad jag förtjänade. ELLER HUR?

 

Varför?. J….. ä…….v…. l…. a

 

Vem är jag?

 

Hur ska jag någonsin kunna gå ut? S…. v….. i…… n.

 

Jag hatar dig!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

Jag hatar dig!!!!!!!!!!

 

Jag hatar mig själv!!!!!!!!!!!

 

Varför gjorde jag inget?

 

Varför?

 

Varför lät jag honom komma innanför mina byxor?

 

Jag kanske ville. Eller?

 

Jag kanske ville det i slutändan?

 

Jag var kanske kåt?

 

Jag kanske ville bli våldtagen. JA, det var nog det som lös igenom.

 

Att jag ville bli våldtagen.

 

VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED?

 

Ta dig samman nu!

 

HJÄLP MIG NÅGON!

 

Jag orkar inte mer!

 

HJÄLP!

HJÄLP!

HJÄLP!

 

Snälla!

 

Jag behöver dig mer än någonsin nu min kära dagbok. Vad är fel på mig? Luktar jag, ser jag ut som en tjej, en helt vanlig tjej i sexton års ålder som vill bli hårt tagen, på marken, i mörkret en sen festnatt? Med våld? För om det är så vill jag härmed sluta mitt liv.

 

Hjälp mig!

 

(Utdrag från den 22 juli 2011)

Kapitel 8

30 årig man släpps

Efter misstankar om våldtäkt

 

 

Det var efter en fest natten till den 16 juni som den 16 åriga tjejen blev överfallen och våldtagen. Polisen grep snabbt en man som var skäligen misstänkt till brottet. Idag kom domen. Han blir friad. Vi har försökt få en kommentar av flickan och advokaten, men utan resultat. Frågan många ställer sig är om polisen har gjort sitt jobb eller om det är något fel på rättsystemet eftersom flickan pekade ut honom som gärningsman och ändå friar domstolen honom. En känsla säger att det här målet inte är avgjort på långa vägar.

 

(Utdrag från en okänd tidning den 22 juli)

Kapitel 7

15 augusti

 

Det är en obehaglig tystnad som infinner sig på den lilla bänken ett hundratal meter från gymnasieskolan. Amanda försöker stoppa blodflödet som rinner nerför hennes fina svarta jacka som bepryds med ett rosabandet emblem på hennes vänstra sida. Alex vet inte riktigt hur han ska börja. Eftersom Amanda inte kan prata så låter det kanske lite konstigt om han försöker starta en konversation med en helt okänd tjej.

 

Fan.

 

Alex måste göra något. Nu.

 

”Du ska nog hålla dig borta från de värsta hororna på skolan, om du ursäktar mitt val av ord på en snygg tjej som bara klär sig lite slampigt.” Han tänker direkt på sitt val av språk och försöker få igång en helt ny diskussion med en ny ton. ”Du slog till den värsta av dem alla bara så du vet. Eller det visste du redan. Jag är inte så bra på kallprat. Förlåt!”

 

Amanda skakar på huvudet. Försöker prata. Det kommer bara bubblande blodkaskader från munnen. När blodet slutar rinna några minuter senare frågar Amanda: ”Jag försökte säga att jag bad väl lite om det. Jag brukar inte slåss. Jag är emot våld. Jag heter föresten Amanda. Vi har redan såkallat hälsat, men jag fick en känsla att du undvek mig på lektionen. Min fråga är varför?”

 

”Ehhh, jag…fan”, får Alex fram.

 

”Du behöver inte. Jag förstår. Du är som jag. En ensamvarg som inte precis är van vid sällskap. Du behöver inte skämmas. Du verkar inte vara som alla andra.”

 

Alex funderar. ”Inte du heller. Direkt när jag såg dig fick jag konstiga vibbar. Den här tjejen har varit med om en hel del… Har jag fel?”

 

Amanda vill inte svara på den frågan fast hon vet att han har rätt. Frågan är hur han kan se det. ”Så du är synsk? Kan det vara det som fick mig att sätta mig bredvid dig, eller?”

 

Alex skrattar och flyttar sig en liten bit närmare Amanda, som bara ryggar tillbaka och ställer sig upp . ”Förlåt! Jag ville inte…”

 

”Be inte om ursäkt hela tiden. Det är inte fel på dig, utan mig. Det är nog som du säger att man kan inte bilda ett skal runt sig utan att det rämnar om du förstår vad jag menar?”

 

Alex nickar. Det blir tyst.

 

”Vart vill du åka? Vill du åka till sjukhuset så de får kolla på din näsa?”

 

”Du får vägleda mig! Jag har ingen aning vart allt ligger.”

 

De följs åt till sjukhuset där Alex stannar utanför till en början medan Amanda tar tag i hans jacka och släpar med honom. De får vänta i fyra timmar. Inget var brutit. Det visar sig sedan att de ska med samma stadsbuss. Och det visar sig också sedan att de bor i samma trappuppgång. Under varandra.

Kapitel 6

Utdrag från Amandas dagbok:

”Min stora kärlek, mina hemligheter, mitt liv och mina lögner.”

Kära Dagbok!

 

Jag vill inte leva mer. Jag vill fan inte leva mer. Varför ska jag det? Då tänker du säkert på att jag sade att vi kvinnor inte ska känna oss som offer. Men hur ska vi inte göra det när man får sitta i samma rättegångssal som gärningsmannen, som tittar på en som om han våldtar mig ännu en gång, fast denna gång med blicken. Nej, hur är lagen utformad? Det är som att vi kvinnor ska skämmas över att vi har polisanmält ett sådant svin. I själva verket känner domaren, advokaten, åklagaren att sådana här mål inte är något att ta upp. Hur ska då kvinnor kunna gå ut och känna sig säkra om inte polisen och rättsväsendet kan skydda oss. Från och med nu kommer jag att väga mitt liv åt att bekämpa fördomar som finns ända in i poliskåren. Men var ska jag börja? Självklart att få den som våldtog mig fälld för brottet och sedan efteråt får jag se hur jag ska bära mig åt. För han kommer väl att bli dömd? Jag har pekat ut honom. Det var han som tog mig. Snälla gud!

 

Jag kommer ihåg när han drog mina byxor och sedan mina trosor för att sedan trycka in sitt könsorgan i mitt underliv så det blixtrade för mina ögon. Kan verkligen en sådan person bli fri? Enligt min advokat ska jag inte hoppas på för mycket eftersom det inte finns någon teknisk bevisning och ingen har sett honom på plats. Men jag ber till gud varje dag. Imorgon ska han få sin dom. Imorgon avgörs min framtid. Kan jag stanna kvar eller måste jag flytta.

 

Tack kära dagbok för att du har orkat lyssna!

 

(Utdrag från den 20 juli 2011)

Kapitel 5

15 augusti

 

Det där leendet är förhäxat. Alex yttrar inte ett ord under hela lektionen. Han vrider huvudet i mellan åt för att se på den tjej som gör han osäker. Det pirrar i magen. Han tittar inte så länge. Men den lilla stunden gör honom till en annan människa. Varför vet han inte? På något konstigt sätt känner han av hennes egen osäkerhet. Ett slags skal. Som hon är bunden till.

 

Den första dagen tar slut snabbt. Alex springer nästan ut ur klassrummet utan att titta tillbaka på Amanda. Han vågar inte. Hur skulle han kunna förklarar att hon gör honom hel. Går det överhuvudtaget på bara ett ögonkast, att bota en ensamvarg? Han vet med säkerhet att Amandas ögon tindrade rakt igenom honom och att han såg en stjärna, en ängel. Alex går ut på skolgården, förbi cykelställ och basketplanen. Han ser på skolan. En gammal industribyggnad av plåt. Väldigt ful, tycker han. Alex hoppar på den gröna stadsbussen. Det är mycket folk som ska in till centrum och strosa på de raklånga affärsgatorna innan de ska hem för att göra ingenting. Ungdomen är mycket komplex, men väldigt ytliga, tycker Alex och funderar på Amanda. Tjejen med sin personliga karaktär som bara flög in i honom som en osynlig dimma mot himlen en höstmorgon. Alla problem försvann. I hans underbara tankar blir han knuffad och ramlar baklänges och slår i huvudet. Han försvinner från jorden. Då ser han henne komma fram till honom. Amanda. Amanda med ett stort K, som står för kärleken.

 

”Hur gick det? Kan någon ringa en ambulans? Stanna hos mig nu!” säger Amanda samtidigt som Alex blod börjar sprida sig längs asfalten.

 

Då vaknar han upp.

 

”Ska du med eller? Jag måste köra nu”, frågar busschauffören.

 

”Va?” får han fram.

 

”Ska du åka med?”

 

Alex blir förvirrad. Först låg han på marken med spräckt skalle och Amanda med sina varma armar runt sig. Han skulle gärna velat stanna i den drömmen. På bussen hörs det tjut. Det är massor av folk på bussen, som vanligt. Alex väljer alltid att sitta längts fram då Bill och Bull brukar sitta längst bak med alla tjejer som tror att dem är något. Egentligen är dem som han. Vilsna. Vilsna av den verklighet som de möter varje dag i skolan. Men också i tidningarna. Våld mot kvinnor. Mördare. Massakrer på skolor. Alex ser Amanda sitta i mitten av bussen, ett neutralt område. Hon tittar ut genom det smutsiga fönstret. Vad kan hon se som intresserar henne. Inte honom i alla fall. I all hast sätter sig en tjej bredvid henne och han hör väldigt otydligt.

 

”Jaha, vad kommer du ifrån?” frågar en klasskompis till Amanda.

 

”Vem är du?”

 

”Jag heter Emelie.”

 

”Okej.”

 

”Du är inte så mycket för att prata. Eller hur?”

 

”Jo, men inte med dig.”

 

Med de orden ställer sig Emelie sig upp och säger: ”Hora!”

 

Amanda ställer sig också upp och med bestämd kraft slår hon till Emelie på käften. Emelie slår till Amanda hårt mot ansiktet och träffar näsan. Blodet forsar. Busschauffören stannar och ber Amanda kliva av. Hon rusar ut. Alex vet inte om han ska följa efter. Han gör det farliga. Han stiger av bussen för att se efter hur Amanda mår. Hon sitter på den söndriga bänken. Hon gråter. Han sätter sig bredvid och torkar hennes tårar från hennes rödrosiga kinder som är lika mjuka och lena som dun. Han letar i sina fickor efter en servett. Han hittar en skrynklig som är använd. Men blodet rinner. Han ger henne servetten och hon tar emot den direkt. Och där. Just då, om Alex får välja, är det tillfälle som han lärde känna Amanda för första gången. På riktigt.

Kapitel 4

15 augusti

Klassen ska bara träffas och klassföreståndarna ska introducera terminens schema. Alex är en aning nervös. Inte för schemat utan för att träffa på Bill och Bull innan han har hunnit in i klassrummet. Han vill ha lugn och ro. De vill ha bråk. I själva verket har han försökt med allt. Men aldrig lyckats övertala dem att bli hans kompis. Nej, han får väl stå ut i två år till. Han lyckas komma till klassrummet oskadd och han ler en aning för sig själv. Alex försöker alltid hålla låg profil. Det är en regel för den som är mobbad. Håll låg profil annars blir det mer stryk, mer slag mot magen, längre tid under toalettvattnet som han brukar svälja tills han inte orkar kämpa emot. Han tror alltid att det är slutet. Slutet på ett liv fullt av ont. Ett liv som han inte kommer sakna.

 

Han hälsar inte på de tre klasskompisar som sitter längst bak. Tre tjejer. Tre blondiner som verkligen tror på att deras blonda, långa hår och deras fylliga läppar är snygga bara för att de får killar. Brudarna förstår inte att de blir utnyttjade. Killarna vill bara ha kul. Alex vet hur tjejer funkar. De vill bara ha uppmärksamhet.

 

De väller in personer efterhand som klockan tickar mot åtta. Vid åtta kommer hans klassföreståndare. Bill och Bull finns inte bland dem. Alex hoppas på att de inte kommer, att de har blivit utkastade från skolan, utkastade från jordens planet. Men sådan tur har han inte. Fem minuter över åtta kommer dem. Klassen hurrar för dem när de äntrar rummet. Ett sus. Mummel.

 

Bill säger: ”Bara så ni vet är det fest i helgen hos oss. Alla är bjudna. JA, förutom du då Alex!” säger de båda samtidigt som Bill slår Alex i huvudet med öppen hand.

 

”Sluta med det där, Stefan. Sätt er nu ner så vi kan börja. Ni vill väl hem så fort som möjligt?”

 

Alla nickar.

 

Bill heter egentligen Stefan och Bull heter Staffan. Varför de kallas för Bill och Bull vet egentligen ingen? Förmodligen vill de själva det. Alex bryr sig inte. Han sätter sig tillrätta medan lärarna börjar prata. Då plötsligt knackar det på dörren. Ulla, som deras klassföreståndarinna heter, säger: ”Kom in!”

 

Plötsligt, från att ha varit i andra tankar, till att vara i nuet. In kommer en tjej. Eller, inte en vanlig tjej. Tjejen har högklackade skor, kort jeanskjol, långt blont hår som slingrar sig ner och förbi axlarna mot den smått krökta ryggen.

 

Det går ett sus genom klassen.

 

”Whoo! Gud måste ändå finnas!”, säger en kille.

 

”WOW”, säger en annan.

 

”Okej, hör upp klassen! Det här är Amanda…” börjar Ulla, men har glömt bort hennes efternamn. Så Amanda får ta över.

 

”Jag heter Amanda Svensson. Jag kommer ifrån Stockholm. Men har flyttat hit eftersom min pappa har fått ett nytt jobb.”

 

”Som torsk då eller? För en sådan snygg dotter måste väl ha många beundrare!” säger Bill och alla börjar skratta.

 

”Det kan man faktiskt säga. Han säljer mig varje dag, du vet till sådana fula killar som du!” replikerar Amanda väldigt snabbt utan någon som helst aning om vad hon ger sig in på.

 

Men istället för att resa sig, skrattar Bill och tittar gillande på henne och blinkar.

 

”Okej…” Ulla vet inte riktigt vad hon ska säga. ”Då fortsätter vi! Amanda du får försöka hitta en plats. Du har en plats längst nere vid tjejerna, en plats framför Stefan som du redan har bekantat dig med, och sedan har du en plats bredvid Alex.”

 

Amanda försöker att inte stirra någon i ögonen. Hon får inte vara svag nu. Inte nu. Hon får inte låta någon komma in på henne. Då är det kört. Hon låter sin instinkt ta över och går mot Alex.

 

Alex tittar och förstår inte. Hon får inte. Inte här hos mig. Han vill bara vara ensam. Inte lära känna någon. Då händer det. Hon tittar på honom.

 

”Kan jag sitta här?” säger Amanda och ler. Hennes leende är förhäxat. Han kan inte värja sig.

 

”Självklart!” säger han.

Kapitel 3

 

Utdrag från Amandas dagbok:

”Min stora kärlek, mina hemligheter, mitt liv och mina lögner”

 

Kära dagbok!

 

Det här är mina första ord, mina första rader som jag ger dig. Jag fick i uppgift av min terapeut att skriva ner alla mina tankar och känslor i min egen dagbok som bara jag kommer att läsa. Min terapeut sa utryckligt: ”Var inte rädd för att skriva ner det jobbigaste. Det är bara du som kommer läsa den!” Hon har helt rätt. Men om det nu bara är jag som kommer läsa varför ska jag då lägga ner så mycket tid. Min terapeut svarade ärligt: ”För din egen skull. Du sätter ord på dina känslor och dina tankar. Du får ett kvitto på det du skriver.”

 

Vem är jag då kära dagbok? Jag är jag. Fast det är för enkelt, eller hur? Jag heter Amanda och är en sexton årig tjej som gillar att vara med kompisar och festa. Tror det eller ej så gillar jag skolan. Jag gillar att lära mig nya saker. Men varför jag nu vid sexton års ålder sitter och skriver dagbok beror på att för nästan två veckor sedan blev jag våldtagen av en man som tyckte att jag förtjänade att bli förödmjukad och aldrig mer lita på en kille. Killar som jag tycker så mycket om. Jag har många killkompisar. Eller hade. De har flytt. Jag är som dimma. Ingen ser mig längre. Ingen vågar se mig i ögonen. Ingen vågar komma fram och krama om mig på rasterna. Jag går fortfarande i skolan. Jag tänker inte ge upp. Eller jo, flera gånger har den tanken slagit mig. Att bara ge upp. Då får inte bara svinet som våldtog mig rätt utan en helt annan person. Om killen som våldtog mig är ett svin så är min egen pappa ett ännu större svin. Varför? Jag orkar inte berätta just nu. Jag vet inte om jag kan. Vet inte om jag klarar av att se det svarta i ögonen ännu. Vet inte om jag klarar av att fortsätta leva om de tankarna kommer upp till ytan. Våldtäktsmannen förändrade inte bara min syn på killar utan också på rättsystemet. De kastar skit i ansiktet på oss som är offer. För offer är vi. Tidningarna ger sin version, oftast en osann och otydlig syn på hur vi klarar av att leva vidare. Det gör vi inte. Men vi måste på något sätt. För jag kommer aldrig att ge upp för svinen som gör oss kvinnor till offer. ALDRIG!

 

Tack kära dagbok för att du har orkat lyssna!

(Utdrag från den 29 juni 2011)

Kapitel 2

13 augusti 2011

Amanda är så less på allt. Det har nu gått fyra månader sedan det hände. En händelse som hon aldrig kan glömma, fast hon vill. Alla vill väl, även hennes mamma. Men ingen kan hjälpa. Inte ens hennes terapeut, som säger efter varje gång att hon tycker att hon gör framsteg. Amanda brukar hålla med för syns skull och vill bara därifrån och kunna gå till närmaste toalett och gråta, skrika ut all sin ilska som hon har inom sig. Det verkar som ilskan inte försvinner. I själva verket verkar den bara förstärkas och gå som en flygande pil mot en levande människa. Pilen går rakt igenom och på vägen skadar den så mycket den bara kan. Amanda är verkligen i det stadiet - ifall någon säger att hon är fin börjar hon gråta. Hon faller. Faller så långt ner i sin mörka håla. Som ingen kan krypa upp för. Ingen kan dra upp henne. Vill hon egentligen det? Hon vet inte. Kvällarna blir mycket lättare att genomlida om hon bara får vara i fred nere på botten.

Hon betraktar det nya området från sitt lilla fönster på fjärde våningen. Hon ser barn leka. Knuffas. Gunga. Ja, allt det som vill tillbaka till. Hon skulle vilja vrida tillbaka klockan till den tiden hon var sex år. Det var innan första gången. Som det hände. Alltså en helt annan tid. Amanda klämmer händerna runt sig själv för att känna den knappa värmen som på något konstigt vis flyter i hennes ådror. Hon känner en tillfredställelse. Hon tänker tillbaka till den gången det knackade på hennes dörr. Hon får gåshud. Men det är en helt annan historia. Hon står bara i mjukisbyxor och en kortarmad vit tröja som hon har haft på sig i två dagar. Världen är alldeles för stor för henne. Lägenheten är lagom. Inte för litet. Inte för stort. Hon har allt som behövs. Hennes mamma har tjatat på henne om att hon måste börja skolan på en gång så hon inte hamnar efter för mycket. Amanda och hennes mamma har kommit överens att hon ska börja skolan på måndag. Som en lätt start. Eller kanske inte lätt, men enligt Amanda själv en nödvändighet för att kunna bygga upp ett helt nytt liv som inte har med det hemska att göra. Samtidigt förföljer det hemska med vart hon än går.

 

Skolan på måndag kommer bli en utmaning. Inte bara en utmaning för henne själv utan också för lärarna. Hon hoppas på att ingen nämner hennes förflutna alls. Ingen behöver få en snäv bild av henne första dagen. Amanda vill att de själva ska bilda sig en uppfattning. Hon vill kunna vara sig själv, ingen annan. Inte den tjejen som hon var under rättegången. Hon var hård. Men det hjälpte inte. Det svinet som hon pekade ut som gärningsmannen blev inte fälld. De tyckte att bevisningen var för svag. Domstolen gick på försvarsadvokatens tolkning om hur det verkligen gick till. Att hon ville, men att hon sedan ångrade sig. Hur kan det komma sig ute en kylig natt, i snön, vid en kyrkogård? De trodde väl att hon var så kåt att hon inte kunde vänta till dem kom hem. Åklagaren har skickat in om en ansökning till hovrätten. Nu är det bara att vänta. Fast hon kan inte vänta hur länge som helst.

 

Amanda kavlar upp sin tröjarm och ser på sina djupa sår som inte riktigt velat läka. Ett tjugo tal, ett trettio tal sår är inristade på alla olika håll över hela armen. Hon kan ibland tänka sig att det bildar ett mönster. HJÄLP! Ett rop på hjälp! Som inte finns att få. Det mörka hålet är alldeles för djupt att kravla upp sig ifrån. På måndag kommer bli avgörande för om hon vill leva eller dö. En dag. Ett ögonblick.

Kapitel 1

15 Augusti 2011

Det är en solig morgon. Solstrålarna letar sig in mellan persiennerna och in på Alex som ligger i sin säng och försöker sova. Han hatar att gå upp tidigt. Istället skulle han kunna ligga i sin säng till sen eftermiddag. Alex vet ändå att ingen annan är uppe vid sju tiden då han ska gå till skolan. Hans mamma och styvfar ligger i sängen efter ännu en hård gårdag. De festade in på morgontimmarna. I och för sig är han van, men grannarna har klagat till deras hyresvärd och om de får en till varning blir de utkastade. Det enda hans styvfar säger då är: ”Då flyttar ni med mig till mitt stora hus som för tillfället står helt tomt.” Problemet är att det är tio mil och då måste Alex byta skola. Det skapar oredda. Så långt är ändå mamma med på noterna att de inte kan flytta dit. Han har ju ändå sina kompisar här. Eller i själva verket sina låtsas vänner. Han har inga vänner. Har aldrig haft. Men om mamma skulle få veta det skulle hon bara fråga och vara icke medveten om att det är på grund av henne som han inte vågar. Skulle han ta med dem hem till det här jävla råtthållet? Aldrig. Hellre tar han livet av sig. En tanke som har slagit honom flera gånget. Hur livet skulle vara utan honom. Ingen skulle ändå märka något. ”Vem har dött sa du? Han känner jag inte! Skulle han ha gått här, i den här klassen?” Så skulle snacket gå. Egentligen vet han inte varför han inte tar det sista steget. Han vågar bara inte.

 

Han kliver upp från sängen och tittar sig i spegeln. Reflektionen är fruktansvärd, hans plumsiga stil, det svartfärgade håret, finnarna – de äckliga finnarna som han försöker dölja med mammas puder, men han vill ju inte att det ska synas. Vilka diskussioner det hade uppstått bland klasskompisarna – ”är han bög eller, han använder ju puder. Använder han mascara också?” Nej, han försöker lägga på ett väldigt tunt lager. Han hatar finnar. De är så motbjudande. Likadant med att svettas. Han hatar illaluktande killar och tjejer som inte luktar parfym. Han använder alltid AXE. Tror den heter Twist.

 

Alex går till badrummet. Duschar under kallvatten. Han menar att man vaknar till bättre och kylan tränger in i porerna och gör huden varm och smidig. Han trär handduken runt kroppen och kollar sig ännu en gång i spegeln. Han ser en färdig finne. Den ska bort, tänker han. Trycker. Och vit sörja sipprar ut. ”Så ja”, säger han. Släcker lampan och går till sitt rum. En halv timme senare är han klar för att gå till första skoldagen för terminen, han ska börja sitt andra år på gymnasiet. Första skoldagen är alltid den värsta, då är Bill och Bull på väldigt gott humör. ”Förlåt mig!”, säger han. ”Bill och Bull är mina klasskompisar. Eller kompisar är nog att ta i. De är en del av klassen.” Alex pratar alltid med sig själv. Vem ska han annars prata med? Det finns ju ingen annan som vill höra på honom. Han har slutat hoppas på att finna den rätta tjejen. Vem skulle vilja ha en puderduttande kille som försöker dölja sitt yttre och samtidigt dölja hans hat och ilska inom sig. Den tjejen skulle göra slut på direkten. Därför är det bättre att vara ensam. Då kan man sitta på rummet och skriva, anser Alex. Hans mamma brukar kalla honom en ”a loner”, en ensamvarg som håller sig vid sidan av allt annat. Fester. Sex. Hångel. Ja, allt det som ungdomen håller på med. Varför ska han hålla på med sådant? Vad är meningen med att ha en tjej en kväll och sedan någon helt annan nästa dag? Nej, då är det bättre att vara oskuld resten av sitt liv. Han vill hitta den rätta. Inte nu. Men sen, brukar han säga till sig själv. ”Jag har ju hela livet på mig”, säger han till sin mamma när hon frågar om han har en flickvän.

 

Skolan är i sikte. Helvetet är på ingång.

16 årig tjej

Våldtagen

Det var när den 16 åriga tjejen skulle gå hem från en fest som hon blev överfallen av en okänd man i trettio års ålder. Han bar en mörk svart jacka och ett par lössittande jeans, har tjejen berättat i ett förhör. Det har plockat in en misstänkt som passar in på hennes beskrivning och i morgon bitti ska hon göra en gärningsmannakonfrontation. Det sägs att hon är väldigt samlad och kanske lite för lugn efter en sådan händelse. Förmodligen är hon i chock och familjen har kontaktats och de ska just nu vara hos henne. Polisen vill inte gå ut och säga hur de har kunnat gripa en man så fort på så lösa grunder. Mysteriet om den våldtagna flickan är i alla fall långt från över. Om någon dag kommer hon förstå vad hon har utsatt för och då kommer den hårda biten. Bearbetning. Men framför allt kunna komma tillbaka till en normal vardag. Och lagen har hon inte heller på sin sida. Fast lagen har skärpts gällande våldtäkt finns det fortfarande män som går fria fast det skulle varit tvärtom. Domstolarna tänker inte alls på tjejerna. Hur de mår eller ens hur det någonsin kan närma sig en man utan få Flashbacks från den hemska händelsen. Om det skulle visa sig att flickan pekar ut gärningsmannen imorgon kommer en lång process. Hon kommer att gå igenom ett helvete. De sägs av dem som vet: ”Livet efter våldtäkten är inte den värst utan den som fortgår under hela rättegången. Eftersom då ska man sitta inför den som har åsamkat mig det här och alla andra runt omkring och berätta hur det var när gärningsmannen våldtog mig. Hur han såg eller inte såg mig i ögonen. Hur rädd man var för att han skulle göra illa en. Och det värsta; hur man anklagar sig själv för händelsen. Jag kanske skulle tagit en längre kjol eller Jag kanske skulle druckit mindre.”

 

(Artikel ur en okänd tidning den 15 juni 2011)

 

Jag trodde att du skulle förstå!

 

Jag trodde att du skulle förstå,

 

jag ville inte göra dig illa,

 

göra dig besviken.

 

Jag grät.

 

Jag grät.

 

Jag grät.

 

Jag hatar det!

 

Fattar du det!

 

Jag grät!

 

Jag trodde att du skulle förstå!

 

Du gjorde mig besviken,

 

när du inte kom.

 

Du ska aldrig få mig att må dåligt igen!

 

Därför gjorde jag det!

 

Jag trodde att du skulle förstå mig,

 

men istället tänkte du på dig själv.

 

Men jag då?

 

Ska jag aldrig någonsin få må bra?

 

Jag vill ha dig där,

 

men du motarbetar mig hela tiden.

 

Du berättade för mig om dig själv

 

och jag förstod.

 

Men ändå svek du mig.

 

Varför?

 

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

 

Jag försöker.

 

Jag gråter över att jag aldrig haft dig där.

 

Jag försöker.

 

Jag försöker.

 

Jag väntar.

 

Men ändå är det du i slutändan som gör dragen,

 

och tänker på dig själv.

 

Tänk någon gång hur jag känner!

 

Varför jag gör vissa saker.

 

Det finns en förklaring!

 

Snälla!

 

Snälla!

 

Annars förblir muren lika tjock som nu.

 

Jag trodde att du skulle förstå!

 

Men innerst inne visste jag redan hur du skulle reagera.

 

Varför?

 

Jo, för så som du reagerade har jag känt hela mitt liv,

 

Besvikelsen,

 

gång på gång.

Vad har jag gjort?

 

Tänker du då!

 

Eller?

 

Om du inte vet det så kan jag tyvärr inte göra mer.

 

Jag trodde att du skulle förstå.

 

 

Hampus Eriksson den 30 november 2011

 

Det finns inget bättre än livet!

 

Del 1

 

Det finns ingen anledning att vara någon annan,

 

för i slutändan är du ändå du.

 

Försök aldrig att vara någon annan,

 

var istället den du är,

 

och var stolt att du har fått chansen.

 

Medan jag har varit i limbo,

 

och försökt att hitta mig själv

 

och den jag vill vara,

 

har tiden gått av bara farten.

 

Det är ändå aldrig försent att börja leva!

 

Var dig själv!

 

Det finns situationer som jag är mindre nöjd med,

 

men det finns även de som får mig att börja gråta.

 

Jag har nog aldrig mått bättre,

 

och det är ingen annan än jag själv som står för den bedriften.

 

Jag är jag.

 

 

 

 

 

Del 2

 

Jag har satt upp en mur mellan mig

 

Och dig.

 

Du vet!

 

Du måste veta!

 

Jag orkar inte bli sviken ännu en gång!

 

Fast den här dikten är livet,

 

måste även svåra tider nämnas.

 

Jag trodde att det fanns något där,

 

som fick mig att ändra uppfattning om dig,

 

men i själva grunden är du samma.

 

Tyvärr!

 

Jag om någon menar verkligen det!

 

Eftersom det är jag som har blivit påverkad,

 

och jag som försöker göra upp med det förflutna,

 

samtidigt fylla i de mörka och tomma luckorna.

 

Men det kommer fler.

 

Eller de blir aldrig ifyllda.

 

Muren gör att jag kan fortsätta leva,

 

känslan blir aldrig bra,

 

jag får leva med att du är som du är.

 

Men muren förblir uppe,

 

sveket är så starkt,

 

och upprepande att jag inte vågar hoppas

 

att det en dag ska hända ett mirakel.

 

För det kommer aldrig hända.

 

 

Del 3

 

Glöm aldrig dig själv bakom en fasad,

 

som ändå rämnar i slutändan.

 

Gå aldrig in i dimman,

 

det är svårt att hitta ut.

 

Ta tag i dina problem innan det är försent.

 

Din kropp och hjärna är som en papperskorg,

 

allt det skit som vi slänger hamnar innerst

 

och dyker upp när du minst behöver det.

 

Så lev livet!

 

Det finns ändå inget bättre.

 

HAmpus Eriksson den 26 november

 

 

En vit blomma från ingenstans

 

Jag har gått och väntat,

 

Väntat.

 

Väntat.

 

Och väntat.

 

En vit blomma växte precis bredvid mig,

 

när jag tågade in i min egen själ av lust

 

och lycka.

 

Jag vill bara plocka den vita blomman, vårda den,

 

tala med den,

 

viska  till den inre stjälkens andar.

 

Jag väntar,

 

väntar.

 

Tills den vita blomman har vissnat,

 

och faller samman i en bladhög.

 

Där vill jag vänta i all oändlighet

 

På att du ska växa åter

 

till en blomma av fröjders mått.

 

Hampus Eriksson den 20 november

Dikten är skriven ur Jennys perspektiv, alltså Moas mamma.

Ett år av saknad

 

Sorgen tuggar,

 

tuggar,

 

tuggar.

 

Jag vet inte var jag ska bli av.

 

Det har snart gått ett år.

 

Ett år av saknad.

 

Ett år av tårar.

 

Massor av tårar.

 

En trötthet infinner sig nästan varje dag,

 

på något sätt börjar min kropp att återhämta sig,

 

efter de år som Moa fick kämpa.

 

Många tror att hennes kamp var för gäves,

 

hon överlevde inte,

 

men det är inte hela sanningen,

 

hon fick några år till med oss.

 

En tid som innehöll allt,

 

tårar,

 

ännu flera tårar,

 

men ett ljus som fick oss att förstå,

 

att Moa inte kommer vara hos oss så länge till.

 

Hon kommer att dö.

 

Och det gjorde hon också den 26 oktober 2010.

 

Ett datum som har etsat sig fast i våra hjärtan.

 

Ett ärr,

 

som vi alltid kommer att bära med oss.

 

Det här året har varit upp och ner.

 

De svåra perioderna,

 

tror jag att sorgen ska tugga upp

 

det jag har kvar av min kropp,

 

mitt skal.

 

För det är precis så det känns, ett skal som är skört att vidröras.

 

Jag kommer nog aldrig bli hel,

 

men min familj gör så att jag kan fortsätta,

 

fortsätta på den ljusa stigen,

 

som jag inte riktigt vet vart den leder.

 

Vem vet.

 

Det enda jag vet med säkerhet:

 

är att jag alltid kommer sakna dig Moa.

 

Alltid.

 

Du är i mitt hjärta.

 

Eftersom du finns där,

 

så kan inget skada mig,

 

inte ens sorgen som försöker att äta upp mig inifrån,

 

men du är min räddande ängel.

 

En ängel från himlen.

 

Hampus Eriksson 25 oktober 2011

 

 

 

Jag skrev den här dikten när jag satt i vänterummet på vårdcentralen. Tänkte på hur många som har suttit här och väntat. Väntat på svar. Hemska som lyckliga. JAg läste den för min terapeut och hon gillade den. Hon ville att den skulle hängas upp i vänterummet.

Vänterummet

Jag stiger in genom

den tunga dörren.

Luktar sterilt!

Väggarna är vita,

det är tyst.

Det knirrar från en jacka,

det är en tjej som sitter en bit ifrån.

Hon är sammanbiten.

Hon väntar kanske på ett svar.

Men rummet förblir tyst,

alldeles tyst.

I det här vänterummet

har många väntat på svar.

Eller bara väntat på att få hjälp.

Hjälp från någon som bryr sig.

 

Hampus Eriksson den 20 oktober 2011

16 årig tjej

Våldtagen

Det var när den 16 åriga tjejen skulle gå hem från en fest som hon blev överfallen av en okänd man i trettio års ålder. Han bar en mörk svart jacka och ett par lössittande jeans, har tjejen berättat i ett förhör. Det har plockat in en misstänkt som passar in på hennes beskrivning och i morgon bitti ska hon göra en gärningsmanna konfrontation. Det sägs att hon är väldigt samlad och kanske lite för lugn efter en sådan händelse. Förmodligen är hon i chock och familjen har kontaktats och de ska just nu vara hos henne. Polisen vill inte gå ut och säga hur de har kunnat gripa en man så fort på så lösa grunder. Mysteriet om den våldtagna flickan är i alla fall långt från över.

 

Om någon dag kommer hon förstå vad hon har utsatt för och då kommer den hårda biten. Bearbetning. Men framför allt kunna komma tillbaka till en normal vardag. Och lagen har hon inte heller på sin sida. Fast lagen har skärpts gällande våldtäkt finns det fortfarande män som går fria fast det skulle varit tvärtom. Domstolarna tänker inte alls på tjejerna. Hur de mår eller ens hur det någonsin kan närma sig en man utan få Flashbacks från den hemska händelsen. Om det skulle visa sig att flickan pekar ut gärningsmannen imorgon kommer en lång process.

 

Hon kommer att gå igenom ett helvete. De sägs av dem som vet: ”Livet efter våldtäkten är inte den värst utan den som fortgår under hela rättegången. Eftersom då ska man sitta inför den som har åsamkat mig det här och alla andra runt omkring och berätta hur det var när gärningsmannen våldtog mig. Hur han såg eller inte såg mig i ögonen. Hur rädd man var för att han skulle göra illa en. Och det värsta; hur man anklagar sig själv för händelsen. Jag kanske skulle tagit en längre kjol eller Jag kanske skulle druckit mindre.”

 

(Artikel ur en okänd tidning den 15 juni 2011)

Inneha en integritet

 

Jag vill må bra, vem vill inte det?

 

Jag vill bara att en dag ska gå utan jag tänker tillbaka.

 

Jag vill att mitt förflutna ska försvinna, fast jag vet att så inte är fallet.

 

Jag vill förneka,

 

Jag vill förstå,

 

Jag vill,

 

Jag vill.

 

Jag vill inte mer.

 

Jag vill ännu mera.

 

Jag vill inte bara sitta och titta på.

 

Jag vill vara med och påverka.

 

Min framtid.

 

Vår framtid.

 

Fast, hur ska jag kunna göra det,

 

Om jag inte ens själv?

 

Jag är vilse.

 

Jag ser ett ljus, brinna klarare för varje dag

 

Det är ändå ett hopp

 

Jag vill ändå må bra, och se mig själv i spegeln och säga:

 

”Du duger som du är!

 

Du behöver inte vara någon annan.

 

Varför ska jag det?

 

Då finns det inget inom mig som är äkta.

 

Något som betyder allt.

 

Att inneha en integritet.”

 

Hampus Eriksson den 14 oktober 2011

Det sista lövet har fallit

 

I

 

Slottet syns från vägen,

 

det skimrar i mörkret,

 

lamporna lyser upp.

 

Löven faller lätt som snö,

 

ner mot marken.

 

Som livet efter döden.

 

Man faller ner i dvala.

 

Löven fortsätter att falla,

 

medan livet förblir tyst.

 

 

 

Okänt.

 

 

 

Löven fortsätter att falla,

 

tills det sista lövet har fallit.

 

 

 

Tyst.

 

 

 

Mörkt.

 

 

 

Det är bara vinden som hörs,

 

träden pratar med den sista människan på jorden,

 

men människan kan bara höra brus.

 

Brus från ett stort slott,

 

Som vilar sin kropp mot det enda som finns kvar,

 

människan.

 

 

II

 

Slottet förblir tomt,

 

människan har övergivit det enda som räddar dem,

 

från ondskan.

 

 

Övergiven.

 

Tomt.

 

Allt är borta.

 

Inget kvar.

 

Bara bruset från de talande träden,

 

Och det övergivna slottet,

 

där alla dansade,

 

hade sex,

 

njöt av god mat.

 

Lamporna har slocknat,

 

löven har slutat att falla,

 

ändå är människan stolt.

 

Omedveten.

 

Blind.

 

För det som ska ske,

 

i framtiden,

 

och det som har skett,

 

i det förflutna.

 

 

Tick, tack, tick tack.

Ding dong, ding dong

 

Klockan slår för människan,

 

Kyrkoklockorna slår för friheten.

 

Apokalypsen är snart kommen.

 

Då kommer människan höra trädens röst.

 

Träden kan bara höras av dem som verkligen vill

 

Och har förmågan att ändra på sig.

 

Därför förblir träden bara brus,

 

för den sista människan på jorden.

 

 

Tick tack, ding dong.

Tick tack, ding dong.

 

Tick tack, ding dong.

Tick tack, ding dong.

´

Hampus Eriksson den 9 oktober 2011